ny tullagstiftning i frihandelsvänlig riktning, om grundskatteförenkling, om läroverksorganisationen. Men motstånd restes från olika håll, regeringens anslagskraf måste afprutas, och de flesta förslagen fingo falla. Representationskommitténs förslag endast öfverlämnades till riksdagens kännedom till de liberales stora harm. Då inträffade som ett slags följd af februarirevolutionen i Paris de tämligen meningslösa marsoroligheterna i Stockholm. Konungen, påverkad, säges det, af drottningen och Henning Hamilton, ansåg sig böra vidtaga en nästan fullständig ministärförändring, och den nya ministären räknade ett par som liberala betecknade medlemmar. Dess hufvuduppgift blef att utarbeta och för riksdagen framlägga ett nytt representationsförslag. Redan före riksdagen hade emellertid konungens ståndpunkt undergått en väsentlig förändring. Hans moderata reformpolitik hade ej rönt det erkännande han väntat å liberalt håll, medan den på samma gång aflägsnat de konservative. Regeringen, t. o. m. O. personligen, började med hätskhet angripas i pressen, och snart hörde man yttranden af konungen anföras, att han vaknat ur sina illusioner, att de liberale kastat masken för tidigt, att han märkt, huru de ville åt konungamakten. Det nya representationsförslaget möttes af skarp kritik från både konservativt och liberalt håll, och redan före 1850 års riksdag var det kändt, att O. personligen ej längre höll på detsamma. Det blef också förkastadt, och konungen hördes förklara, att han velat framlägga ett förmedlande förslag, men när det blifvit så illa mottaget och regeringens af sikter så misstydda, skulle ingen mänsklig makt förmå honom att framlägga ett nytt, om han än lefde i hundra år. De mera liberale medlemmarna af ministären utträdde snart och ersattes af strängt konservativa. En svår sjukdom afbröt därjämte 1852 O:s verksamhet, men redan följande år kunde en ny verksamhetsperiod vidtaga. Representationsfrågan affördes tills vidare från programmet, sedan ett af grefve Lagerbielke framlagdt förslag på riksdagen 1853--54 blifvit förkastadt, och man grep sig i stället an med de ekonomiska reformerna. Sistnämnda riksdag blef epokgörande både i afseende på brännvinslagstiftningen och statens järnvägspolitik, och för båda frågornas lösning intresserade sig O. personligen. Ett första förslag om grundskatteförenkling antogs därjämte af riksdagen. Efter densamma ombildades ministären i en mera moderat-liberal riktning, och påföljande riksdag blef äfven den i hög grad en järnvägsriksdag. I fråga om tullagstiftningen togs därjämte ett betydande steg i frihandelsriktning. En kunglig proposition om ogift kvinnas myndighet vid 25 års ålder antogs af riksdagen, och regeringen framlade en proposition om utvidgad religionsfrihet, som likväl endast ledde till konventikelplakatets upphäfvande. När nästa riksdag sammanträdde, voro 0:s krafter redan brutna. Utrikespolitiken blef särskildt ett område för O:s verksamhet. Till viktigare depescher eller instruktioner uppsatte han själf gärna koncept och var Sveriges egentlige utrikesminister; de, som buro titeln, voro endast hans biträden. Redan efter ett par år sattes hans förmåga på prof. Den nyvaknade skandinavismens vågor hade gått högt på studentmötet i Köpenhamn 1845, och O. omfattade snart denna rörelse med sympati. Redan under den danske konungen Kristian VIII:s lifstid skedde ett närmande mellan de båda konungahusen, och ömsesidiga besök aflades. När därefter kort efter Fredrik VII:s tronbestigning (1848) det schleswig-holsteinska upproret utbröt och både Tyska förbundet och Preussen understödde de upproriske, förklarade O., att de förenade rikena ej med lugn kunde åse saken, om Jylland och de danska öarna hotades. En konvention om hjälpsändning afslöts med Danmark, en svensk-norsk armékår sammandrogs, en mindre del öfverfördes till Fyn, och Jylland utrymdes snart af de tyska trupperna, men från hvarje aktivt deltagande i kriget afhöll sig O., under förutsättning att de egentliga danska områdena icke ånyo hotades. Under tiden begaf han sig själf ned till Malmö och skötte personligen de underhandlingar, som ledde till stilleståndsfördragen 2 juli och 26 aug. 1848. Kriget utbröt på nytt 1849, men en preliminär fred afslöts 10 juli, och under det nya vapenstilleståndet hölls norra Schleswig besatt af svensk-norska trupper. Sedan definitiv fred ingåtts, deltog därefter Sverige i de förhandlingar, som ledde till uppsättande af de s. k. Londonprotokollen 1850 och traktaten 1852, som afsågo bevarande af det danska rikets integritet och ordnande af den danska tronföljden. Det var en mycket klok och försiktig politik O. icke utan framgång fört; huruvida de slutliga resultaten motsvarade hans innersta önskningar, må dock lämnas därhän. Det snart utbrytande Krimkriget ställde ännu större kraf på 0:s diplomatiska finess. Visserligen afgafs för de förenade rikenas räkning i dec. 1853 en neutralitetsdeklaration (en lika lydande från Danmarks sida), men redan 1854 började påtryckningar från västmakternas sida i syfte att få Sverige-Norge med i kriget. O. var i och för sig icke obenägen för saken, men uppställde som villkor, att kriget från att ha varit orientaliskt skulle bli europeiskt, att Österrike skulle komma med, att Finland borde lösgöras från Ryssland m. m. De underhandlingar, som nu följde, leddes af konungen personligen. Under tiden förgick månad efter månad, tills slutligen västmakterna kommo med de förslag, som ledde till traktaten 21 nov. 1855 ("Novembertraktaten", se d. o.). Nu hade man fått garantier mot hvarje förlust i landområde, Sveriges deltagande i kriget tycktes vara nära förestående, men så kom helt oväntadt freden i Paris. De önskningar 0. under fredsunderhandlingarna lät framställa blefvo endast i ringa mån tillgodosedda genom deklarationen, att Ålandsöarna ej vidare skulle befästas. Det var ett magert resultat, men en annan sak tycktes vara uppenbar, den nämligen, att ett mycket spändt förhållande inträdt till Ryssland. Under denna situation inledde O. på fullt allvar en skandinavisk politik, ej utan hvarje tillskyndan från Fredrik VII:s sida. Hans uppträdande under studentmötet 1856 gaf ett tydligt vittnesbörd om den ändrade kursen. Hemliga underhandlingar drefvos under hösten i Paris, och inom årets slut tycktes man fått visshet om, att hvarken Frankrike eller England skulle motsätta sig en skandinavisk union. Hemliga förhandlingar drefvos äfven i Köpenhamn genom den särskildt för detta ändamål ditsände och af O. personligen instruerade ministern K. A. Virgin, som trädde i förbindelse med