933 Ornament 934 målet i sig själf betecknar en rörelse uppåt, bör således ornamentet, som å detta anbringas, äfven-ledes sluta sig till denna rörelse och ej motverka den; i en plan ytas estetiska natur ligger, att den eger en rörelse från centrum ut mot kanterna, och ett ornament, som pryder en dylik yta, skall helst följa denna tendens och ej genom en motrörelse upphäfva den. Under tider af förfall har man ej känsla för denna ornamentens egenskap. - Liksom ornamentik snart sagdt är årsbarn med mänskligheten och fortlefvat i alla tider och hos alla folk, kan den hämta de motiv, som den behandlar, från hvilket område som helst som ligger inom räckhåll för mänsklig iakttagelseförmåga, hvilket naturligtvis ej hindrar, att vissa motiv bli upprepade i oändlighet, under det att andra ytterligt sparsamt förekomma. För att bringa någon reda i detta kaos af motiv har man brukat uppdela ornamenten i geometriska ornament samt växt- och djurornament. Dessa tre grupper täcka ingalunda alla ornamentmotiven, men denna indelning anföres här, emedan den är den allmänt gängse, förmodligen framkommen på rent praktiska grunder. Understundom händer, att ett ornamentmotiv, som till sitt ursprung tillhör antingen växt- eller djurornamentets grupp, genom en ständigt fortgående stilisering omvandlas till ett nästan rent geometriskt ornament. Ett sådant exempel på ett växtornaments utveckling återges i pl. I fig. l, som visar, hur inom det grekiska vasmåleriet det allbekanta, ursprungligen egyptiska växtornamentet, en lotusblomma, omväxlande med en lotusknopp, utvecklar sig till ett geometriskt mönster. Fig. 2 visar, hur hos ett naturfolk människokroppen småningom omdanas till ett geometriskt mönster. Det är hämtadt från Hervey-öarna. Den motsatta utvecklingen, från geometriskt ornament till växt- eller djurornament, kan man nog inom litteraturen finna anförd, men en närmare undersökning visar i regel, att uppgiften varit oriktig. De urgamla kulturländernas äldsta utvecklingsskeden äro ännu ganska outforskade. Dessa länders blomstringsperiod ligger så långt bort i tiden och erbjuder en sådan rikedom på jämförelsevis fulländade föremål, att de allra äldsta kulturstadiernas enkla och konstlösa handtverk i högst ringa mån ådragit sig forskningens uppmärksamhet. Så mycket är dock tydligt, att de genomgått samma kulturepoker som folken i Europa, om än den tid, då kopparn användes oblandad, är jämförelsevis mycket lång. Hur utvecklingen gått intill bronsåldern, är därför svårt att i detalj redogöra för. Dock är all anledning att antaga, att stenålderns folk redan tidigt börjat smycka sitt bohag, framför allt lerkärlen. Här är måhända lämpligt att anföra, att den hos en del paleolitiska folk och vissa naturfolk förekommande förmågan att realistiskt och liffullt afbilda djur och människor ej i och för sig förutsätter något högt kulturstadium, att tvärtom i regel hvarje ornamental utsmyckning står på ett högre kulturplan än dessa afbildningar. Men för att återvända till de urgamla kulturländernas or-neringskonst före bronsåldern, så återges i fig. 3 en del dylika ornament, visande fyrfotadjur, fåglar, människor och ett mer sammansatt ornament, alla enligt 0. Montelius härrörande från en tid, som ligger omkr. 5 å 6 tusen år före vår tid. Dess- utom användes samtidigt en del geometriska ornament. Under bronsåldern framträder en mer utbildad ornamentik. De geometriska ornamenten utvecklas, och särskildt är bland dem att framhålla spiralen, scm förmodligen först framträdde i Egypten och därifrån spred sig öfverallt, dit den s. k. mykenska kulturen (se d. o.) nådde. Från det grekiska My-kenaikulturområdet vandrade den mot n. v. och nådde ända hit upp till norden, där den under bronsåldern utgjorde det mest omtyckta ornamentet och nådde en fulländning i tekniskt utförande och i estetisk verkan, som godt kan jämföras med det bästa något folk i detta afseende uppnått. Vidare utbildade man djurornamentiken, och denna är måhända af största intresset inom mykenska kulturen, där många olika djurrester behandlades och stiliserades. Som exempel må nämnas fjärilar, bläckfiskar m. fi. Äfven växtornamentiken behandlas af mykenska kulturens ornamentskonstnärer understundom på ett ganska naturalistiskt sätt. Men obetingadt af största betydelse är, att under bronsåldern lotusblomman börjar användas som ornament och stiliseras. Så vidt förhållandena nu äro kända, framträdde den först i Egypten och utbredde sig därifrån till alla närbesläktade kulturfolk. Före akantusbladets framträdande var det obestridligen ornamentkonstnärernas mest omhuldade motiv. I fig. 4 är återgifven en serie lotusblomsornament, alla återgående på den bekanta sammanställningen lotusblomma-lotusknopp, en anordning, som införde en viss rytm i ornamentet. Ur lotusblomman utvecklade sig genom några egendomliga kombinationer ett annat ornament, som väl torde vara ett af de mest seglifvade ornament historien har att omtala, p a l m e 11 e n. Hur den utvecklat sig ur lotusblomsornamentet tillåter utrymmet ej att här närmare redogöra för, men fig. 5 visar en serie, som ger en antydan om att, sedan det väl en gång blifvit utbildadt, det aldrig varit ur bruk ända upp till vår egen tid. Mellan Mykenaitiden och den grekiska blomst-ringstiden kunna visserligen urskiljas flera olika stilriktningar, hvad de ledande folken i Europa beträffar. I Grekland uppträder den s. k. geometriska stilen (se Geometriska tidens stil), men den medför ej något egentligen nytt i ornamenti-kens utveckling, om den än utvecklar en synnerligen karakteristisk formgifning. Ej heller utvecklingen i Italien företer något nytt uppslag; etruskernas framträdande (se pl. till art. Etrusker) med deras speciella kultur och formgifning är väl den märkligaste företeelsen. Det var likväl de grekiske konstnärerna förbehållet att från naturen upptaga och till ornament omdana det motiv, som sedan visat sig sitta inne med den mest underbara utvecklingsförmåga. Jag syftar på akantusbladet. Aldrig har det funnits ett ornament af större smidighet vid anpassning till olika ändamål än just detta. Därför har det så godt som aldrig varit ur bruk, sedan det engång införts. Det ornamentala akantusbladet är stilise-radt efter bladet hos en växt, som förekommer i Grekland (se Acanthacese); sannolikt framträder ornamentet tidigast under senare hälften af 400-talet f. Kr. I fig. 6 återges olika former af detsamma under olika tider. Under den grekiska