genom den omkr. 25 km. långa Osterfjord från fastlandet. 5,468 inv. (1910). K. V. H. Ostfaler, en af de gamle sachsarnas tre hufvudstammar (ostfaler, engrer -- l. angrivarier -- och västfaler). Ostfalernas land låg ö. om Weser, mellan denna flod, Elbe, Saale och Unstrut. Namnet Ostfalen kom sedan att särskildt fästas vid trakten kring Hildesheim. V. S-g. Ostfaliska dialekten. Se Fornsachsiska. Ostflandern [å'st-], ty. Se Flandern. Ostflugan, Piophila casei, zool., hör till fam. Muscidæ bland de tvåvingade insekterna (Diptera). Antennerna äro nedhängande, sista leden aflång, med naket, ej fjäderlikt borst. Hufvudet är rundadt, pannan icke framstående. Ögonen äro runda. Ribborna i vingarna löpa ut till vingspetsen. Kroppen är liten och glänsande. I Skandinavien finnas af släktet Piophila (taget mera omfattande) inemot 20 arter. Mest bekant är ostflugan, hvars larv lefver (ofta tillsammans med or) i gammal ost och är känd under namnet "ostmask". O. T. S.* Ostfriesland [å'stfris-], fordom furstendöme i nordvästra Tyskland, omfattande urspr. nederländska prov. Groningen (utom staden Groningen), norra Oldenburg och det hannoverska Friesland och vardt slutligen inskränkt till det senare, motsvarande nuv. reg.-omr. Aurich. Areal 3,000 kvkm. Befolkningen är af frisisk stam, men språket är numera platt-tyska, i hvilken enstaka frisiska ord upptagits; endast på öarna talas en ålderdomlig frisisk munart. Hufvudnäringar äro jordbruk och kreatursafvel. Ostfriserna äro födda sjömän och duktiga fiskare. Fabriksindustrien är obetydlig. -- Landet var under medeltiden deladt i en mängd herrskap, men 1430 utsågs Edzard Cirksena af Greetsiel till öfverherre öfver dem, och hans broder Ulrik upphöjdes 1454 af kejsaren till riksgrefve. Dennes son Edzard (1491--1528) gaf landet en lagbok (Ostfrisiska landrätten, 1515) och införde reformationen. Hans sonson Edzard II (se denne) var gift med Gustaf Vasas dotter Katarina. 1654 erhöllo grefvarna riksfurstlig värdighet. Vid huset Cirksenas utslocknande (1744) bemäktigade Preussen sig landet på grund af ett 1694 gifvet kejserligt löfte om länet vid inträffande ledighet. O. förenades 1806 med konungariket Holland, 1810 med franska kejsardömet och 1813 ånyo med Preussen, men afträddes 1815 till Hannover, med hvilket det 1866 åter förenades med Preussen. (Jfr Friser.) (J. F. N.) Ostfrisiska mjölkfåret, husdjurssk., förekommer utom i sitt hemland, Ostfriesland, på enstaka platser både inom och utom Europa. Äfven till Sverige har denna ras importerats några gånger, dock utan att bli bofast. Rasen är kortsvansad, hornlös och till färgen hvit. Medelmjölkning 500 à 600 kg. pr djur och år. Mjölkens fetthalt nära 6 proc. H. F. Ostfrisiska nötboskapsrasen, husdjurssk., har sitt ursprungliga hem i Ostfriesland, hvarifrån den spridt sig öfver stora områden i Tyskland och exporterats till flera andra länder både inom och utom Europa. Den vanligaste färgteckningen är svartbrokig. Dessutom förekomma rödbrokiga, helröda, gråa och blåa djur. Fullvuxna kor hålla i mankhöjd 133,5 cm. Lefvande vikten utgör i medeltal 600--800 kg. för kor och 880--950 kg. för tjurar. Mjölkafkastningen varierar hos goda kor mellan 3,500 och 8,000 kg. med en fetthalt af 3,2 proc. Rasen importerades förr till Sverige och har bidragit till uppkomsten af svartbrokig svensk låglandsboskap (se pl. Nötkreatursraser, fig. 1 o. 2). H. F. Ostgift. Många ostsorter undergå med tiden förändringar (mogna), dels utan, dels under medverkan af mikroorganismer, hvarvid såväl ägghvite-ämnena som fettet undergå förändringar. Af det sistnämnda bildas allehanda fettsyror, som ge osten dess egendomliga lukt. Ibland gå dessa sönder-delningsprocesser, antagligen under inverkan af skadliga mikrober, in på abnorma banor, hvarvid häftiga gifter kunna uppstå och orsaka förgiftningar, mycket erinrande om s. k. kött- och korfför-giftning (se dessa ord) och stundom ledande till döden. De härvid verksamma gifterna (sannolikt flera) äro ej närmare kända. Symtomen äro stor matthet och svaghet, häftiga kräkningar, koliksmärtor och diarré (i svåra fall stundom förstoppning), hufvud-värk samt smärtor i nacken och korsryggen, yrsel, f rysning och feber (bakterieinfektion jämte förgiftningen?). Härtill kommer en del symtom, som erinra om atropinförgiftning, såsom torrhet i mun och svalg med törst, heshet, svårighet att tala och svälja (i enstaka fall spottflöde), pupillutvidgning och nedsatt tårsekretion, svag och hastig puls samt andnöd, delirier och konvulsioner m. m. Döden kan inträda på 8-24 timmar, men vanligen gå fallen till hälsa på en eller annan vecka. Behandlingen bör bestå i magsköljning och tarmuttöm-ning; därefter ges lenande oljemulsion, eventuellt pilokarpin mot den besvärande nedsättningen af sekretionerna. C. G. S. Ostheimer weichsel [årsthajmer vajksel], ett slags körsbär (se d. o.). Osthoff [å'st-], H e r m a n n, tysk språkforskare, f. 1847, d. 1909, professor i Heidelberg, förvärfvade sig ett af de främsta namnen bland målsmännen för den jämförande indoeuropeiska språkforskningen, särskildt för den moderna riktning inom denna vetenskap, som plägar benämnas "jung-grammatiken". O. var en af riktningens produktivaste författare och den ifrigaste, för att icke säga hetsigaste, förfäktaren af dess principer. Bland hans många arbeten äro följande de viktigaste: Zur geschichte des schwachen deutschen adjectivums (1876), Zur f råg e des ursprungs der g er m anis ch en N-declination (i Paul-Braunes "Bei-träge", bd III, 1876), Das verbum in der nomi-nalcomposition (1878), Zum grammatischen wech-sel der velar en K-reihe (Paul-Braunes "Beiträge", bd VIII, 1882), Zur geschichte des perfects (1884), Vom suppletivwesen der indogermanischen sprachen (1900), Zur armenischen laut- und wortforschung (i "Sprachwissenschaftliche abhandlungen", utg. af L. von Patrubåny, 1901), Etymologische par-er g a (I, 1901) samt framför allt den af honom och K. Brugmann författade och utgifna serien Mor-phologische untersuchungen auf dem gebiete der indogermanischen sprachen (4 bd, 1878-81), en af de viktigaste junggrammatiska publikationerna, och hvari särskildt flera af 0:s bästa afhandlingar sett dagen. Ad. N-n. 0'stia (af lat. ofstium, dörr, mynning), det gamla Roms hamnstad vid Tibermynningen, 16 rom. mil (omkr. 23*/2 km.) från hufvudstaden. Från ur- 20 b. 34