925 Ormgran-Ormkult 926 tillfällig (reflektorisk) uppiggande verkan af en måttlig alkoholdos på medvetande, andning och hjärta kan vara af något värde. Emellertid må erinras om, att den förlamande verkan af ormgiftet i svåra fall ej är hastigt öfvergående och att en stor alkoholdos kan understödja denna ormgiftets verkan i st. f. att motarbeta den. Af största intresse är det af fransmannen A. L. Ch. C a 1-mette (f. 1863) först preparerade serum mot ormbett (serum antivénimeux, antivenin), som framställes efter samma princip som antidifterise-rum. Man insprutar på hästar först helt små, därefter småningom stigande doser af något ormgift, t. ex. från glasögonorm. Härvid bildas i hästarnas blodplasma ett motgift, antitoxin, mot ormgiftet. När hästarna fördraga stora doser af giftet, tappas från dem blod, som befrias från blodkroppar, hvarefter det antitoxinhaltiga blodserum insprutas under huden på ormbitna med i många fall påfallande gynnsamt resultat, om blott behandlingen ej kommer alltför sent. Mångenstädes i ormländerna, särskildt i Brittiska Indien, där bortåt 20,000 människor och tusentals kreatur årligen dödas genom giftiga ormars bett, har man sökt göra så vidsträckt användning som möjligt af Calmettes ormserum. Det heta klimatet, som påverkar serums hållbarhet, de stora afstånden till de sanitära stationerna, där serum och sakförståndig hjälp finnas, samt framför allt de inföddes slöa fatalism och misstro mot européerna motverka dock i hög grad serums användning. En fördelaktig egenskap, ytterst viktig för dess användbarhet, har ormserum till skillnad från sera mot bakteriesjukdomar, nämligen att icke vara "specifikt" - d. v. s. man kan immunisera hästarna t. ex. med gift från glasögonorm och använda deras serum mot bett af vår huggorm och ett flertal andra giftiga ormar, enligt uppgift t. o. m. mot skorpionbett, medan antidifteriserum icke hjälper mot tyfoidfeber eller lunginflammation. Ormar finnas dock, t. ex. den australiska tigerormen, mot hvilkas bett Calmettes serum är föga eller ej alls verksamt. Ormserum finnes på en del svenska apotek på små flaskor om 10 gr. - lagom till en insprutning. Ormbettens relativa sällsynthet i vårt land och deras för de flesta personer, utom små barn, ganska ofarliga förlopp ha haft till följd, att serum hos oss ännu fått relativt ringa spridning och användning. Det borde dock jämte lämplig, ren spruta finnas tillgängligt ej blott på lasarett, sjukstugor och apotek, utan äfven vid skolor på landet, vid skollofskolonier m. m., där sommartiden många barn gå barfota, plocka bär o. d., hvarvid de flesta ormbett inträffa. - Ormarna själfva äro okänsliga både för sitt eget och för andra ormars gift; de innehålla påtagligen antitoxin mot dessa, antagligen i sitt blodplasma och bl. a. äfven i lefver och galla. Äfven icke-giftiga ormar, t. ex. snoken, visa sådan okänslighet, möjligen beroende därpå, att äfven de producera gift, fastän detta ej af ges utåt vid bett, utan i stället upptages i djurets egna blod och väfnader, där det alstrar anti-toxinbildning och därigenom immunitet. En rätt hög grad af naturlig immunitet mot ormgift företer igelkotten, måhända just därigenom, att den dödar och förtär ormar. C. G. S. Ormgran, Picea Abies var. virgata, bot., en form af granen utmärkt däraf, att grenarna af första- tredje och fjärde ordningarna äro fåtaliga och tjocka, nästan vågräta, med allsidigt riktade barr (se Coniferae, pl. III). Hos slokgranen 1. hänggranen (Picea Abies var. viminalis) äro de talrika grenarna af andra ordningen mycket långa, pisksnärtlika, smala och lodrätt nedhängande, med allsidigt riktade barr. Dessa gran-former förekomma på många ställen, nästan alltid som enstaka träd bland vanliga granar; vid Horn-berga i Orsa socken i Dalarna finnes emellertid ett helt bestånd (228 ormgranar, 21 slokgranar) af dessa habituellt mycket afvikande träd. G- L-m. Orm halsfågel, Plotus Levaillanti, zool. Se A n-h i n g a. Ormhufvud, sjöv. Se Knop. Orm Ivarsson, kallad Kungsbrodern, oäkta son till Harald Gilles änka Ingrid med en Ivar Sneis (efter hennes andre mans, Ottar Bir-tings, se d. o., död), var ett af de mäktigaste stöden för sin halfbror, Inge Krok- (puckel-) rygg, och kämpade förgäfves för dennes sak i slaget vid Oslo 1161, där Inge stupade. Senare slöt sig 0. till Erling Skakke och dennes son Magnus Erlings-son, under hvars minderårighet han fick stort inflytande. 0., som var gift med drottning Kagna Nikolasdotter, änka efter Eystein Haraldsson, stupade tills, med konung Magnus i slaget vid Fim-reite i Noref jord (Sogn) 15 juni 1184. K. V. H. Ormkaktus, Paradisorm, bot. Se Ampelväxter och C e r e u s. Ormkarlen, astron. Se Ophiuchus. Ormkult, Orm dyrkan, Ofiolatri, etnol., relig.-vet., en märklig art af djurkult (se d. o.) af synnerligt hög ålder och stor utbredning. Den förekom hos de gamle egypterna, kaldéerna, assyrierna, fenicierna och hinduerna likasom hos de forngrekiska och fornitaliska folken och är spridd i alla världsdelar utom det egentliga Australien. Det är naturligt, att den i allmänhet jämförelsevis obetydliga ormen med sitt föga märkbara, men smärtsamma och ofta inom kort tid dödande bett samt genom åtskilliga egendomligheter i sitt lefnadssätt (hudombyte, försvinnande under den kalla årstiden, vistelseort i jorden o. s. v.) skulle tidigt ådraga sig människans uppmärksamhet som en med underbara egenskaper och förmågor begåfvad varelse. Att den redan därför blef föremål för dyrkan, följer som en konsekvens. Ormen var, särskildt enligt semitisk folktro (jfr l Mos. 3: l, Matt. 10: 16), det visaste och slugaste af alla djur. Enligt nordisk och germansk forntro blef den, som förtärde af ormens fett eller etter, delaktig af öfver-naturlig kunskap och kraft (jfr Hvitormen och Lindorm). Med ormdyrkan som egentlig djurdyrkan förenade sig flerstädes tidigt andyrkan (se A n kul t). Man ansåg, att den döde antog eller uppenbarade sig i ormskepnad. I denna gestalt ("drake") bevakade han ofta sina jorddolda skatteT, likasom han också som "genius", "tomtorm" värnade sin grafplats eller sitt gamla hem. Då man fann, att vissa ormar icke beto eller att deras bett ej skadade, ansåg man särskildt dessa som välvilligt sinnade och huset beskyddande anväsen och egnade dem därför speciell omvårdnad. Så var t. ex. förhållandet hos romarna och ännu in i senaste århundraden hos vårt eget folk. I synnerhet framsatte man spenvarm mjölk åt snokarna. De