937 Ornamenta-Ornano 938 de från antiken lånade motiven taga intryck af den germanska smakriktningen, som fordrar, att detaljerna flätas i hvartannat. Den romanska orna-mentiken är fjärran från all naturalism och upptar därför ej några nya motiv, utan lefver på omdaning af sedan gammalt utvecklade och kända ornament, som likväl erhålla nya, synnerligen karakteristiska former. Under den romanska tiden gör sig vid flera tillfällen österländskt inflytande gällande, under den tidigare delen helt visst beroende på en högst betydande import af österländska sidentyger. - Med gotiken framträder en hel del naturalistiska motiv, dock utan att helt undantränga de antika, som nu ytterligare omdanas, och detta gäller framför allt akantus-bladet (fig. 14). Fantastiska djurgestalter, som redan den romanska tiden älskade, t. ex. den bevingade draken, fingo nu ytterligare fart, och det synes ha varit en glädje för ornamentkonstnären att utfundera de underbaraste sammanställningar af djur- och människogestalter, öfver hufvud taget släppte den gotiske ornamentkonstnären gärna fantasien lös och tumlade om med bisarrerier. Alltsedan 600- och 700-talen hade i de liturgiska böckerna och i bönböcker o. d. orna-mentiken haft ett rikt tillfälle att utveckla sig, och nu under den romanska och synnerligast under den gotiska tiden var utvecklingen inom denna bransch utomordentligt rik, och de olika konstnärerna utvecklade inom ramen af den härskande konststilen på i ögonen fallande sätt sin individualitet. Det uppstår nu skolor inom olika områden, och det är omöjligt att här i korthet kunna ge antydan om skiljaktigheten mellan de olika skolorna. Varianter inom den rådande smakriktningen utbildades därjämte inom de olika länderna. Det egendomliga är således, att hädanefter inom ornamentikens historia alla kulturfolken ungefär samtidigt behärskas af en och samma smakriktning, men att de tillämpa den något olika hvar och en efter sitt eget kynne. Man talar därför t. ex. om spansk eller engelsk gotik, om fransk eller tysk renässans, italiensk eller svensk barock o. s. v. Renässansens konstepok (fig. 15) förde med sig kärleken till den gamla romerska orneringskonsten. Man tror sig helt upplifva de gamla formerna, men alla renässansornament äro alster af sin egen tid och förete stora afvikelser från sina förebilder. Bland nyheter är att anteckna införandet af kartuschorna-mentet (se Kartusch), som länge bibehöll sig och var synnerligen omtyckt. Några andra nya element förde den nya tiden knappast med sig inom orneringskonsten, och detsamma kan sägas äfven om barocktiden (fig. 16). Under rokokon förändrades i någon mån dessa förhållanden (fig. 17). Alltsedan den klassiska konstens blomstringstid hade ornamentiken i det hela varit präglad af en viss arkitektonisk uppfattning; ornamenten hade ofta en rent arkitektonisk uppbyggnad. Kokokon införde andra grundsatser; nu blir det snarast grundsatser, som tillämpas inom målningskonsten, hvilka komma till användning. Böjda linjer, snäckor och voluter och hvad allt rokokon använder hopställas hufvudsakligen ur det pittoreskas synpunkt, och rokokons ornament smeka också ögat genom behagfulla linjer och en fantastisk omväxling mellan dagrar och skuggor. Midt uppe i all stilisering förekommer också en viss naturalism. Att akantusbladet villigt skulle låna sig till rokokokonstnärens fantastiska skapelser, är helt naturligt; det undantränger dock ej alla andra motiv, såsom det senare under 1800-tals-rokokon hade benägenheten att göra. Tiden närmast efter rokokon utmärker sig hufvudsakligen därigenom, att ornamentiken blir alltmer enformig. Bäst märker man detta, om man jämför empirestilens ornamentik (fig. 18), som ju också var ett återupptagande af den gamla romerska konsten, med renässansens. När den sedermera undanträngdes af 1800-talets olika smakriktningar, såsom gotik och därpå följande rokoko, gör detta sig än mer gällande. Ur denna tråkighetens och torrhetens öken trodde man på 1870- och 1880-talen, att man skulle kunna leta sig ut genom att visa hän på Japans på måleriska principer grundade orneringskonst. Man tyckte sig andas lättare under denna främmande inverkan, men ovisst torde vara, om något så exotiskt kan ha något varaktigt inflytande på den västerländska kulturen. Emellertid stå dessa händelser oss för nära, för att vi skulle kunna objektivt bedöma dess betydelse. Litt.: Owen Jones, "The grammar of ornament" (4:e uppl. 1880), A. Racinet, "L'ornement poly-chrome" (1875), H. Dolmetsch, "Der ornamenten-schatz" (3:e uppl. 1897), F. S. Meyer, "Orna-mentale formenlehre" (1886), Hj. Stolpe, "Utvecklingsföreteelser i naturfolkens ornamentik" (i "Ymer" 1890-91) och "Studier i amerikansk ornamentik" (1896), samt B. Salin, "Studier i ornamentik" (1900) och "Die altgermanische thier-ornamentik" (1904). B. S-n. Orname'nta, astron., en af småplaneterna. Ornamentik. Se Ornament. Ornamentsbildhuggeri, ornamental skulptur till prydnad för byggnader ut- eller invändigt. På föremål i trä, elfenben, silfver, porslin o. d. kan naturligtvis ej benämningen bilåhuggeri tillämpas, men väl skärning, drifning eller modellering. Ornamentskulptören måste ega, förutom smak och stilkunskap, utvecklad känsla för formen och skicklighet i handen, dessutom fantasi, kombine-rings- och omväxlingsförmåga samt noggrann kännedom om olika materials olika karaktär, fordringar och behandlingssätt. Okonstnärligt är utan all fråga det i en stor del moderna byggnader använda sättet att utföra ornamenten i gips. Ornano [årnanå'], Gustave Cuneo d', fransk skriftställare och politiker, f. 1845 i Rom, d. 1906 i Paris, var under andra kejsardömets sista tid tjänsteman vid Seine-prefekturen, deltog som mobilgardesofficer i kriget 1870-71, blef sedan publicist och uppsatte 1875 den bonapartistiska tidningen "Suffrage universel des Charentes", hvari han på det våldsammaste angrep det republikanska statsskicket. Sedermera valdes 0. 1876 till medlem af deputeradekammaren och var där till sin död en af representanterna för dep. Charente. Han sökte i kammaren som ifrig bonapartist ständigt verka för statsformens direkta underställande under valmännens dom ("appel au peuple"), var (1887) upphofsman till undersöknings anställande rörande presidentmågen Wilsons ordensaffärer och deltog senare verksamt i boulangistagitationen. 0. uppsatte 1878 tidningen "Paris-Capitale" och ledde