Hos flertalet ormar bära öfverkäks-, gom-, ving- och underkäksbenen, sällan mellankäksbenet, tänder. Särskilda egendomligheter anträffas hos de giftiga ormarna i öfverkäkens tänder, som vid sin bas stå i förbindelse med giftkörtlarnas öppning, bära antingen en fåra å främre periferien eller ha denna fåra sluten till en kanal, som öppnar sig något ofvanför tandens spets. -- Huden är beklädd med fjäll, som aldrig innesluta några förbeningar. Den hornbeklädnad, som finnes på hvarje fjälls yta, ömsas ofta, vanligen flera gånger om året; ömsningen börjar å läpparna, och hornbeklädnaden kränges af som ett handskfinger med insidan utåt (i sin helhet ända till svansspetsen, "ormen byter om skinn"), ögonen äro i så måtto egendomliga, att de ej ega några ögonlock; de senare äro visserligen antydda hos fostret, men deras plats intages sedermera af en hinna, som måhända motsvarar blinkhinnan hos andra ryggradsdjur och som framtill bekläder ögat; utanpå denna ligger ett genomskinligt, urglaslikt, till huden hörande fjäll, som ej är underkastadt någon ömsning. Trumhåla saknas; att ormarna icke förty ha god hörselförmåga, är bekant. Tungan är lång, smal, klufven och rörlig i en skida, som kan utsträckas; den är rikligen försedd med känselkroppar. Ormarnas tunga, som fullkomligt oriktigt har uppfattats som deras anfallsvapen och därför stundom kallats "gadd", tjänstgör således uteslutande som känselorgan. I samband med bålens starka förlängning står, att alla inälfvor fått en i längdriktning mer eller mindre utdragen form. Den vänstra lungan är alltid mycket mindre än den högra; stundom saknas den förra alldeles. Kloaköppningen är tvärställd, urinblåsa saknas. -- Ormarna förmå ej sönderstycka sin föda, som visserligen hos somliga utgöres af blöt- och kräftdjur, ägg etc., men hos flertalet af lefvande ryggradsdjur, utan svälja den hel. Som de stundom sluka djur, hvilka äro dubbelt så stora som deras eget hufvud, kräfver sväljningen en betydlig kraftansträngning och sker i långsamt tempo. Vanligen griper ormen bytet framtill vid hufvudet, fasthåller det med tänderna, framskjuter underkäkens ena halfva, hakar åter fast tänderna, skjuter därefter fram den andra underkäkshalfvan och griper sålunda växelvis än med den ena än med den andra tandraden på nytt tag allt längre och längre fram, till dess att bytet befordrats in i svalget. En riklig spottafsöndring underlättar bytets gång. Giftormarna gripa sitt byte, först sedan det dött; vid sväljningen läggas gifttänderna så långt tillbaka som möjligt. Ormarna sluka sålunda visserligen mycket på en gång, men kunna också därefter uthärda månader utan föda. -- Ormarnas giftapparat består (förutom af gifttanden) af en giftkörtel, belägen bakom gifttanden; genom en utförsgång står sagda körtel i förbindelse med gifttanden. Giftkörteln är af tubulös byggnad, är omgifven af en fast senig skida och står under inflytande af tuggmusklerna; när dessa sammandragas, utöfvas ett tryck på körteln, så att sekretet pressas in i utförsgången (se vidare Ormgift). Ormarna kunna krypa, klättra, simma och dyka, allt detta med nästan lika stor skicklighet; några arter kunna resa sig upp med ända till främre tredjedelen af sin kropp. Somliga af ormarnas rörelser äro blixtsnabba, hvarigenom dessa djur ha lätt att bemäktiga sig sitt rof samt försvara sig och anfalla. -- Liksom andra kräldjur äro ormarna ytterst seglifvade och kunna komma sig efter mycket svåra sår och stympningar. Huggormens afhuggna hufvud rör tungan, biter och förgiftar. Icke allenast äro deras flesta sinnen slöa, utan äfven deras förståndsförmögenheter äro föga utvecklade. Dock lägga de en viss list i dagen, då de skola fånga sitt byte. -- Ormarna välja i allmänhet en bestämd vistelseort och hålla sig helst på ställen, där de ha lätt att gömma sig. Vanligen träffas de aflägse från människans boningar. Detta beror emellertid därpå, att de flitigt förföljas af henne; ty i allmänhet synas de icke hysa fruktan för människan, ehuru de sin vana likmätigt ofta gömma sig undan vid hennes annalkande. I heta länder tränga de ofta in i husen och krypa ned i bäddarna. I Indien hör sådant till ordningen för dagen. De arter, som tillhöra norra delen af vårt tempererade bälte, krypa emot vinterns annalkande in i djupa hål och tillbringa nämnda årstid i ett stelnadt tillstånd; af somliga arter öfvervintra många individer tätt intill hvarandra i samma gömställe. Äfven de ormar, som bebo tropikerna, torde i allmänhet tillbringa en del af året (den hetaste) i dvala. Flertalet giftlösa ormar är dagdjur, medan nästan alla giftiga äro i rörelse om nätterna. Sedan urminnes tider ha ormarna varit föremål för mycken vidskepelse. Än ha de, såsom det sker på många ställen ännu i dag, dyrkats samt ansetts bringa lycka och välsignelse (om ormdyrkan, ofiolatri, se vidare Ormkult), än ha de varit föremål för hat och förföljelse, hvilket likaledes är händelsen äfven nu för tiden. Man har pådiktat dem de mest skiljaktiga egenskaper, både goda och onda. Under en orms skepnad frestade ju enligt bibeln djäfvulen de båda första människorna. För kristendomen blef ormen en symbol af djäfvulen, mörkrets makt och den lockande syndalustan. Därför framställdes Kristus redan tidigt (på fornkristna lampor o. s. v.), som segrare öfver ondskans makter, stående på ormar eller drakar, och redan i katakombernas konstframställningar af förförelsescenen i paradiset slingrar sig ormen upp kring lifsträdet, vänd mot Eva. Den af koppar gjorda ormbild (se Kopparormen), som Mose på Guds befallning satte upp på en stång, för att alla af giftiga ormar bitna skulle botas genom dess åskådande (4 Mos. 21: 6 ff.) vardt sedermera en symbol af den korsfäste Kristus (se Kristussymboler). Läke-, trolldoms- och andra medel af allehanda slag har man sedan grekernas och romarnas tider trott sig kunna hämta af ormarna. Huggormsfett har betraktats som ett säkert botemedel mot sår, ögonsjukdomar, ormbett m. m. och begagnats af kvinnor till att utplåna rynkor och försköna hyn. Hundratusentals individer af huggormsläktet insamlades ännu under de senaste århundradena för apotekens räkning. Äfven i Sverige infångades ormar så sent som i början af 1800-talet, af menige man här och där ännu senare. Ormarnas fiender äro mycket talrika. Af sådana kunna nämnas kattor, räfvar, mårdar, illrar, vesslor, igelkottar, svin, manguster, mårdhundar, orm- och skrikörnar, vråkar, korpar, falkar, gamar, åtskilliga höns- och vadarfåglar