1023 Oskrifven rätt-Osman 1024 norsk folktro ett ridande följe af andar, som om nätterna, särskildt vid julen, far genom luften, röfvar människor och nödgar dem att följa med längre eller kortare tid. Stundom kan det hända, att oskorei "sadlar af" på gårdarna, helst sådana, där mandråp begås, och dricker upp bondens julöl, när det är tillgängligt. Till skydd för det elaka följet sattes tjärkors öfver dörrarna och på ölkag-garna. O har af A. Faye, efter Willes oriktiga förklaring af företeelsen (1786), felaktigt kallats Aasgaardsrei (A s gå rdsre j e n). Oskrifven rätt. Se Sedvanerätt. Oskulation, mat. Se Oskulera. Oskulera (af lat. osculare, kyssa), mat. Två eller flera kroklinjer eller buktiga ytor sägas oskulera hvarandra i en viss punkt, om de i denna punkt ansluta sig så nära till hvarandra, som för linjer eller ytor af samma slag är möjligt (jfr Kontakt). Punkten kallas oskulationspunkt. Bland de kroklinjer, som oskulera en gifven kroklinje, är den oskulerande cirkeln särskildt anmärkningsvärd. Denna cirkel är identisk med krökningscirkeln. Bland de ytor, som oskulera en dubbelkrökt linje, märkas det oskulerande planet och den oskulerande sfären, af hvilka särskildt det förra spelar en viktig roll inom teorien för buktiga ytor. -- Enligt en annan definition sägas två eller flera kroklinjer oskulera hvarandra i en viss punkt, om de i denna punkt ha gemensam tangent och gemensam krökningscirkel; på samma sätt två eller flera ytor, om de i punkten ha samma tangentplan, principalnormalsektionerna belägna i samma plan och dessa sektioners krökningsradier lika till storlek och riktning. -- Behandlingen af teorien för oskulation sker medelst differentialkalkyl. (I. F.) Oskulerande bana (se Oskulera), astron., är, för en viss gifven tidpunkt (epok), den elliptiska, paraboliska eller hyperboliska bana, i hvilken en planet eller komet i den gifna tidpunkten rör sig. På grund af störingarna förändras banan oupphörligt. Om i ett visst ögonblick alla störingar skulle upphöra, d. v. s. om planeten eller kometen från detta ögonblick skulle stå under inverkan endast af solens attraktion, skulle den ständigt fortsätta att röra sig i den mot sagda ögonblick motsvarande oskulerande banan. Elementen i den oskulerande banan kallas oskulerande banelement för den gifna epoken. B-d. Oslerska anemometern (efter uppfinnaren, F. Osler, som lämnade beskrifning af instrumentet 1837), meteor. Se Anemometer. Oslo (fno. Ásló, d. v. s. ängsmarken under åsen), gammal norsk stad ö. om älfven Frysja (nu Akerselven) och den lilla Björviken innerst i Kristianiafjorden, sedan 1 jan. 1878 stadsdel (ofta kallad Gamlebyen) i Kristiania (se kartan till d. o.). O. anlades af Harald Hårdråde 1048 samt blef mycket tidigt biskopssäte och hela Östlandets centrum. Där lågo en åt nationalhelgonet S:t Halvard invigd domkyrka, den med Harald Hårdrådes kungsgård förknippade Mariakyrkan, omtalad som en af Norges präktigaste och rikaste kyrkor, och dessutom de 4 sockenkyrkorna, Kors-, Klemens-, Nikolas- och Lafranzkyrkorna, samt 3 kloster, för benediktinnunnor, dominikaner och franciskaner, hvart och ett med sin kyrka. På 1300-talet blef O. landets egentliga hufvudstad, då konungarna oftast efter denna tid bodde där. 7 norska konungar äro veterligen begrafna i O:s två hufvudkyrkor, men deras grafvar ha försvunnit. De viktigaste ännu existerande minnena från medeltiden äro några hvalf i dominikanklostret, öfver hvilka det nuv. biskopsresidenset är uppfördt, samt några lämningar af franciskanklostret i det nuv., 1541 upprättade O. hospital. Efter reformationen blef den borgliknande biskopsgården jämte kyrkor och kloster indragen till kronan, och 1539 fingo borgarna lof att nyttja dess solida murrester till stenbrott. Mariakyrkan plundrades på sina skatter 1523 af Kristian II och brann s. å., utan att restaureras. Halvardkyrkans dom, som hade 24 rikt doterade altare, begagnades ännu 1658, men raserades 1667--89. Stora eldsvådor, 1254, 1352, 1523, 1567, då staden brändes af svenskarna, 1611 och 1624, då hela staden lades i aska, fullbordade förstörelsen. 1624 påbjöds, att staden skulle utrymmas och flyttas till Akershagen för att åtnjuta skydd af Akershus' kanoner. Kristiania (se d. o.) anlades, och O. nedsjönk till en hop ruiner och ruckel. Stadens tomter och stadsområde utlades samtidigt till ladugård åt Akershus' slott samt införlifvades med Akers härad. - O. har antagligen aldrig haft öfver 5,000 inv., men var icke desto mindre under senare delen af medeltiden den största staden i Viken. Stadens glanstid inföll mellan 1286 och 1350. Utsuget af hanseaterna under 1400-talet, förföll O., men kom sig åter genom timmerhandelns blomstring på 1500-talet. K. V. H. Os Lusiadas [oʃ losi'ədəʃ]. Se Lusiadas. Oslättfors. 1. Kapell (utan egen kyrkobokföring) i Hille socken, Uppsala stift, Gästriklands östra kontrakt. -- 2. Förr järnbruk i Hille socken, Gäfleborgs län, vid Lundbyggesjöns utlopp i Testeboån och O. station vid Gäfle--Ockelbo järnväg. Det privilegierades 1697, men bruksrörelsen nedlades i början af 1880-talet, då det tillhörde Lundebergska släkten. Korsnäs sågverks-a.-b. har där torfströfabrik och kvarn m. m., tax. till 109,000 kr. Osma (Osem), biflod till Donau (fr. h.) i Bulgarien, upprinner på Balkan och faller ut ofvanför Nikopol. 155 km. J. F. N. Os magna sonaturum, lat., "en mun, mäktig af väldiga toner", gåfvan att dikta högstämda sånger. Uttrycket återfinnes i Horatius' "Satiræ" 1, 4, v. 44. Osman (eg. Othman, se d. o.), namn på en kalif. Se Kalifat, sp. 616. Osman, turkiska sultaner. 1. O. I al ghasi ("eröfraren"), stiftare af Osmanska l. Turkiska riket, f. 1259 i Sukut i Bitynien, d. 1326, efterträdde 1281 sin fader, Ertogrul, som kan öfver de ogusiske tatarerna i Frygien. Han bemäktigade sig en stor del af seldschukernas 1300 upplösta rike, antog titeln sultan och eröfrade efter hand hela västra delen af Mindre Asien med hjälp af sin son Orkhan, hvarvid äfven Brussa eröfrades; det blef därefter residens för sultanen. -- 2. O. II, f. 1605, blef vid sin faders, Achmed I:s, död (1617) undanskjuten från tronföljden till förmån för den till åren äldste anförvanten, hans farbroder Mustafa I. Det skedde enligt faderns eget förordnande och är första exemplet på tillämpningen af den i Turkiet gällande principen för tronföljden.