923 Orme’s head--Ormgift 924 North Kiding, s. ö. om Middlesbrough. 14,582 inv. (1911). Orme’s head [å′mṡ he′d], Great. Se Llandudno. Ormevalla. Se Ölmevalla. Ormfalkar, zool. Se Gypogeranidæ. Ormfiskar, Ophichthys Ahl., zool., ett släkte af ålarnas familj af ordningen Physostomi. Släktet räknar omkr. 80 arter i de varma hafven. Från närstående släkten skiljas ormfiskarna därigenom, att näsborrarna sitta fram på läpparna samt att stjärtspetsen är fri, icke omgifven af någon fena. Hithörande arter äro småväxta, men att döma af deras jämförelsevis mycket stora gap och tand-beväpning äro de säkerligen mycket rofgiriga. Färgen är brokig af band och fläckar. Bland arterna må nämnas O. crocodilinus Bennet från Indiska och Stilla hafven, som blir 70-80 cm. lång, ofvan brunaktig, med täta, mörka punkter, en rad svarta porer längs sidolinjen samt ett hvitt streck öfver nacken. Dennas liksom de öfrigas lefnadssätt är ej närmare kändt. R. L.* Ormgift. De giftiga ormarna utveckla i sina giftkörtlar (se Ormarna, sp. 917), analoga med andra djurs spottkörtlar, ett sekret, som innehåller ett för de flesta andra djur mer eller mindre häftigt, ej sällan dödande gift. Detta utgjutes i bettsåret, när ormen biter. Om man låter ormen bita i kanten af en liten skål, kan man erhålla sekretet på denna. Det visar sig vara en blekgul, tjockflytande, starkt klibbig vätska, utan lukt, med neutral eller svagt sur reaktion samt mycket rik på ägghvita. Af hvad slag det giftiga ämnet i ormgiftet är, torde ännu icke vara utredt. Somliga ha ansett, att det är fråga om giftig ägghvita. Andra förmoda, att det verksamma i ormgiftet är ett slags enzym (se d. o.), och för denna uppfattning talar, att ormgiftet likt enzymen förstöres i värme och att det, likt de antagligen enzymartade bakterietoxinerna, framkallar bildning af antitoxin. Slutligen har äfven den åsikten uttalats, att den sökta giftsubstansen (hos glasögon- och skallerorm) är en enklare byggd, kväfvefri kropp till saponinämnenas grupp (se S a p o n i n). Den saponinartade substansen i glasögonormens gift har kallats ofiotoxin, den i skallerormens gift krotalo-toxin. Troligt är emellertid, att det verksamma i ormgifterna utgöres af flera giftiga substanser med olika verkningar och att olika ormars gift innehåller giftämnen af växlande beskaffenhet och styrka. Att skilda slag af ormar äro olika starkt giftiga, beror sålunda säkerligen ej blott på de i bettsåret insprutade giftmängderna, utan äfven på de däri förekommande olika giftämnenas verkningar. Man har i allmänhet sökt skilja på giftämnen, som förorsaka lokala symtom, såsom stark retning, svullnad i den bitna kroppsdelen, ofta sträckande sig vida omkring i kroppen, blödningar, blodproppbildning i blodkärlen, missfärgning och brand i hud och andra väfnader, utgående från bettstället, samt allmänsymtom, särskildt från centrala nervsystemet, yttrande sig i förlamning med eller utan kramp. Ormgift, som inkommit i ett bettsår eller insprutats under huden, uppges delvis utsöndras genom magslemhinnan i oförändradt skick, så att man med magsaften kan förgifta ett djur. Vissa giftormars bett framkalla mycket stark lokal inflammation och brand, t. ex. skallerormbett, medan åter andra ormars bett, t. ex. glasögonormens, förorsaka endast eller öfvervägande allmänsymtom, särskildt snabbt inträdande förlamning. Hos vår vanliga huggorm finnas båda verkningsriktningarna förenade. Denna orm anses i allmänhet lif sfär lig blott för barn och små djur. Dess bett kan dock vålla äfven vuxna personer både svårt och långvarigt lidande. Den bitne erfar ögonblicklig stark smärta, som blixtlikt sprider sig uppför känselnerverna. Mycket snart svullnar den bitna kroppsdelen, t. ex. ett finger, en fot, och svullnaden sprider sig småningom under stark spänning och svåra smärtor samt kan på några timmar omfatta halfva kroppen eller mera. En arm eller ett ben kan svullna till sin dubbla tjocklek eller därutöfver. Bettstället och dess omgifning bli snart missfärgade, blåröda till violettbruna - tecken till börjande brand -, och röda strimmor och fläckar under huden ange större eller mindre blödningar. Stor svaghet och ångest samt känsla af stark kyla, blekhet och kallsvett, stark törst, svårighet att svälja och tala angripa den sjuke; han erfar huf-vudvärk och svindel, faller då och då i vanmakt eller ligger medvetslös i timtal. Kräkningar och diarré tillstöta. Pulsen är svag, t. o. m. okännbar, beroende delvis på stark kramp i artärerna, i svåra fall tillika på hjärtsvaghet. Äfven lokal eller allmän kramp förekommer. Döden inträder mest genom förlamning af andningscentrum, ibland äfven genom hjärtsvaghet. I svåra fall, som gå till hälsa, kan en del symtom kvarstå i flera veckor; den lokala branden kan föranleda svårläkta sår o. s. v. - Behandlingen af ormbett plägar i regel, särskildt om den kan företagas någorlunda snart efter bettet, börja därmed, att man hårdt ombinder den bitna kroppsdelen för att hindra eller försvåra giftets spridning. Åtgärden hindrar icke denna, men kan dock ej sällan mildra förloppet. Härtill ansluter sig vidare bettsårets utsugning, hvarvid den sugande måste ha hela läppar. Ofta är det svårt att få någon vätska ur huggormsbettet med dess 2 till 4 små stickhål, ibland så obetydliga, att de äro svåra att upptäcka. Det har därför framhållits som fördelaktigt, att man med en knif skär upp bettstället och suger ut blod, i förhoppning, att man med blodet får bort en hel del af det ingjutna giftet. Det utsugna bör naturligtvis utspottas; nedsväljande af ormgiftet plägar emellertid vanligen ej åstadkomma någon skada, då detta antingen digereras i mage och tarm eller omhändertages och förstöres af lefvern (och gallan) eller på annat sätt oskadliggöres. Vidare har man genom bränning med hett järn eller genom etsning med frätande syror, ammoniak e. d. sökt tillintetgöra giftet på bettstället. Mindre förstörande och smärtsam är in-sprutning därstädes med morfinspruta af en lösning af öfvermangansyradt kali (l-5 proc., en eller annan kbcm.) i bettsåret samt under huden kring detta. Äfven en lösning af klorkalcium, på samma sätt använd, torde vara verksam. Till lokal insprut-ning ha användts äfven jodlösning, sublimat, järn-klorid, klorvatten, bromvatten m. m. För allmänbehandling har rekommenderats stark alkohol (brännvin, konjak) till intagning i stora doser. Om metodens värde äro meningarna mycket delade. Om den bitne omtöcknas af alkohol verkan, kan han däraf befrias från vånda och smärta. Äfven en