931 Ormus-Ornament 932 kvantitet. En enda handskrift finnes nu, tvifvels-utan Orms egen. A. E. (E. B-n.) Ormus (Hormus), fordom ryktbar stad på ön Jerun vid Persiens södra kust, i det efter staden uppkallade, 45--80 km. breda Ormussundet mellan Persiska viken och Omanviken, endast 9 km. s. om Bender-Abbas. Ön är en vegetationslös dolerit- och trakytklippa, med stora lager röd ockra, som i århundraden varit en viktig exportartikel och ännu exporteras till England (1906--07 10,000 ton). Den har en areal af 33 (enl. andra 46) kvkm., och den beboeliga delen bildar en 5,5 km. lång och 3,7 km. bred, med salt mättad slätt och har under den svala årstiden omkr. 1,000 inv., eljest färre. Staden O. låg urspr. på den motliggande kusten (lämningarna finnas nu flera km. från hafvet, vid en liten bäck, som står i samband med Minab) och omnämnes af Alexander den stores amiral Nearchos. Anfallna af mongolerna, flyttade dess invånare omkr. år 1300 till ön Jerun och anlade den nya staden O., som snart vann oerhörda rikedomar, emedan den genom sitt fullständiga herravälde öfver sundet behärskade Irans samt Eufrat-Tigrisländernas handel med Indien. I sept. 1507 gjorde d'Albuquerque på sin färd till Indien ön skattskyldig under Portugal, och 1515 tog han den i besittning samt lät starkt befästa densamma. Portugiserna gällde därefter som herrar vid Persiska viken och på Indiska hafvet öfver hufvud taget, och O. betraktades som en stapelplats för Orientens rikedomar. 1622 eröfrades staden af schah Abbas i Persien med engelsmännens hjälp och förstördes. I midten af 1600-talet kom ön till imamen af Maskat, men tillhör nu åter Persien. (J. F. N.) Ormussundet. Se Ormus. Ormuzd. Se M a z d e i s m. Ormvräken, zool. Se Vråksläktet. Ormätaren, zool. Se Glasögonormsläk-tet. Ormöarna. SeColumbretes. Ormödlorna, Scincidce, zool., bilda en familj inom ödlornas ordning och kräldjurens klass. Hit hör ett stort antal arter, fördelade på alla världsdelar (till minsta antalet på Europa och talrikast på Australien). Hufvudet är täckt af plåtar och kroppen med likstora, taktegelformigt och i sneda rader ordnade fjäll, som omsluta en förbenad stomme. Sidoveck saknas. Tänderna sitta på käkens sida (Pleurodonta); tungan är tvåspetsad eller inskuren, h. o. h. eller delvis betäckt med fjäll, ögonlocken äro väl utvecklade. Skänkelporer saknas. Benen äro små eller rudimentära; hos flera arter, tillhörande skilda, släkten, saknas fria extre-miteter alldeles. Ormödlorna vistas på torra, sandiga och steniga trakter samt gräfva sig med stor hastighet ned i lös mark. L-e. Orm ön, bebodd ö i Stockholms norra skärgård, i Gräsö socken, s. ö. om Gräsön. By om l mtl. Ormörnsläktet, Circaétus, zool., hör till fam. falkartade roffåglar (Falconidce) och ordn. Falconi-formes inom fåglarnas klass. Näbben är krökt från roten, med raka kanter, stark hake och smala, tvär-ställda näsborrar. Vingarna äro breda, räcka nästan till stjärtspetsen och ha fjärde pennan längst. Stjärten är af medellängd, bred och tvär. Tarsen är framtill fjäderklädd, baktill nätlikt delad och längre än mellantån, som medelst hud är förenad med yttertån. Dit hör ormörnen, C. galliens, som blir 70 cm. lång. Den är ofvan mörkbrun (på hufvudet och bakhalsen matt brun), med ljusare fjäderkanter. Pannan, kinderna och strupen äro hvitaktiga, kräfvan ljusbrun, öfriga undre delar hvita, med glesa, ljusbruna tvärfläckar, näbben blåsvart, vaxhuden och fötterna ljusblå. Denna fågel tillhör Europas sydligaste delar, västra och södra Asien och norra Afrika samt vistas i stora, ensliga skogar. I sitt lefnadssätt påminner den mycket om ormvråken. Dess rof utgöres förnämligast af ormar äfvensom af ödlor och grodor, men också af andra små kallblodiga och varmblodiga djur. C. R.S.* Ornain [årnä'], en 120 km. lång biflod till Marne. Ornament (af lat. ornäre, pryda) anger genom namnet sin egenskap af att ej vara till i och för sin egen skull, utan endast som prydnad på andra föremål. Ornamentets framträdande är väl det tidigaste uttrycket af den hos människan inneboende skönhetskänslan. När stenåldersfolken här i Europa eller något efterblifvet naturfolk i en aflägsen vrå af världen på ett enkelt lerkärl anbragte rader af linjer eller af intryckta punkter, så skedde detta ej för något praktiskt ändamål, utan i följd af en spirande ideell sträfvan att bringa omväxling för ögat, att "tjusa" detta, med andra ord för att ge ett uttryck för människans skönhetslängtan. Ornamentet är således måhända ett af de tidigaste uttrycken för människans ideella verksamhet, och det torde ej finnas eller ha funnits något folk, som ej nått denna grad af utveckling. Denna längtan efter att nedlägga "onödigt" arbete på saker och ting, att ge fantasien stoff för sin verksamhet, har alltjämt fortlefvat. - Då ornamentet dessutom till sin natur är ytterst känsligt och i skickliga händer villigt fogar sig efter danarens önskan, är det helt naturligt, att hvarje tid och hvarje folk haft sin säregna orneringskonst, ornament! k, och att ornamentikens historia därför måste omfatta hela mänsklighetens utveckling. Lika litet som mänsklighetens historia är ännu ornamentikens historia skrifven. I det följande beröres hufvudsakligen endast ornamentiken inom den europeiska kulturgruppen. Till denna räknas ju då äfven de gamla kulturområdena i Afrika och Asien. Ty från dessa trakter har Europa under årtusenden mottagit en så mäktig och oafbruten ström af kulturinflytande, att det är omöjligt att förstå den europeiska kulturen i dess tidigare skeden, utan att något känna dessa urgamla kulturländers förhållanden. - Ornamentet inom den europeiska kulturgruppen är hufvudsakligen till uteslutande för att pryda, för att genom egen skönhet skänka ett annat föremål behag, under det att den inom andra kulturgrupper ofta har en religiös betydelse. Någon gång kan ornamentet äfven inom det europeiska kulturområdet ha en betydelse i och för sig, oftast då någon symbolisk, men detta är undantag, änskönt dylika ornament kunna uppträda under olika tider. Under högt stående konstepoker användes ornamentet för att framhålla den estetiska funktion den smyckade detaljen har att utföra. Detta blir möjligt därigenom, att vissa ornament ega förmågan att uttrycka rörelse i en viss riktning Om före-