Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ormdyrkan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
929
Ormslända-Ormulum
930
likhet med en orm tror folkets
stora massa, att den är giftig.
L-e.
Ormslända, zool. Se S i a l i d se.
Ormsten. 1. FolkL, en underbar sten, som "orm-kungen"
(se d. o.) eller vissa ormar tros inneha. Kan en
människa sätta sig i besittning af denna sten -
ett företag, som är förenadt med ytterst stor
fara -, vinner hon därmed en särdeles mäktig
talisman. Tron på ormstenen är spridd icke blott
i många länder i Europa (t. ex. Skandinavien,
Tyskland, England), utan ock i Asien (Indien, Annam)
och i Afrika (på Guineakusten). Jfr Orm-kult och
Ormkung. - 2. Se Glasögon-ormsläktet, sp. 1302.
1. N. E. H.
Ormstjärnor, zool. Se Tagghudingar.
Ormstorksläktet, Dicholophus 1. Cariama, zool.,
tillhör fam. Gariamidce, ordn. Gruijormes och
fåglarnas klass. Näbben är kortare än hufvudet, smal,
långsträckt, i spetsen böjd och försedd med hake. På
pannan finnes en upprättstående tofs. Benen äro höga,
nakna upp öfver hälleden, med långa tarser och korta
tår. Vingarna äro medelmåttiga, med fjärde och femte
pennorna längst och mycket långa armfjädrar. Stjärten
är lång och starkt af-rundad. Halsens, bukens och
undergumpens fjädrar äro långa och mjuka. Släktet, som
stundom räknats till roffåglarna, omfattar två arter,
som äro hemma i Sy d-Amerika. Dit hör s e r i e m a n,
Dicholopnus cristatus, som är grå (honan gulgrå),
med fina, ljusare och mörkare, tvärlöpande
sicksackteckningar. Längden utgör 82 cm. Serieman
vistas par- 1. familjevis på stora, öppna fält,
döljer sig skickligt i gräset, hvari den vid
hotande fara löper undan, men lär tillbringa
natten i träd; i sådana bygger den sitt bo. Enär
denna fågel, som företrädesvis lefver af insekter,
förtär äfven ormar och andra skadedjur, skattas
den högt af brasilia-nerna, och lagen förbjuder
att döda den. Ungarna tämjas ovanligt lätt och
göra sig som fullvuxna till herrar i hönsgården,
med hvars invånare de dock lefva tämligen fredligt.
C. R. S.*
Tryckt den 17/s 14
Ormsö (ty. Worms, på öns svenska dialekt: Ormse), en
till ryska guv. Estland hörande ö i Östersjön, mellan
Dagö och Nuckö. Areal 93,s kvkm. Omkr. 2,400 inv. ön
har flera bukter och landtungor samt omges af farliga
sandbankar, ref och grund (t. ex. Tuyrsgrwnne). Den
är tämligen flack och till större delen bevuxen
med skog, såväl barr- som löfskog. ön bildar en
socken, Sankt Olai. Af befolkningen är flertalet,
omkr. 2,000, svenskar, som tills, med svenskarna i
Nuckö socken utgöra hufvudstommen af den urgamla
estsvenska befolkningen (se Estsvenskar och
Nuckö). 1886 inträffade i följd af rysk propaganda
en mass-"omvändelse" af omkr. 600 Ormsö-svenskar
till grekisk-katolska kyrkan, och en ortodox kyrka
uppfördes på ön helt nära den gamla protestantiska
Olaikyrkan. Sedan efter 1905 återgång till lutherska
kyrkan medgifvits, ha emellertid de allra flesta
ortodoxa Ormsöbor begagnat sig af denna rättighet,
öns inbyggare lifnära sig af fiske, sjöfart och
jordbruk. Intill 1880-talet innehade de sina gårdar
som arrendegårdar under öns enda gods, Magnushof,
tillhörigt släkten Stackel-berg, men numera tillhör ön
ryska kronan. Som prof på den svenska Ormsödialekten,
som står rätt nära Nuckömålet, anföras här följande
gåtor: Får (två) jåmfruar stå dräas (dragas) år
ut, år inn, ma tn bälte wm se; svar: gårstavra
(gärdsgårdsstav-rarna). - Ajn re (röd) ståiig juli
ma bara hwit hins (höns); svar: tändre e mwnn. -
Svartwksn stångar re-cuksn ur båse; svar: grwlakw
(glödra-kan) dra} man kåhlena ur un (ugnen) ma. .-
Höuft (högt) swm hus, Ut scom lus, bäkst (beskt)
scum gäll, brukar all-} svar: hwmmajrn (humlen). -
Som exempel på svenska bynamn på 0. antecknas
(i den nutida dialektens form): Borrbe, Dlbe,
Fällana, Férbe (Förby), Hojhla), Kolet (Kyrk-slätt),
Norrbe, Rcumpaj, Saksbe, Svibe, Sérbe (Söderby).
G. D-ll.
Ormt, nord. myt., en mytisk flod, som Tor vadar
öfver hvarje dag, när han går att döma vid asken
Yggdrasil. Se Kerlaugar.
Ormtjusare. Se Glasögonormsläktet, sp. 1301-02.
Ormtunga, bot. Se Ophioglossales.
Ormtunga, Gunnlög. SeGunnlögOrm-t u n ga.
O’rmulum, medelengelsk dikt, författad i början af
1200-talet af en augustinmunk Orm, som sannolikt lefde
i nordöstliga delen af mellersta England. Dikten,
hvaraf blott omkr. en åttondedel (öfver 10,000 vers)
bevarats till vår tid, innehåller en parafras och
vidlyftig utläggning af kyrkoårets evangelier,
hufvudsakligen med ledning af Beda och möjligen
äfven Gregorius; däremot är det ej sannolikt att,
såsom förr antagits, Augustinus och jElfric hörde till
Orms källor. Stilen är i allmänhet torr och prosaisk,
stundom varmt förmanande. Versmåttet är jambisk
septenar utan allitteration eller rim. Orms engelska
språk är starkt blandadt med nordiska lånord, upptagna
från det mäktiga danska folkelementet i hans hembygd,
som hörde till den s. k. Danelagen. Däremot äro
romanska lånord sällsynta. I språkhistoriskt hänseende
är 0. af mycket stor vikt, särskildt på grund af det
strängt fonetiska stafsätt, som förf. användt för
konsonanterna och för betecknande af vokalernas
20 b. 30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
