935 Ornament 936 tiden bibehöll ännu akantusbladet något af sin naturliga form, men det blef romartiden förbehållet att upplösa det och åter sammanställa det i de mest olika och skiftande ställningar. Framför allt bidrog akantusrankan (fig. 7), som först framträder på grekisk botten, men fann sin rikaste utsmyckning på romerskt område, till denna fantastiska utdaning och utnyttjande af akantusbladets alla möjligheter. Akantusbladets utvecklingsrika och smidiga natur lade så helt beslag på ornamentkonstnärens fantasi, att andra och äldre växtmotiv nu under den klassiska tiden småningom dö bort; bland dessa ha vi att främst anteckna lotusblomman. Under den klassiska tiden försvinner i öfrigt äfven djurornamentiken till stor del. För den förfinade känsla, som fordrar, att ett ornament skall smyga sig efter den form, hvars estetiska funktion ornamentet har att förtydliga, är det helt naturligt, att djurmotiven ej skola lämpa sig lika väl som växtornamenten. De geometriska ornamenten visa ej nu någon synnerligen stor lifskraft, men de dö ingalunda helt och hållet bort, om än deras användning blir högligen begränsad; så förekommer spiralen, synnerligast i form af den fortlöpande spiralen den "löpande hunden", hvars rätliniga form brukar benämnas "a la grecque" eller mean-der (se d. o. med illustrationssida). I det hela taget har ornamentiken under hela den föregående utvecklingen och framför allt under den klassiska tiden varit kännetecknad af, att detaljerna varit så anordnade, att de legat bredvid hvarandra. Ett enda betydande undantag visar oss det flätade bandet, som ofta kan iakttagas under den klassiska epoken och som sträcker sina rötter långt ner i tiden. Under den efterklassiska tiden för älven ornamentiken en tynande tillvaro, den stelnar till, formerna bli mindre rika och fylliga, de framväxa ur en bortdöende kulturs magra jordmån. Yäxt- och djurmotiven få i viss mån träda tillbaka för dem bysantinska konstens förkärlek för geometriska ornamentmotiv. Den klassiska konstens ornamentik utöfvade inflytande äfven på de folk, som i Europa bodde utanför Grekland och Italien. Framför allt gäller detta kelterna. Genom måttfullheten och i hela känslan för sättet af ornamentens användning visa de en med de antika folken närbesläktad uppfattning: de togo sina motiv från antiken och utbildade dem på ett alldeles säreget sätt. Af största intresse är akantusrankans omvandling. Att lägga märke till är, att det keltiska ornamentet utgår ej från den romerska formen af akantusrankan, utan från den grekiska (fig. 8). Äfven djurornamentiken upptogs af kelterna och omvandlades på ett sätt, som förebådar den irländska djurornamentikens höga fulländning. Alla djurornament behandlas synnerligen starkt stiliserade. Under vår tidräknings första århundraden utbredde sig klassisk smakkänsla äfven till germanerna utanför romerska provinserna; framför allt märkes detta på profileringar, men äfven ett eller annat ornamentmotiv letar sig väg ut till "barbarerna". Egendomligt är, att omkr. midten af det första kristna årtusendet, medan den klassiska ornamentiken i sina hemland för en tynande tillvaro, utvecklar sig i norra Europa på grund af impuls från romarvärlden en alldeles säregen djur- ornamentik, den germanska (fig. 9), som i århundraden blir den härskande inom äfven andra än rent germanska områden. Äfven denna ornamentik visar till en början vid ordnandet af detaljerna endast ett "bredvid-hvarannat-system", men redan på 500-talet begynner en benägenhet att "fläta" detaljerna i hvarandra, hvarvid synnerligen noggrant iaktta ges, att samma detalj löper öfver och under, öfver och under o. s. v. andra detaljer och så hela ornamentet igenom. Sin högsta fulländning når denna invecklade ornamentik i Norden under 600-700-talen. Denna djurornamentik förde langobarderna med sig ner till Italien. Denna germanernas benägenhet att "fläta" detaljerna i hvarandra har tydligen orsakat, att langobarderna, när de kommit till Italien, började upptaga den flätade bandornamentiken äfven som arkitekturornamentik, ty under 600- och 700-talen uppstår i Italien en egenartad bandflätningsornamentik, som med all rätt tillskrifves dem (fig. 10). Hvarifrån denna bandflätningsornamentik leder sitt ursprung, är svårt att säga, men under 600-talet utbreder den sig ej blott i Italien, utan äfven i alla rent germanska länder och dessutom också i England, Skottland och Irland. Emellertid fortlefde under denna tid äfven den klassiska traditionen inom det gamla romerska riket, och äfven germanfolken upp-togo den i någon mån. Det var dock först under Karl den stores tid, som ett nytt genombrott af klassiska former egde rum, den karolingiska renässansen. Framför allt växtornamentet återvinner då sin dominerande plats, om än dess former ej gå direkt tillbaka till antiken, utan undergå vissa omdaningar, måhända på grund af inflytande från östern (fig. 11). Medan på kontinenten äfven utanför Karl den stores rike den karolingiska renässansens ornamentik var i sitt flor, stod inom Irland den s. k. irländska ornamentiken (fig. 12) i sin högsta utveckling. Denna egendomliga ornamentik utgör en sammansmältning och omdaning af klassiska motiv, som hvar för sig omdanats och på säreget sätt utvecklat sig inom långt skilda områden. Hvad engelsmännen kalla late celtic (en omvandling af grekiska akantusrankan, se ofvan), sammanställes med den germanska ornamentikens djur- och bandmotiv; och härur uppstår en i sin väg af ingen tid eller nation öfverträffad orneringskonst, som alltid måste väcka den största beundran på grund af sin höga fulländning. Egendomligt är att se, att de mönster, som härstamma från antikens växtornament, i sin anordning äfven här utan undantag visa ett "bredvid-hvartannat-system", under det att band-och djurornamentiken visar en oöfverträffad förmåga att kunna fläta ornamentens detaljer i hvarandra. Den irländska ornamentiken spriddes visserligen genom vandrande munkar och genom anläggande af irländska kloster i viss mån utanför Irland utöfver kontinenten, men spelade aldrig någon roll utanför klostermurarna annat än i Storbritannien, där kelter bodde. - Följde så på den karolingiska konsten den romanska, hvars ornamentik företedde en rik utbildning. Den upptar såväl djur- som växt- och geometriska motiv (fig. 13) och grundar sig hufvudsakligen på antika traditioner. Så är dess förnämsta växt-ornament en omvandlad akantusranka, men äfven