1037 Ossian-Nilsson 1038 manuskripten (till 11 af de smärre sångerna sades originalen ha gått förlorade under Macphersons vistelse i Amerika). Ännu omkr. 1840 sökte irländarna 0'Reilly och Drummond bevisa, att dessa "original" voro tillverkade af Macpherson efteråt, och deras påstående går igen i Talvjs (fru Robin-sons) bittra skrift "Die unechtheit der lieder Os-sians" (1840), som länge of vät inflytande på allmänna meningen. Författaren af artikeln om Os-sian i l:a uppl. af N. F. menar, att "numera kunna icke tvifvelsmål råda därom att ju Macpherson verkligen var öfversättare - en annan fråga är hurudan - och ej författare". Den nyare forskningen ser annorlunda på frågan. Macpherson var en ung bergskotte, som förstod det gaeliska umgänges-språket i sin hembygd, egde vitter och teologisk bildning och hade utpräglad poetisk begåfning. För att i Edinburgh rikta uppmärksamheten på någon af sina litterära produkter föregaf han, att dessa diktats på hans hembygds gaeliska språk, och fann troende åhörare och gynnare. Visserligen hade han äfven hört folksånger och bevarat brottstycken däraf i minnet, men han törstade efter ryktbarhet och ville bli en ny, keltisk Homeros. Han tillegnade sig därför enstaka episoder, många namn och en viss enkelhet i uttryckssättet från de gaeliska balladerna och skapade en poetisk-sentimental prosastil, som öfverväldigade hans samtid. Ty i dessa dikter trodde man sig höra naturtoner, som de af Rousseaus idéer genomträngda sinnena törstade efter. Goethe lät den unge Werther skrifva: "Ossian har i mitt hjärta undanträngt Homer". Så uppstodo i början af 1760-talet de två epopéerna "Fingal" och "Temora", "dikter af Ossian, Fingals son, öfversatta från gaeliska", öf-.versättaren förutsåg, att man skulle fråga efter originalen och medsände - för att afklippa vidare spörsmål - som prof en gaelisk urtext till Temoras 7:e bok. Denna gaeliska text, som ordagrant motsvarade öfversättningen, var skrifven på den gaeliska, som talades i Högländerna och var ej något forntida dokument; men det kunde ingen bevisa på denna tid, då det fanns hvarken någon gaelisk grammatik eller ordbok. Då kritiken likväl ej ville förstummas, utan kräfde att få se originalen, företog sig Macpherson - möjligen tills, med en vän från Högländerna - att öfversatta Ossians dikter till gaeliska. Vid sin död, 1796, hade han utfört ung. 2/3 af detta arbete. Dessa s. k. original trycktes ändtligen 1807. Språk och uttryckssätt visa tydligt, att de ej äro gamla folkvisor, utan en litterär produkt. Med de äkta iriska och skotska hjältesångerna om Fingal eller Finn macCumaill ha dessa Macphersons dikter föga gemensamt. Ossian väckte emellertid hänförelse, tviflarna till trots. Det i midten af 1700-talet vaknande natursinnet gjorde honom till ett slags bibel. Herder och, som nämndt, Goethe blefvo hans beundrare. Hos oss gaf Thorild honom sin hyllning i hymnlika uttryck; den stackars Per Enbom svärmade för honom, och själf ve Kellgren gaf (i sitt docentspecimen) honom ett varmt erkännande. Som gosse var Walter Scott en af hans tillbedjare, och ännu Byron och Shelley, m:me Staél, Cha-teaubriand och Lamartine funno honom poetisk. Ossian öfversattes snart till flera europeiska språk. Talrikast äro de tyske öfversättarna: De- nis (1768), Harold (1775), Petersen (1782), Rhode (1801), F. L. Stolberg (1806), Jung (1808), Bött-ger (1847), L. A. Schubart, Huber och Ahlwardt (1811), hvilken sistnämnde har största anseendet, både därför att hans arbete är från gaeliskan och därför att han först studerade den ossianska versbyggnaden. I senare tid har Ebrard (1868) från samma språk öfversatt Fingal. Cesarotti öfversatte Ossian för Italien. Till franskan öfverflyttades den af Letourneur, Lombard och Jangurs, till polskan af Krasicki, till holländskan af Bilderdijk, till danskan af St. Blicher (på prosa) och F. L. Mynster (metriskt). Sedan hos oss enstaka stycken blifvit öfversatta i "Göteborgska magazinet" (1765), "Åbo tidningar" och "Samlingar för hjertat och snillet", samlades dessa och utgåfvos, ökade till en bok i 3 delar med titel "Skaldestycken af Ossian" (Uppsala 1794-1800), af G. Knös, i förening med 0. A. Knös och G. Rosén. Nils Arfvidssons "Oisians sånger efter gaeliska originalet och på dess versslag försvenskade" (2 dlr, 1842-46) är en för sin tid förtjänstfull öfv. Äfven i disputationslitteratu-ren förekom Ossian: sålunda skrefvo J. A. Lindblom 1778 en (ofullbordad) afh. och Th. Hassel-qvist 1895 en ("Ossian i den svenska dikten och litteraturen jämte inledning") om honom och den geniale Kr. Dahl en jämförelse mellan Homeros och Ossian (1792). En mängd svenska skalder, från Atterbom till S. A. Bolländer, har bearbetat stycken ur Ossian, och Runeberg har i "Kung Fjalar" låtit den ossianska poesien stå upp i förklarad gestalt. Ossians sånger ha gett äfven målaren stoff. Så har dansken Kratzenstein-Stub hufvudsakligen från dem hämtat sina ämnen. R- B. A. Bugge. Ossian-Nilsson, Karl Gustaf, författare, f. 30 juli 1875 i Lund, där han 1894 vardt student och 1897 aflade filos, kandidatexamen. Under de närmast följande åren vistades han på skilda orter i Skåne som lärare och debuterade 1900 med Fem dikter och Masker (2:a uppl. 1904). Debuten väckte en icke ringa uppmärksamhet genom den rytmiska energi och den poetiskt verksamma hjältedyrkan, som kännetecknade dikterna, hvilkas motiv hämtades dels från det samtida politiska lifvet utomlands (Mr Chamberlain, Ce-cil Rhodes, General Booth), dels och i öfvervägande grad från historiens kraftkarlsgalleri (Marins, Tiberius}. De närmast följande diktsamlingarna, Hedningar (1901), Örnar (1902) och Svart och hvitt (1904), hvilken sistnämnda inrymmer äfven treaktsskådespelet Jörgen Kock, visade i hufvudsak samma egenskaper, endast rikare utvecklade. Han egnade en väsentlig del af sin diktning åt historisk porträtt- och bataljmålning, och det är i regel häfdernas bekantaste namn, som gifvit titlarna på hans dikter: Themistokles, Bismarck, Richelieu, Cortez, Alkibiades, Austerlitz, Waterloo, Malplaquet. Det brokigt skiftande ämnesvalet kunde emellertid icke vilseleda läsaren