929 Ormslända-Ormulum 930 likhet med en orm tror folkets stora massa, att den är giftig. L-e. Ormslända, zool. Se S i a l i d se. Ormsten. 1. FolkL, en underbar sten, som "orm-kungen" (se d. o.) eller vissa ormar tros inneha. Kan en människa sätta sig i besittning af denna sten - ett företag, som är förenadt med ytterst stor fara -, vinner hon därmed en särdeles mäktig talisman. Tron på ormstenen är spridd icke blott i många länder i Europa (t. ex. Skandinavien, Tyskland, England), utan ock i Asien (Indien, Annam) och i Afrika (på Guineakusten). Jfr Orm-kult och Ormkung. - 2. Se Glasögon-ormsläktet, sp. 1302. 1. N. E. H. Ormstjärnor, zool. Se Tagghudingar. Ormstorksläktet, Dicholophus 1. Cariama, zool., tillhör fam. Gariamidce, ordn. Gruijormes och fåglarnas klass. Näbben är kortare än hufvudet, smal, långsträckt, i spetsen böjd och försedd med hake. På pannan finnes en upprättstående tofs. Benen äro höga, nakna upp öfver hälleden, med långa tarser och korta tår. Vingarna äro medelmåttiga, med fjärde och femte pennorna längst och mycket långa armfjädrar. Stjärten är lång och starkt af-rundad. Halsens, bukens och undergumpens fjädrar äro långa och mjuka. Släktet, som stundom räknats till roffåglarna, omfattar två arter, som äro hemma i Sy d-Amerika. Dit hör s e r i e m a n, Dicholopnus cristatus, som är grå (honan gulgrå), med fina, ljusare och mörkare, tvärlöpande sicksackteckningar. Längden utgör 82 cm. Serieman vistas par- 1. familjevis på stora, öppna fält, döljer sig skickligt i gräset, hvari den vid hotande fara löper undan, men lär tillbringa natten i träd; i sådana bygger den sitt bo. Enär denna fågel, som företrädesvis lefver af insekter, förtär äfven ormar och andra skadedjur, skattas den högt af brasilia-nerna, och lagen förbjuder att döda den. Ungarna tämjas ovanligt lätt och göra sig som fullvuxna till herrar i hönsgården, med hvars invånare de dock lefva tämligen fredligt. C. R. S.* Tryckt den 17/s 14 Ormsö (ty. Worms, på öns svenska dialekt: Ormse), en till ryska guv. Estland hörande ö i Östersjön, mellan Dagö och Nuckö. Areal 93,s kvkm. Omkr. 2,400 inv. ön har flera bukter och landtungor samt omges af farliga sandbankar, ref och grund (t. ex. Tuyrsgrwnne). Den är tämligen flack och till större delen bevuxen med skog, såväl barr- som löfskog. ön bildar en socken, Sankt Olai. Af befolkningen är flertalet, omkr. 2,000, svenskar, som tills, med svenskarna i Nuckö socken utgöra hufvudstommen af den urgamla estsvenska befolkningen (se Estsvenskar och Nuckö). 1886 inträffade i följd af rysk propaganda en mass-"omvändelse" af omkr. 600 Ormsö-svenskar till grekisk-katolska kyrkan, och en ortodox kyrka uppfördes på ön helt nära den gamla protestantiska Olaikyrkan. Sedan efter 1905 återgång till lutherska kyrkan medgifvits, ha emellertid de allra flesta ortodoxa Ormsöbor begagnat sig af denna rättighet, öns inbyggare lifnära sig af fiske, sjöfart och jordbruk. Intill 1880-talet innehade de sina gårdar som arrendegårdar under öns enda gods, Magnushof, tillhörigt släkten Stackel-berg, men numera tillhör ön ryska kronan. Som prof på den svenska Ormsödialekten, som står rätt nära Nuckömålet, anföras här följande gåtor: Får (två) jåmfruar stå dräas (dragas) år ut, år inn, ma tn bälte wm se; svar: gårstavra (gärdsgårdsstav-rarna). - Ajn re (röd) ståiig juli ma bara hwit hins (höns); svar: tändre e mwnn. - Svartwksn stångar re-cuksn ur båse; svar: grwlakw (glödra-kan) dra} man kåhlena ur un (ugnen) ma. .- Höuft (högt) swm hus, Ut scom lus, bäkst (beskt) scum gäll, brukar all-} svar: hwmmajrn (humlen). - Som exempel på svenska bynamn på 0. antecknas (i den nutida dialektens form): Borrbe, Dlbe, Fällana, Férbe (Förby), Hojhla), Kolet (Kyrk-slätt), Norrbe, Rcumpaj, Saksbe, Svibe, Sérbe (Söderby). G. D-ll. Ormt, nord. myt., en mytisk flod, som Tor vadar öfver hvarje dag, när han går att döma vid asken Yggdrasil. Se Kerlaugar. Ormtjusare. Se Glasögonormsläktet, sp. 1301-02. Ormtunga, bot. Se Ophioglossales. Ormtunga, Gunnlög. SeGunnlögOrm-t u n ga. O'rmulum, medelengelsk dikt, författad i början af 1200-talet af en augustinmunk Orm, som sannolikt lefde i nordöstliga delen af mellersta England. Dikten, hvaraf blott omkr. en åttondedel (öfver 10,000 vers) bevarats till vår tid, innehåller en parafras och vidlyftig utläggning af kyrkoårets evangelier, hufvudsakligen med ledning af Beda och möjligen äfven Gregorius; däremot är det ej sannolikt att, såsom förr antagits, Augustinus och jElfric hörde till Orms källor. Stilen är i allmänhet torr och prosaisk, stundom varmt förmanande. Versmåttet är jambisk septenar utan allitteration eller rim. Orms engelska språk är starkt blandadt med nordiska lånord, upptagna från det mäktiga danska folkelementet i hans hembygd, som hörde till den s. k. Danelagen. Däremot äro romanska lånord sällsynta. I språkhistoriskt hänseende är 0. af mycket stor vikt, särskildt på grund af det strängt fonetiska stafsätt, som förf. användt för konsonanterna och för betecknande af vokalernas 20 b. 30