1035 Ossian 1036 höfding öfver en enskild krigarskara. Med tiden växte dock hans popularitet; diktningen om honom absorberade en mängd äldre hjältesagor, och slutligen blef han Irlands nationalheros och hans fenier en krigarskara, som skulle värna hela ön mot fientliga öfverfall. - De ossianska sångerna skildra dock i allmänhet ett primitivt tidsskede. De uppträdande hjältarna egna all sin tid åt jakt och härnad. De känna ej jordbruk och knappast boskapsskötsel. De ha inga städer, ingen fast samhällsordning, intet myntväsen, men förstå att segla på hafvet och tillverka sina vapen af järn. Rätt ofta omtalas kvinnorof, och det händer, att en hel stam drar i fejd för att hämnas ett sådant. Härarna äro tydligtvis ej stora; de kämpande kunna snarare räknas i hundra- än i tusental. Stridsmaning meddelas därigenom, att anföraren slår på sin sköld eller ropar högt. Striden försiggår oordnad och afgöres vanligen genom tvekamp mellan höf-dingarna. Nöjena bestå företrädesvis i att lyssna till barders sång vid harpan och dricka något slags upplifvande dryck ur "musslor". De egenskaper, som anses bäst pryda mannen, äro kroppsstyrka och dödsföraktande tapperhet i förening med högsinthet, mildhet mot besegrade fiender, rättrådighet samt ett vänfast sinnelag. Kämpens åhåga är att förvärfva ett beståndande hjälterykte och att efter döden hedras i barders kväden. öfver de iriska berättelserna och kvädena om Finn ligger dock ej en mystisk slöja som öfver Macphersons poesi, hvarom Goethe låter Werther utropa: "Hvilken värld den härlige för mig in i! Att vandra på heden i storm, i dis och dimma med förfädernas vålnader skymtande i månskenet!" Ett särdrag i de ossianska sångerna är däremot frånvaron af nästan alla egentligen religiösa idéer, all mytologisk apparat af hednisk eller kristen art. Men f. ö. saknas ingalunda lyftning i känslan. Familjebanden äro starka, förhållandet mellan älskande är ömt och vekt, skönhetssinnet ganska utveckladt; kvinnotyper tecknas med rörande behag, och de ödsliga, vildromantiska landskapsscenerierna återspeglas af en lefvande känsla för naturen. Redan på 900-talet tillskrefvos Finn präktiga naturskildrande dikter. - F. ö. är framställningssättet i dessa kväden okonstladt, knapphändigt, raskt framskyndande, med ständiga språng i berättelsen samt synnerligen konkret och bildrikt. Versformen liknar i rytmen den fornnordiska poesiens, endast att raderna i regel äro en versfot längre. Den trokaisk-daktyliska metern omväxlar med den jambisk-anapestiska. Verserna ha i nyare tid i slutet ett slags vokalrim och följa på hvarandra i stycken af obestämd längd. Det gamla iriska versmåttet är däremot mycket inveckladt med allitteration och assonans och påminner ej litet om de isländske skaldernas. De iriska sagorna äro på prosa, men i dem finnas - liksom i den isländska Ssemunds-eddan - versifierade partier, än lyriska, än dramatiska, monologer och dialoger, stundom till sådant antal, att de skymma själfva prosaberättelsen. Från senare tid finnas flera verkliga ballader. - Namnen på de skalder, som diktat dessa poetiska delar af sagorna, ha förblifvit okända; men de pläga föregås af ett par sådana ord som "Då sjöng. . ." eller "Då gjorde han denna sång" - Cuchulinn, Finn, Fergus eller någon annan -; och när sångerna lösgjort sig från den saga de tillhört, ha de af senare släkten, på samma gång de för dessa ofta blifvit svårfattliga, ansetts diktade af Finn mac Cumaill o. s. v. Oisin, som bl. a. diktas samtalande med S:t Patrik, är ofta före, och af ett "Oisin qvad" har uppkommit "skalden" Ossian. Oisin hade öfverlefvat slaget vid Gabhra. Därför blef han mycket gammal, och därför att han blifvit gammal, blef han blind. Den gamle blinde skalden, Ho-merostypen, var färdig. I de ossianska sångerna hos Macpherson äro de iriska sagornas faktiska innehåll i hög grad förvan-skadt. Människor och händelser från skilda tider äro sammanförda, fienden gjord till vän, irländaren till skotte o. s. v. Särskildt kan man iakttaga detta på det 8 sånger långa stycket "Tighmora", hvarom skottarna själfva medgifvit, att det spelar på irländsk botten. I den iriska sagan är Cairbre son till Cormac; i den macphersonska Ossian äro de af olika stam. På förra hållet är Finn anförare för fenierna, på det senare Finn eller Fingal (d. ä. gaelen Finn) en skotsk konung, hvars rike heter Morven. På Irland är det fenierna under befäl af Finns son Oisin och den senares son Oscar, som resa sig mot Irlands konung. Hos Ossian-Macpherson föranleder släktskapen mellan konung Cormac och Finn den senare till ett angrepp på den mordiske Cairbar (ir. Cairbre). Om slaget vid Gabhra är icke mera tal; i stället talas om ett slag vid Moilenas hed, som på Irland är valplatsen för ett annat slag. På båda hållen döda Cairbar (Cairbre) och Oscar hvarandra, i den iriska sagan i envig, under det att hos Ossian-Macpherson Cairbar inbjuder Oscar till en högtid, vid hvilken han svekfullt öfverfaller honom. - Den sex sånger långa dikten "Fingal" i Macphersons samling skildrar, huru Finn försvarar Irland mot sjökonungen Suaran (d. ä. vikingakonungen Olof Kvaaran) från Lochlann (västra Skandinavien). Sagan om Finn (Fingal) har af skottarna särskildt omhuldats. Andra hjältar ha de låtit förbli irländare, men Finn, Ossian och Oscar äro deras, och särskildt är skalden Ossian deras stolthet. Som blind behöfde han någon, som ledde sig, och en sådan blef funnen i Malvina, hvilken, såsom ledsagande en skald, borde vara en ljuf flicka, hvarför hon ock (i Oscar) fått en älskare. Ossian, son till konung "Fingal" af "Morven", om hvilken Europa före 1760 ej visste något, blef genom Macpherson med ens ett af de mest firade namnen i världslitteraturen. Rundt om i Europa uppkallade föräldrar sina söner efter honom och hans son Oscar. Därigenom kom också namnet Oscar in i bernadotteska konungaätten. En mängd skrifter för och emot Macpherson såg dagen i Skottland och England samt på Irland och kontinenten. Den främste af Macphersons motståndare var Samuel Johnson, på hvars retsamma angrepp han svarade med personliga otidigheter, som Johnson bemötte med att kalla hela öfversättningen ett bedrägeri. Flera ansedda lärde delade hans mening om saken. Striden tystnade för en tid, sedan Highland society of Scotland 1797 tillsatt en kommission, som 1805 efter långa efterforskningar framlade en mängd bevis för äktheten samt 1807 utgett de i Macphersons kvarlåtenskap funna s. k. original-