975 Ortol-Ortopedi 976 återge färgvalörerna (jfr Fotografi, sp. 1000). - Ortokromätiska plåtar. Se Fotografi, sp. 1000. - Ortokromatiskt förfarande, fot. Se F o t o g r a f i, sp. 1000. Ortol [årtal], eg. en blandning af metyl-orto-amidofenol och hydrokinon, användes med sulfit och kolsyrade alkalier i fotografien som fram-kallare._ J- Htzg. Ortolansparfven, zool. SeEmberiza. Ortométrisk korrektion. Se N i ve l le ring, sp. 1076. Ortona [årtåna], stad i italienska prov. Chieti (Abruzzi e Molise), på en udde vid Adriatiska hafvet, vid järnvägen Ancona-Brindisi. 7,022 inv. (1901; som kommun 14,974). Biskopssäte. J. F. N. Ortopéd, läkare, som egnar sig åt ortopedi (se d. o.). Ortopedi (af grek. orthofs, rak, och paidéi'a, fostran), med., har till föremål för sin vetenskapliga forskning och sin praktiska läkeverksamhet stödje- och rörelseorganens deformiteter och funktionsrubbningar. Namnet ortopedi möter oss första gången 1741 i ett grundläggande arbete af fransmannen Andry: "L'orthopédie ou 1'art de préve-nir et de corriger les difformités...", i hvilket han visserligen ej fattar området för den ortopediska verksamheten med ofvan i definitionen nämnda, senare fixerade organbegränsning, men med hvilken, då ju kroppens form närmast betingas af skelettets och muskelmassans förhållande, det dock hufvudsakligen sammanfaller. Själfklart är, att dessa, oftast lätt iakttagbara afvikelser från ett normalt kroppsförhållande allt ifrån de terapeutiska sträf-vandenas första dagar ha sysselsatt läkarna. Så möter man redan hos Hippokrates och Galenos goda beskrifningar på flera deformiteter äfvensom försök att medelst gymnastik och maskinella anordningar råda bot. Lång är sedan listan på de förtjänte män, som riktat vetenskapen med sina rön. Här må nämnas Glisson med sitt arbete öfver engelska sjukan (1660), Pott, som skrifvit om puckelryggen (1779), Ling, den svenska gymnastikens fader, Delpesch, som 1830 utgaf ett såväl teoretiskt som praktiskt betydelsefullt arbete, V. Meyer och Henke samt framför allt K. F. Wolff, hvilkas namn äro knutna vid undersökningar rörande de statiska och mekaniska lagarna för skelettet och dessa krafters influens på benstrukturen. Ortopedien hade tidigare i sin terapi hufvudsakligen varit hänvisad till icke operativa metoder. Visserligen visa Little och Stromeyer genom sina tenoto-mier (sensnitt), Langenbeck och Ollier genom sina osteotomier (bengenommejsling) vägen, men det är dock först antiseptikens och narkosens fulländning, som skaffar den operativa terapien möjligheter till en utveckling under de oss närmast liggande årtiondena, säkert ej drömd af föregående generationer. Här tränga sig namnen. Nämnas må blott Hoffa, Lorens, Lannelongue, Menard, Phelps, Co-divilla. Äfven en icke-läkare bör nämnas bland ortopediens stora namn, Hessing, hvars fulländade bandageteknik betecknar ett stort steg framåt i detta hänseende. Kroppens stödje- och rörelseorgan utgöras af skelettet, hvars delar, benen, inbördes äro förenade genom förbindelser, ledgångar, som på olika sätt och i växlande grad tillåta rörlighet mellan desamma, samt af musklerna, hvilka genom sin kontraktionsförmåga kunna å ena sidan fixera ledgångarna så, att skelettet kan fullgöra sina stödjande uppgifter, och å andra sidan för olika ändamål åstadkomma rörelser i ledgångarna. Musklernas verksamhet beror af och sammanhålles genom vissa delar af det cerebrospinala nervsystemet. Genom sjukdomar eller skador framkallade eller medfödda rubbningar i eller bortfall af delar i dessa organkomplex utgöra föremål för ortopedens verksamhet. Så medför den s. k. akuta barnförlamningen genom förstöring af vissa element i muskelnervbanan samt däraf följande muskelförtvining alltefter graden en nedsatt eller upphäfd funktion i de angripna delarna af kroppen, eller kan bortfallet af endast enstaka muskelgrupper kring en ledgång åstadkomma en böjställning i leden (kon-traktur). Sjukdomar i öfre delarna af muskelnervbanan kunna framkalla en med ökad spasm parad förlamning, ofta åtföljd af kontrakturer i ledgångarna, hvilket tillstånd i hög grad försvårar extre-miteternas brukbarhet. Sjukliga processer, t. ex. tuberkulos och rachitis (engelska sjukan), i skelettdelarna, hvilka förstöra deras efter mekaniska uppgifter noga till sin struktur afpassade massa, framkalla deformering af desamma. Ex.: den af tuberkulos i kotkropparna framkallade puckelryggen, den rachtiska snedryggen, de likaledes af rachitis framkallade böjningarna i lår och underben. Sjukdomar i lederna (tuberkulos, "reumatism", dröppel m. m.) upphäfva eller minska dessas rörlighet och orsaka ofta ett fastläsande i från normal medelställning afvikande position (kontrak-tur). Skador (traumata) kunna i stödje- och rörelseorganen framkalla likvärdiga rubbningar. Bakom deformiteterna ligga dock i många fall icke sjukdomsprocesser af nu antydd eller annan art eller spela ej förstahandsroll som utlösande faktor. Ett ensidigt, långvarigt fixerande af en led eller ett system af leder i en viss ställning (habituell) eller ett ofta upprepadt, långvarigt excentriskt belastande af en ledgång, t. ex. under uppbärande af kroppen, kan enbart medföra en deformering, i det att skelettet och dess ledytor reagera mot detta med en omgestaltning af sin massa, särskildt sedan muskler och ledband genom öfveransträng-ning nedsatts i sin funktionsförmåga. På så sätt uppkomma vissa former af skolios, kobenthet, plattfot m. m. För vissa former af medfödda deformiteter kan man ej påvisa någon yttre orsak, utan får man antaga primära rubbningar under utvecklingen. De vanligaste medfödda deformiteterna äro klumpfot och höftledsluxation (ledhufvudet saknar sitt normala fäste mot bäckenet). Den närmast liggande uppgiften för ortopedisk läkekonst vid deformiteter är att hafva desamma, att göra det krokiga rakt (grek. orthors). Då emellertid de mekaniska eller andra krafter, som verkat deformerande, i många fall ej låta sig borttaga, blir det ortopediens uppgift att vidtaga åtgärder eller gifvande hjälpmedel mot ett återfall (reci-div). Mest välsignelsebringande blir ortopedien, när den som sitt mål uppställer att hos det växande släktet eller eljest förebygga uppkomsten af deformiteter. Så bli de ortopediska sträfvandena ett viktigt led i den fysiska vården. Vid funktionsrubbningar genom bortfall af vissa för kroppens