Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- 1. Oskar I (Josef Frans Oskar, konung av Sverige och Norge)
- 2. Oskar II (Oskar Fredrik, konung av Sverige och Norge)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de danske skandinaverna. Närmaste mål skulle bli ett
försvarsförbund mellan de förenade rikena och Danmark,
och 0. uppsatte med egen hand ett förslag till en
sådan traktat, som tillställdes Fredrik VII
 |
| Oskar I, målning af K. T. Staaff, 1857. |
på våren 1857. Då inträdde ett omslag hos denne
oberäknelige monark: då Holstein ej var inbegripet,
kunde han ej godkänna förslaget. O. drog sig
djupt sårad tillbaka, och samtidigt inträdde
det sjukdomstillstånd, som hindrade honom att
vidare befatta sig med regeringen. Hans till synes
följdrikaste initiativ inom utrikespolitiken hade
fått en snöplig utgång.
I Norge kände man den nye konungen så litet, att
man inom vissa politiska kretsar hyste farhågor för
statskuppsplaner å dennes sida. Man skulle snart finna
sitt misstag. Den stora unionskommitté, som Karl Johan
1839 tillsatt, fullbordade först mot slutet af 1844
sitt arbete med framläggande af ett omsorgsfullt
utarbetadt förslag till föreningsakt. Men redan
dessförinnan hade O. ålagt kommitterade att utbryta
och särskildt framlägga förslagen om unionsflagga
och vapen, och trots energiska föreställningar
af Hartmansdorff, en af kommitténs verksammaste
svenska medlemmar, trots åtskilligt motstånd inom
svenska statsrådet, sanktionerades inom kort lagar
om unionsvapen och unionsmärke i de båda rikenas
såväl örlogs- som handelsflaggor, och redan vid
sin tronbestigning hade O. tillmötesgått norska
önskningar i fråga om placering i konungatiteln af
Norges namn framför Sveriges i handlingar rörande
inre norska angelägenheter. Åtgärderna voro en yttring
af den abstrakta rättskänsla, som vid denna tidpunkt
utmärkte O.,
och inneburo helt visst, såsom från svensk sida
anmärkts, ett missgrepp. I Norge hade man fått
vissa den tiden framskjutna önskemål uppfyllda,
och intresset för en fullständig revision af
föreningsvillkoren försvann. Unionskommitténs
förslag lades efter några år till handlingarna,
och det lyckades icke för O. att i nämnvärd mån
stärka unionsbanden. En ny konsulsstadga utkom
visserligen 1858, och de båda rikenas bidrag till
den fasta konsulsfonden, liksom till den egentliga
utrikesbudgeten, reglerades. Men de förslag, som af
särskilda kommittéer utarbetades för bestämmande
af de båda rikenas bidrag till det gemensamma
försvarsväsendet, för ordnande af deras inbördes
handel och sjöfart och rörande verkställande i det
ena riket af domar fällda i det andra, dels stannade
vid en organisation på papperet, dels blefvo direkt
förkastade i Norge. O:s förhoppningar om ett närmande
mellan de båda folken hade gäckats, och han sades mot
slutet af sin regering ha klagat öfver, att unionen,
sådan den var, vore olycklig och för framtiden ej
kunde bli annat. I midten af 1850-talet afgick
den siste riksståthållaren, och kronprins Karl
utnämndes till vicekonung, men hans verksamhet som
sådan blef snart af bruten. I öfrigt företedde den
inre utvecklingen i Norge motsvarande drag mot den
i Sverige.
O:s hälsa hade aldrig varit stark, och redan tidigt
hade man hos honom då och då iakttagit sällsam
frånvaro, som visade sig däri, att han midt under
ett samtal kunde tystna, utan att fullborda den
påbörjade meningen, stirrande på väggen eller
ut genom fönstret, hvarefter han efter en längre
eller kortare stund återupptog samtalet, som om
ingenting händt. I början af 1850-talet framträdde
sjukdomssymtomen starkare. Han måste 1852 företaga en
badresa till Kissingen, och på hösten s. å. angreps
han af en lifsfarlig sjukdom, som först följande år
var öfvervunnen. Under tiden hade den i riksakten
föreskrifna otympliga interimsregeringen två gånger
måst fungera. Fram på året 1853 tycktes emellertid
O. ha återvunnit sin hälsa och kunde, som redan
är antydt, med samma ihärdighet och arbetsamhet
som förut egna sig åt regeringsbestyren. Men
1857 bröt sjukdomen ut på nytt, måhända under
inverkan af missräkningarna i utrikespolitiken,
och öfvergick efter hand till en själs- och
kroppskrafternas fullständiga förlamning. Redan på
hösten s. å. förklarade läkarna, att fullständig
befrielse från alla själsansträngningar vore ett
oeftergifligt villkor för återvinnande af hälsan,
och 25 sept. öfvertogs regeringen af kronprins Karl,
sedan propositioner i ämnet af de båda rikenas
representationer antagits. Efter ett långsamt
aftynande afled konung O. 8 juli 1859. Han ligger
begrafven i Riddarholmskyrkan. I sitt äktenskap med
drottning Josefina hade han sönerna Karl (f. 1826,
d. 1872), Gustaf (f. 1827, d. 1852), Oskar (f. 1829,
d. 1907) och August (f. 1831, d. 1873) samt dottern
Eugenia (f. 1830, d. 1889). H. W. Ehd.
2. O. II (O. Fredrik), den föregåendes och Josefinas
af Leuchtenberg son, f. 21 jan. 1829 i Stockholm,
d. där 8 dec. 1907, erhöll genast efter födelsen af
farfadern titeln hertig af Östergötland. Hans faddrar
voro rikets ständer, genom utsedda deputerade, vid
döpelseakten 28 jan. Som prinsens lärare fungerade
först filosofen K. J. Boström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Dec 11 23:32:25 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfbt/0543.html
