973 Ortoform-Ortokromasi 974 tion franpaise", 3:e uppl. 1906), Rousselot och L a c l o 11 e ("La prononciation franpaise", 1903), Martin eau ("Comment ön prononce le fran-pais"), Larousse, Beyer o. P. Passy ("Elementarbuch des gesprochenen französisch", 1893; af Beyer ensam "Französische phonetik", 1888), Quiehl ("Französische aussprache und sprachfertigkeit", 5:e uppl. 1912), Nyrop ("Manuel phonétique du fran9ais parlé", 3:e uppl. 1914); för portugisiska af Vi ann a (1913). Till ytterligare hjälp har man - utom sådana allmänna ordböcker, som äfven ange uttalet - speciella uttalsordböcker, t. ex. för tyska V i é t o r, "Deut-sches aussprachewörterbuch" (1912), Michae-lis och Jones, "A phonetic dictionary of the english language" (1913), och Michaelis o. Passy, "Dictionnaire phonétique de la langue franQaise" (1914). Svenska uttalsböcker finnas af L y t likens och Wulff (1889 och 1911). Det säkraste, ja t. o. m. det enda sättet att i allmänhet själf få eller bibringa lärjungar ett korrekt uttal är i fråga om språk med historisk, ljudstridig skrift att börja undervisning med texter i ljudtrogen skrift (transkription). Flertalet af ofvan angifna språkbeskrifningar innehåller sådan transkriberad text; dessutom finnas särskilda läseböcker, t. ex. för tyska V i é t o r, "Deutsches lese-buch in lautschrift", I (4:e uppl.), II, 1902-11; E. A. Meyer, "Deutsche gespräche" (2:a uppl. 1912), E g an, "A german phonetic reader" (1913); för engelska: D. Jones, "Phonetic rea-dings in english" (1912), E i p p m a n n, "Speci-mens of english" (1913), samt True-Jespersen, "Spöken english" (6:e uppl. 1904); för franska: P. Passy, "Le franpais parlé" (6:e uppl. 1908), Franke, "Phrases de tous les jours" (8:e uppl. 1900), J. Passy och R a m b e a u, "Chrestoma-thie francaise" (1897), Koschwitz, "Les pariers parisiennes" (1893). Ryska texter i ljudtrogen skrift finnas i V. Mannsteins och L u n-delis läroböcker. Hvarje handledning i ortoepi för ett språk förutsätter gärna ett normaluttal af språket i fråga. I verkligheten växlar ett språks uttal äfven bland de bildade efter tid och ort, så att inom högspråket tydliga dialektala skiftningar (hvilka icke äro att betrakta som folkspråk) kunna urskiljas. Till normaluttal väljer man en viss landsändas, ofta hufvudstadens, uttal; eller man uppställer på estetiska (subjektiva) grunder ett mönsteruttal med anspråk på, att det verkliga talet skall rätta sig därefter. För det egna språket är uppställandet af en sådan norm af ena eller andra slaget principiellt oberättigadt: ett uttal, som verkligen är allmänt bland de bildade i en som hemort för standarduttalet antagen landsända, är utan vidare att anse som riktigt, och den ortoepiska undervisningen i skolan har att inskränka sig till aflägsnande af uttal, som tillhöra blott folkmålen. Vid undervisningen i ett främmande språk bör ett visst faktiskt förekommande uttal följas, och det är alltid en förmån att till norm välja ett uttal, som inom språkets område åtnjuter största möjliga utbredning och anseende, så att man t. ex. för engelska gärna väljer Londonuttal, utan att därför ogilla skotsk eller amerikansk engelska. Som mönsteruttal anses: för tyska han- no verskt (eller berlinskt), för engelska Londons, för franska Paris' (eller Orleans'), för italienska toskanskt eller romerskt ("lingua toscana in bocca romana"), för ryska Moskvas. För svenska erkän-nes emellertid icke Stockholmsuttal som norm, men man ger ett uppsvenskt uttal företräde framför sydsvenskt eller norrländskt. Se i fråga om "normal-uttal" Lundell, "Om rättstafningsfrågan" (s. 55 -64; 1886). Lll. OrtofoYm, farm., med., Amido-oxiben-soesyremetylester, C6H4 (OH) NH2. COO . CH3, en konstprodukt, som man framställt för att erhålla ett mindre giftigt ersättningsmedel för kokain. Ortoform är ett hvitt, voluminöst, i vatten mycket svårlösligt pulver, hvilket användes som lokalt smärtstillande medel i form af ströpulver, oblandadt eller tillsammans med l-4 dlr talk eller i 10 proc. salfva. På grund af sin svårlöslighet verkar ortoformen, endast när den kommer i direkt beröring med känselnervernas fina ändar, alltså i sår på hud eller slemhinnor. Medlet ges därför äfven invärtes mot smärtorna vid magsår, 0,5-l gr. 3 gånger om dagen; till inblåsning i struphufvudet vid tuberkulösa eller andra sår i detta organ; i l -2 proc. uppslamning till ingjutning vid sårnader i urinblåsan o. s. v. Verkan, inträder betydligt långsammare än kokainets, men räcker till gengäld i flera timmar intill ett dygn eller mera. C. G. S. Ortofosforsyra. Se Fosfor, sp. 955. Ortoftälsyra, kem., benämnes vanligen enklare ftalsyra (se d. o.), ehuru det finnes äfven två andra ftalsyror; de ha emellertid ej någon större betydelse. H. E. 0'rtoföreningar, kem. Se Ortoderivat. Ortogenés (af grek. orthors, rät, och gefnesis, skapelse), biol. Se Descendensteori, sp. 202. Ortogeni (af grek. orthofs, rak, och ge'néin, uppkomma), tandläk., ett bildningsfel i tandradernas ställning till hvarandra, det s. k. raka bettet, då öfver- och underkäksframtänderna träffa hvarandra direkt med sina skärränder, stå kant i kant (i st. f., såsom normalt, öfverkäkens tänder med sin båge stå något framom underkäkens). Ugn. Ortognät (af grek. ortho's, rät, och gna'thos, käke). Se Hufvudskål, sp. 1231, och Människoraser, sp. 271. Ortogonäl projektion. Se Projektion. Ortografi (af grek. ortho's, rät, och gra'jéin, skrifva), språkv., det för ett visst språk allmänt antagna skrifsättet. Se vidare Rättstafning. - Adj. Ortogräfisk; om ortografisk projektion se Kartprojektion. Ortokarbonät, kem. Se Karbona t. Ortokinön, kem. Se Kin o n. OrtokläS (af grek. ortho's, rät, och kla'sis, sönderbrytande, brott, med afseende därpå, att detta minerals två hufvudgenomgångar bilda rät vinkel med hvarandra), miner. Se Fältspat. Ortokölsyra, Ortokolsyreester, kem. Se Kolsyra, sp. 609. Ortokrom [-kram; af grek. orthofs, riktig, och chröma, färg], ett tjärfärgämne, som har användning i fotografien som optisk sensibilisator (se F o t o-grafi, sp. 1000). Ortokromasi (af grek. orthofs, riktig, och chröma, färg), den fotografiska plåtens förmåga att rätt