895 Orkestik-Orkidéodling 896 Ofvanstående tabell visar sammansättningen af en del orkestrar från äldre och nyare tid. Naturligtvis kunna moderna orkestrar icke tillfälligtvis undvara t. ex. en pickola eller kontrafagott eller engelskt horn, om dessa än, såsom synes, ej alltid tillhöra den ordinarie anställningen; bassett-horn är stundom alternativ för basklarinett, ofik-leid för bastuba. Med afseende på svenska hof kapellets historik må nämnas, att enligt gamla teater-almanacker klarinetter där upptogos först 1780, trumpeter och pukor 1782, harpa 1811 och basuner 1816. A. L. (E. F--t.) Orkestik (af grek. orchestikē, hörande till dans, näml. techne, konst), danskonst, i synnerhet den högre teaterdansens konst och läran därom; särskildt forngrekernas konstmässiga religiösa festdans och deras teaterdans, som beledsagade skådespelen och i regel utfördes af kören (se Kör 1). Se Dans. Orkestral, komponerad för orkester; bestående af orkesterinstrument; orkestermässig, orkesterliknande. Orkestrera, Orkestrering, i hufvudsak detsamma som instrumentera, instrumentation (se dessa ord). Orkestrion (af orkester, se d. o.), mus. 1. En portativ orgel, uppfunnen af abbé Vogler (se d. o.) samt af honom spelad i Amsterdam 1789 och i Stockholm 1796. Den hade 4 klaviaturer och cre-scendoinrättning samt egde styrkan af en 16 fots orgel. -- 2. Ett af Kunz i Prag 1791 uppfunnet instrument, som utgjorde en sammansättning af pianoforte och orgel. -- 3. En mekanisk orgel, som spelas medelst urverk och efterhärmar orkesterns klanger. Den är den största af alla mekaniska musikapparater (se d. o.). De första orkestrion konstruerades omkr. 1850 af Welte i Baden och F. Kaufmann i Dresden. A. L.* Orkestrisk mask. Se Mask, sp. 1158. Orkhan, den andre turkiske sultanen (benämningen ”sultan” förekom som officiell titel först efter 1473), son af turkiska rikets grundläggare Osman I, f. 1288, d. 1359, efterträdde fadern 1326. Han utvidgade turkarnas besittningar i Mindre Asien och blef den förste osmanhärskare, som organiserade det turkiska väldet i Mindre Asien. 1357 fattade hans äldste son, prins Sulejman (d. 1358), fast fot på den europeiska sidan af Hellesponten, i Gallipoli. Bland de regeringshandlingar O. vidtog märkes upprättandet af de ryktbare janitscharerna. Sedan 1346 hade han till gemål kejsar Johannes Kantakuzenos’ dotter Theodora. Han efterträddes af sin andre son i ordningen, Murad I. Jfr Osman I. Orkhoninskrifterna. I närheten af ruinerna efter städerna Karakorum och Kara-Balgassun vid Orkhonfloden i norra Mongoliet fann finnen d:r A. Heikel 1890--91 två minnesmärken med inskrifter på ett hittills otydt alfabet, som man sett i en del mindre inskrifter vid Jenisejs öfre lopp. Inskrifternas tecken stå i lodräta rader. Skrifterna tolkades -- nyckeln därtill fanns 25 nov. 1893 -- af dansken prof. V. Thomsen (”Déchiffrement des inscriptions de l’Orkhon et de l’Iéniséi” i ”Bulletin de l’Académie royale de sciences” 1893 och ”Inscriptions de l’Orkhon”, I, II, i ”Mémoires de la Société finno-ougrienne”, 5, Helsingfors 1894--96), som fann alfabetet omfatta 38 slags olika ljudtecken och språket vara turko-tatariskt samt antog alfabetet vara af arameiskt ursprung (arameiska skriftecknen utbredde sig under sasaniderna öfver Iran och blefvo grundtypen för de alfabet, som senare utvecklade sig där och hos grannfolken). Inskrifterna redogöra för Bilgä Kagan (”den vise kan”) och hans broder Kül-tegins bedrifter i striderna med deras kinesiska öfverherrar och med grannfolken (sogdaker, turgheser och kirgiser) samt härstamma, enligt de till de bägge monumenten fogade kortare kinesiska inskrifterna, från åren 732 och 735 e. Kr. Franska institutet tilldelade Thomsen 1895 Volney-priset för hans genialiska dechiffrering. Orkhoninskrifterna äro utgifna äfven af W. Radloff, den ena först i ”Die alttürkischen inschriften der Mongolei”. I. ”Das denkmal zu ehren des prinzen Kül-Tegin” och sedan båda i ”Die denkmäler von Koscho-Zaidam” (1894). Det är bevisadt, att Radloff fick nyckeln till sin lösning genom Thomsens ”Déchiffrement”, men han söker i de nämnda skrifterna göra troligt, att han själf var upphofsman till tydningen. Jfr K. F. Johansson, ”Om de fornturkiska inskrifterna från Orkhon och Jenissei samt prof. Vilh. Thomsens dechiffrering och tolkning deraf” (i ”Ymer”, 1896). (K. F. J.) Orkidéer, bot. Se Orchidaceæ. Orkidéodling, trädg. De inemot 2,000 arter af orkidéer, som upptagits till odling, förekomma i vidt skilda trakter af jorden, t. ex. Brasiliens och Sundaöarnas regnskogar, Himalayas sydsluttning, Kina, Australien m. fl. st. De förekomma således i högst olika klimat. En stor del af dem är till sitt lefnadssätt epifytisk, andra terrestra (växande på marken). De flesta äro utprägladt ljusälskande, några äro typiska skuggväxter. Häraf inses, att de olika arterna kräfva helt olikartade odlingsförhållanden. Åtminstone i en större orkidéodling är det därför nödvändigt att använda växthus af olika typer och med olika temperatur. Mest användas smärre växthus med längdriktning i n. och s. med en minimitemperatur af resp. 18°, 14° och 10° C. för de mer eller mindre värmekräfvande arterna. Husen måste vara försedda med effektiv luftinrättning, så anordnad, att den friska luften kan i någon mån uppvärmas, innan den träffar plantorna. Skuggning åstadkommes genom väf, spjälverk o. d. Den mest noggranna renhållning i husen är nödvändig för orkidéernas trefnad. Orkidéer kunna, om än med någon svårighet, uppdragas genom frön. Såsom på senare tid visats, erfordras för frönas groning närvaro af vissa svampar i jorden, och på grund af sin utomordentliga litenhet äro fröna utsatta för att förstöras, innan gro-ningen försiggått. Äfven de små groddplantorna äro mycket ömtåliga, och de växa så långsamt, att man ej kan påräkna blomning förrän 5, kanske 10 år efter sådden. I Sverige förekommer därför knappast denna förökningsmetod, men i vissa större utländska specialodlingar nedlägges mycket arbete på uppdragning af fröplantor, vanligen efter korsning af olika arter, hvarigenom åtskilliga högst värdefulla hybrider uppstått. -- Åtskilliga orkidéer kunna förökas genom delning af rotstockarna, ehuru äfven detta är förbundet med en del svårigheter och kräfver stor varsamhet. Största delen af de