Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ossian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1035
Ossian
1036
höfding öfver en enskild krigarskara. Med tiden växte
dock hans popularitet; diktningen om honom absorberade
en mängd äldre hjältesagor, och slutligen blef han
Irlands nationalheros och hans fenier en krigarskara,
som skulle värna hela ön mot fientliga öfverfall. -
De ossianska sångerna skildra dock i allmänhet ett
primitivt tidsskede. De uppträdande hjältarna egna
all sin tid åt jakt och härnad. De känna ej jordbruk
och knappast boskapsskötsel. De ha inga städer,
ingen fast samhällsordning, intet myntväsen,
men förstå att segla på hafvet och tillverka
sina vapen af järn. Rätt ofta omtalas kvinnorof,
och det händer, att en hel stam drar i fejd för
att hämnas ett sådant. Härarna äro tydligtvis ej
stora; de kämpande kunna snarare räknas i hundra-
än i tusental. Stridsmaning meddelas därigenom, att
anföraren slår på sin sköld eller ropar högt. Striden
försiggår oordnad och afgöres vanligen genom tvekamp
mellan höf-dingarna. Nöjena bestå företrädesvis i att
lyssna till barders sång vid harpan och dricka något
slags upplifvande dryck ur "musslor". De egenskaper,
som anses bäst pryda mannen, äro kroppsstyrka och
dödsföraktande tapperhet i förening med högsinthet,
mildhet mot besegrade fiender, rättrådighet samt ett
vänfast sinnelag. Kämpens åhåga är att förvärfva ett
beståndande hjälterykte och att efter döden hedras
i barders kväden. öfver de iriska berättelserna
och kvädena om Finn ligger dock ej en mystisk
slöja som öfver Macphersons poesi, hvarom Goethe
låter Werther utropa: "Hvilken värld den härlige
för mig in i! Att vandra på heden i storm, i dis
och dimma med förfädernas vålnader skymtande i
månskenet!" Ett särdrag i de ossianska sångerna
är däremot frånvaron af nästan alla egentligen
religiösa idéer, all mytologisk apparat af hednisk
eller kristen art. Men f. ö. saknas ingalunda
lyftning i känslan. Familjebanden äro starka,
förhållandet mellan älskande är ömt och vekt,
skönhetssinnet ganska utveckladt; kvinnotyper tecknas
med rörande behag, och de ödsliga, vildromantiska
landskapsscenerierna återspeglas af en lefvande
känsla för naturen. Redan på 900-talet tillskrefvos
Finn präktiga naturskildrande dikter. - F. ö. är
framställningssättet i dessa kväden okonstladt,
knapphändigt, raskt framskyndande, med ständiga
språng i berättelsen samt synnerligen konkret och
bildrikt. Versformen liknar i rytmen den fornnordiska
poesiens, endast att raderna i regel äro en versfot
längre. Den trokaisk-daktyliska metern omväxlar med
den jambisk-anapestiska. Verserna ha i nyare tid i
slutet ett slags vokalrim och följa på hvarandra i
stycken af obestämd längd. Det gamla iriska versmåttet
är däremot mycket inveckladt med allitteration
och assonans och påminner ej litet om de isländske
skaldernas.
De iriska sagorna äro på prosa, men i dem finnas -
liksom i den isländska Ssemunds-eddan - versifierade
partier, än lyriska, än dramatiska, monologer och
dialoger, stundom till sådant antal, att de skymma
själfva prosaberättelsen. Från senare tid finnas
flera verkliga ballader. - Namnen på de skalder, som
diktat dessa poetiska delar af sagorna, ha förblifvit
okända; men de pläga föregås af ett par sådana ord som
"Då sjöng. . ." eller "Då gjorde han denna sång" -
Cuchulinn, Finn,
Fergus eller någon annan -; och när sångerna lösgjort
sig från den saga de tillhört, ha de af senare
släkten, på samma gång de för dessa ofta blifvit
svårfattliga, ansetts diktade af Finn mac Cumaill
o. s. v. Oisin, som bl. a. diktas samtalande med S:t
Patrik, är ofta före, och af ett "Oisin qvad" har
uppkommit "skalden" Ossian. Oisin hade öfverlefvat
slaget vid Gabhra. Därför blef han mycket gammal,
och därför att han blifvit gammal, blef han blind. Den
gamle blinde skalden, Ho-merostypen, var färdig.
I de ossianska sångerna hos Macpherson äro de
iriska sagornas faktiska innehåll i hög grad
förvan-skadt. Människor och händelser från skilda
tider äro sammanförda, fienden gjord till vän,
irländaren till skotte o. s. v. Särskildt kan
man iakttaga detta på det 8 sånger långa stycket
"Tighmora", hvarom skottarna själfva medgifvit, att
det spelar på irländsk botten. I den iriska sagan
är Cairbre son till Cormac; i den macphersonska
Ossian äro de af olika stam. På förra hållet är
Finn anförare för fenierna, på det senare Finn eller
Fingal (d. ä. gaelen Finn) en skotsk konung, hvars
rike heter Morven. På Irland är det fenierna under
befäl af Finns son Oisin och den senares son Oscar,
som resa sig mot Irlands konung. Hos Ossian-Macpherson
föranleder släktskapen mellan konung Cormac och Finn
den senare till ett angrepp på den mordiske Cairbar
(ir. Cairbre). Om slaget vid Gabhra är icke mera tal;
i stället talas om ett slag vid Moilenas hed, som
på Irland är valplatsen för ett annat slag. På båda
hållen döda Cairbar (Cairbre) och Oscar hvarandra,
i den iriska sagan i envig, under det att hos
Ossian-Macpherson Cairbar inbjuder Oscar till en
högtid, vid hvilken han svekfullt öfverfaller honom. -
Den sex sånger långa dikten "Fingal" i Macphersons
samling skildrar, huru Finn försvarar Irland mot
sjökonungen Suaran (d. ä. vikingakonungen Olof
Kvaaran) från Lochlann (västra Skandinavien).
Sagan om Finn (Fingal) har af skottarna särskildt
omhuldats. Andra hjältar ha de låtit förbli irländare,
men Finn, Ossian och Oscar äro deras, och särskildt
är skalden Ossian deras stolthet. Som blind behöfde
han någon, som ledde sig, och en sådan blef funnen
i Malvina, hvilken, såsom ledsagande en skald, borde
vara en ljuf flicka, hvarför hon ock (i Oscar) fått
en älskare.
Ossian, son till konung "Fingal" af "Morven", om
hvilken Europa före 1760 ej visste något, blef
genom Macpherson med ens ett af de mest firade
namnen i världslitteraturen. Rundt om i Europa
uppkallade föräldrar sina söner efter honom och
hans son Oscar. Därigenom kom också namnet Oscar
in i bernadotteska konungaätten. En mängd skrifter
för och emot Macpherson såg dagen i Skottland och
England samt på Irland och kontinenten. Den främste
af Macphersons motståndare var Samuel Johnson, på
hvars retsamma angrepp han svarade med personliga
otidigheter, som Johnson bemötte med att kalla hela
öfversättningen ett bedrägeri. Flera ansedda lärde
delade hans mening om saken. Striden tystnade för en
tid, sedan Highland society of Scotland 1797 tillsatt
en kommission, som 1805 efter långa efterforskningar
framlade en mängd bevis för äktheten samt 1807 utgett
de i Macphersons kvarlåtenskap funna s. k. original-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
