Genom en palatsrevolution kom han dock redan i början af 1618 på tronen. Han kämpade olyckligt med Polen och mördades i maj 1622 vid ett janitscharuppror, hvarefter Mustafa I åter vardt sultan. -- 3. O. III efterträdde 1754 sin broder Mahmud I och regerade till 1757. (L. M. B.) Osman Digna (af arab. dikn, skägg), mahdisthöfding i Sudan, f. på 1830-talet, tillhörde en urspr. från Konstantinopel inflyttad släkt, som sedermera gift sig in i Hadendua-stammen, till hvilken O. därför räknade sig. Han var slafhandlare i Sauakin och slöt sig till följd af regeringens antislafveripolitik till Mahdin (se Muhammed Ahmed), som 1883 utnämnde honom till emir. Han härskade hårdhändt i Öst-Sudan och ledde med stor duglighet, om ock med växlande framgång, kriget vid Röda hafvets kust, ofta hotande Sauakin, tills han 19 febr. 1891 af engelsmännen fördrefs från sitt hufvudkvarter i Tokar. Äfven under krigets nästa skede (1896--98) opererade O. i Öst-Sudan; han räddade sin person undan det allmänna nederlaget 1898--99, men blef gripen 19 jan. 1900 vid Djebel Warriba och hölls sedan fången i Rosette. H. B-n. Osmaner är det historiska och etnografiska namnet på turkarna i Europa och Mindre Asien, härledande sig från tatarkanen Ertogruls äldste son, Osman I (se föreg. art.). Sedan denne efter den siste seldschuksultanen Ala-ed-dins fall (1300) bemäktigat sig en stor del af det seldschukiska riket, erhöllo nämligen hans egen oguziska stam och småningom därefter alla andra med denna närmare befryndade stammar i det nybildade osmanska riket namnet osmanli ("osmansk", "osman"). I etnografiskt hänseende tillhöra således osmanerna den turkiska gruppen af den uralaltaiska folk- och språkstammens altaiska gren. -- Om de nuv. osmanerna, deras antal och lefnadsförhållanden se Turkiet. -- Ordet osmanli begagnas äfven i Europa dels i allmänhet likbetydande med osmaner, dels oftare som särskildt namn på det europeisk-turkiska tal- och skriftspråket till skillnad från andra turkiska språk i Asien. H. A.* Osman ibn Faudani. Se Haúsa, sp. 104. Osmanié-orden, turkisk orden. Se Ordnar, sp. 839. Osmanli. Se Osmaner.

Osman-Nuri pascha ghasi, turkisk fältmarskalk, f. 1832 i Mindre Asien, d. 4 april 1900, utnämndes 1854 till officer vid kavalleriet, deltog i Krimkriget, i bekämpandet af drusernas uppror (1860) och af upproret på Kreta (1867) samt blef 1871 öfverste. Han var därefter med i fälttåget till Jemen, blef 1874 brigadgeneral (liva), 1875 divisionsgeneral (ferik) och fick 1876, då kriget med Serbien utbröt, befälet öfver Viddin-kåren. Först af alla grep han till offensiven, tog serbernas ställning vid Saitschar och segrade vid Isvor, med anledning hvaraf han utnämndes till muschir (generalbefälhafvare). Sedan ryssarna 1877 efter krigsutbrottet öfvergått Donau, fick O. befallning att med Viddin-kåren rycka österut. Han gick då obemärkt af ryssarna till den i en vägknut liggande staden Plevna, där han tog en ställning, som genast befästes. Ryssarnas misslyckade anfall 20 och 30 juli ådagalade Plevnas betydelse, och O., som fick förstärkningar och förråd från Sofia, inrättade åt sig där ett starkt befäst läger. Sedan ryssarna 11 sept. förgäfves sökt taga Plevna med stormning, öfvergingo de till inneslutning af den bakom de allt starkare befästningarna stående turkiska armén, som efter ett afslaget utfall 10 dec. tvangs till kapitulation. O., som för sitt glänsande försvar fick namnet ghasi ("den segerrike"), fördes som krigsfånge till Ryssland. Efter sin återkomst 1878 fick han det svåra uppdraget att ombilda turkiska armén i Europa och utnämndes snart till krigsminister (seriasker). I denna befattning, som han med ett års afbrott (1880) utöfvade till sept. 1888, satte O. sig envist emot alla de uppgjorda förslagen till krigsväsendets ombildning. Han blef därefter palatsmarskalk och generaladjutant. C. O. N. Osmanska riket. Se Turkiet. Osmanska språket. Se Turkiska språket och litteraturen. Osmanthus Lour., bot. Se Te. Osmaz l. Osmazom [-åm; af grek. osmasthai, lukta], kem., ett af Thouvenel 1778 benämndt ämne, som skall förorsaka lukten och smaken på köttsoppa och köttextrakt. Det beskrifves som ett amorft, gulbrunt, delikvescerande ämne och är utan tvifvel en blandning af flera organiska föreningar. -- Ordet osmazom har man vidare användt för att beteckna de ämnen, som ge särskildt fin, god smak och vällukt (arom, bouquet) åt stekt kött, vildt och diverse andra anrättningar samt åt rå frukt m. m. Hvarje sådant närings- eller njutningsmedel skulle ha sitt särskilda "osmazom". Det skulle vara den högre kulinariska konsten allena förbehållet att kunna tillaga födan just så, att detta "osmazom" kom att göra sig kraftigt gällande; därvid var födan mest lättsmält o. s. v. De smak- och aromgifvande ämnena i födan äro af mycket växlande beskaffenhet och delvis ännu okända. Genom att benämna dem "osmazom" är intet vunnet i fråga om kunskap ang. deras kemiska eller fysiologiska natur. Namnet är numera hos oss, äfven i vetenskaplig litteratur, alldeles obrukligt, för de fleste fullständigt okändt. H. E. C. G. S. Osmazom. Se Osmaz. Osmerus, zool. Se Nors. Osmia Latr., zool. Se Megachilinæ. Osmiridium, miner., en i hexagonala, små, taf-velformiga kristaller förekommande, endast med svårighet smidbar förening af grundämnena osmium och iridium, som har tennhvit till blygrå färg, metallglans och eg. v. 19,3-21,i. De båda grundämnena förekomma i mineralet i växlande proportioner: från Ir30s (ljust osmiridium, nevjanskit) till IrOs4 (mörkt iridosmium, syssertskit). Den förra har blifvit funnen vid Kusjvinsk och Nevjansk i Ural samt i Brasilien, den senare vid Syssertsk i Ural och i Kalifornien. Den ljusa varieté ten är för blåsrör oföränderlig; den mörka blir svart och luktar starkt af osmium. Utom iridium och 20 b. 33