nären bredvid en Venusstaty i en ateljé. Han har äfven målat humoristiska motiv samt österländska gatscener. O. blef medlem af Royal academy 1910. G-g N. Orphanides [-is], Theodoros, nygrekisk botanist och skald, d. 1886 i Aten som professor i botanik vid universitetet där, riktade under sina omfattande resor på Balkanhalfön vetenskapen med flera släkten och arter och anordnade botaniska trädgården i Aten. 0. utgaf tidskriften "Geoponika" samt författade en hel del skaldestycken. Bland hans dikter märkas Tornet i Petra, Chios i bojor och den sociala satiren Tiri Liri. J. C. Orphanotrophium (nlat., af grek. orfano's, föräldralös, och trofe, fostring, vård, underhåll), barnhus. Jfr Allmänna barnhusinrättningen. Orphei drängar (O. D.), ett sångsällskap, som utgör en elitkör af Uppsala studentsångare. Det konstituerade sig 1853, sammankalladt af l:e tenoren Jonas Widén, och antog till lystringssång "Hör, I Orphei drängar" (Bellman: "Fredmans epistlar", n:r 14). Sällskapet indrog äfven instrumentalister bland sina led och började 1864 ge konserter under eget namn samt har sedan 1870 årligen gett en vårkonsert i Uppsala och sedan 1888 äfven årligen en vårmatiné i Stockholm j hvarjämte flera längre sångarfärder företagits (se nedan). Kören har vid konserterna plägat bestå af i medeltal 40 sångare. Dess anförare ha varit O. Arpi första halfåret, tonsättaren director musices J. A. Josephson 1854-80, director musices I. E. Hedenblad 1880-1909, "Allmänna sångens" ledare V. Lundgren t. f. 1909-10 och tonsättaren director musices H. Alfven från 1910. I afseende på klangfullt röstmaterial, god samsjungning samt friskhet och finhet i uppfattningen har O. D. haf dat sin plats som den svenska kvartettsångens förkämpe och främste uppbärare. Sällskapets uppgift att förutom odlandet af a-cappellasången äfven egna sig åt kantaten med orkesterledsagning fastställdes af Josephson, som uppgjorde värdefulla program, och fullföljdes af efterträdarna. I afseende på dirigent-egenskaper hade Hedenblad sin styrka i det läckra utmejslandet af fraserna och harmonierna, Alfvén åter söker lämpa manssången efter tidens kraf på nya harmoniförbindelser och klangverkningar, kromatik, starka helhetseffekter och kontraster. Detta kan lättare ske numera, sedan på Hedenblads och Alf vens maning de allra flesta af kö ens medlemmar ta lektioner i röstutbildning. Bland de nyheter, som sällskapet framfört, märkas manssångkantater af Josephson, Wennerberg, Hallström, Svedbom, Hallén, Grieg, Heise, Hartmann, Lange-Müller, Fél. David, Gouvy, Bruch, Gernsheim, Hegar. Förutom det att 0. D.-sångare bildat en hufvud-kontingent i Uppsalakörerna vid världsutställningarna i Paris 1867, 1878 och 1900, har sällskapet under eget namn företagit sångarfärder inom- och utomlands samt öfverallt skördat det största erkännande. Den första färden gick 1891 (under Hedenblads ledning) till Göta- och Svealand; färder följde till Köpenhamn och Hamburg 1892, Norrland och Finland samt Petersburg 1894, Berlin och Dresden 1898, Norrland och Norge 1903, Wien och Budapest 1905, London (samt Amsterdam och Hamburg) 1907, Götaland och Köpenhamn 1910 samt till svenska musikfesterna i Dortmund 1912 och Stuttgart 1913. Körens oftast anlitade solist var från 1888 operasångaren K. F. Lundqvist. Konsertbehållningen har i flera fall gått till allmänna ändamål, såsom utrustande af frivilliga i dansk-tyska kriget 1864, Uppsala universitets orkesterfond (som sålunda skapats), Olympiska spelen 1912. Hederspresidenter vid sällskapets sammankomster ha varit prof. K. R. Nyblom 1880-98 och prof. A. Erdmann från 1901. Till "farbröder" i sällskapet pläga inväljas gästande musikvänner. - Som ett slags filial till sällskapet och eventuell förstärkning vid en del konserter har efter 1903 uppstått ett Stockholms-O. D., bestående af i hufvudstaden bosatta äldre 0. D rister, med statskommissarien P. Södermark som dirigent. Jfr Knut Nyblom, " 'Hör, I Orphei drängar!' Skildringar ur sångsällskapet 0. D:s sextioåriga lefnad" (1913). E.F-t. Orphéon [årfeå'; lat. orphéum, af grek. orféi'os, som har afseende på Orfeus], namn på manskör-sångföreningar i Frankrike. Synnerlig förtjänst om införande af sångundervisning i folkskolorna i Paris hade Bocquillon-Wilhem (1819). 1833 förenade han dessa skolors körer till en "Orphéon", och samtidigt öppnades sångföreningar för arbetarklasserna. Frankrike har omkr. 2,000 orphéons med omkr. 100,000 medlemmar. Flera musiktidningar äro egnade åt deras intressen, och sångarfester med täflingar mellan olika orters föreningar hållas esomoftast. Jfr Liedertafel. - Äfven dessa föreningars sammanslutning (sångarförbund) såväl som deras lokaler kallas orphéon, som slutligen ock blifvit namn på förlustelselokaler (för dans, musik o. s. v.) i åtskilliga städer. A. L.* Orpheum. Se Orpheon. O'rpheus. Se Orfeus. Orphol [-fål], farm., med., Beta-naftolvismut, Bi₂ O₂ (OH). C₁₀ H₇ O, ett brunt, lukt-och smaklöst pulver, olösligt i vatten, föga lösligt i sprit, innehållande 76 proc. vismutoxid, ges på grund af antiseptisk verkan invärtes vid tarmkatarrer, kronisk diarré, tarmtyfus, kolera, magkräfta o. d. mot jäsningsprocesser i mage och tarm. Dosen är 0,2-0,6 gr. flera gånger på dagen. C. G. S. Orpiment (af lat. auripigme'ntum). Se Arsenik, sp. 85. Orpington [å'piŋtən], stad i engelska grefsk. Kent, 4 km. s. ö. om Chislehurst. 5,036 inv. (1911). Frukt- och humleodling. Genom sitt vackra läge har O. i senare tid blifvit en omtyckt boningsort för personer med verksamhet i London. J. F. N. Orpingtonankan [å'piŋtən-], husdjurssk., en tämligen ny engelsk ankras, uppkommen genom korsning mellan flera raser, bland hvilka den hos oss talrikt förekommande Aylesburyankan och svenska blå ankan varit de viktigaste. Den är medelstor, kraftigt byggd och till färgen blå eller gul. Endast ett fåtal exemplar har kommit till Sverige. H. F. Orpingtonrasen [å'piŋtən-], husdjurssk., en engelsk hönsras, som fått ganska stor spridning i Sverige, särskildt i Skåne. Den är stor och kraftigt byggd samt berömd både som ägg- och köttproducent. Kammen är enkel och medelstor, benen nakna och korta och stjärten medellång. Färgen