i Petersburg och i Rom för Thorvaldsen, var därefter verksam i Petersburg, där han blef professor vid akademien. Hans förnämsta arbeten äro statyer där af Kutuzov och Barclay de Tolly samt marmorgruppen Faun och backant, Paris med äpplet och Flöjtblåsande faun. Han utförde äfven en mängd porträttbyster. G-g N. Orlovtrafvare. Se Orlovare. Orlunda, socken i Östergötlands län, Aska härad. 1,308 har. 490 inv. (1912). Annex till Hagebyhöga, Linköpings stift, Aska kontrakt. Orm, zool. Se Ormarna. Orm, Edvard, målare, f. 1670, sannolikt i Småland, d. 1735 i Algutsrums socken, möjligen lärjunge af Ehrenstrahl eller af von Krafft, var 1719--29 bosatt i Jönköping och utförde tak- och väggmålningarna i Grenna kyrka (allegoriska bilder öfver bönen "Fader vår") samt 1729 dylika i Hakarps kyrka (Växjö stift). Från sistn. år vistades han på Öland, där han utförde altartaflor för Gräsgård, Mörbylånga m. fl. kyrkor samt målade porträtt af präster och deras fruar. Hans porträtt sakna ej förtjänst, men äro tunga i färgen och ej alltid väl modellerade. -- Af en C. Gabriel O., f. 1707, möjligen son till den föregående, finnas djurmålningar. Han var omkr. 1735--38 anställd vid Stockholms slottsbyggnad. -rn.* Orma, sjöv., fästa ett i sicksack gående smäckert tåg omkring samlöpande stag eller barduner för att förhindra dylikt tågvirke att falla ned på däck, ifall det under batalj skulle blifva afskjutet. Ormningen utfördes alltid å segelfartyg, när de klargjordes till drabbning. R. N.* Ormarna, Ophidia, zool., bilda en ordning inom kräldjurens klass. De stå ödlorna mycket nära; de utgöra den bevisligen modernaste och yngsta telningen af kräldjursstammen, enär de uppträda tidigast under kritperioden, medan ödlorna voro utbildade redan under triastiden. Det mest kännetecknande för ormarna är den långsträckta bålen, som gör förekomsten af sådana extremiteter, som förekomma hos andra kräldjur, öfverflödig. En noggrannare anatomisk undersökning ger emellertid vid handen, att saknaden af lemmar för ormarna lika litet som för alla andra öfver rundmunnarna stående djur kan vara något ursprungligt, utan att ormarnas förfäder måste ha varit utrustade med två par lemmar. Detta framgår ej blott däraf, att flera ormsläkten, t. ex. jätteormarna, ännu i denna dag äro försedda med förkrympta bakre extremiteter, utan äfven af den omständigheten, att också hos de ormar, som sakna hvarje yttre spår af lemmar, ryggmärgsnerverna å de kroppspartier, där lemmarna hos ödlorna ha sin plats, visa samma anordning, som de nerver göra, hvilka verkligen gå till lemmarna, d. v. s. de förena sig till bildandet af s. k. plexus eller nervflätningar (se fig. 1) -- sålunda alldeles som om lemmar ännu vore för handen. Detta förhållande blir begripligt gifvetvis endast under den förutsättning, att äfven ormarna en gång varit begåfvade med på vanligt sätt funktionerande lemmar, af hvilka numera kvarstår endast den mest konservativa delen, nervplexus. Halsens kotor, med undantag af den främsta, och bålens äro försedda med synnerligen rörliga refben, som förmedelst bindväf äro fästa vid de stora bukplåtarna och trycka dessa, då de röras framifrån bakåt, med de bakre, utskjutande kanterna mot den yta, hvarpå djuret befinner sig och på detta sätt flyttar sig framåt. Förutom de hos andra kräldjur förekommande ledutskotten finnas hos ormarna kotor å främre sidan af bågen ofvanom ryggmärgskanalen, ett starkt, kilformigt ledutskott (zygosphen), som passar in i en motsvarande ledhåla (zygantrum) på Fig. 1. Förenklad bild af ryggmärgsnerverna hos en orm; f och b nervflätningar, motsvarande dem, hvarur hos ödlorna nerver gå till fram- (f) och baklemmarna (b). Fig. 2. Ryggkota af pythonorm, sedd framifrån och bakifrån; z. s. zygosphen, z. a. zygantrum. baksidan af närmast föregående kota (fig. 2). -- Ett annat af ormarnas särmärken är den synnerligen stora rörlighet, som alla käk- och gomapparatens ben hos det stora flertalet ormar förete, hvari- Fig. 3. Kranium af skallerorm; q kvadratbenet, sq fjällbenet, pl och pt gombenen, uk underkäken. genom munnen kan vidgas högst betydligt (fig. 3). Sålunda är kvadratbenet (q) löst förenadt med fjällbenet (sq), och detta är endast förmedelst bindväf fäst vid skallen; underkäkens halfvor (uk) ligga framtill ej intill hvarandra, utan äro förenade genom ett långt elastiskt band. Äfven gombenen (pl, pt) äro starkt förlängda och mycket rörliga. Mellankäksbenet är oparigt och litet. Tungbensapparaten är mycket rudimentär och består blott af trådlika förkalkade broskstafvar, som framtill äro förenade och ej stå i någon förbindelse med kraniet. Tänderna äro alltid spetsiga och böjda och fast sammanväxta med benen.