1063 Ostjakiska språket-Ostpreussen 1064 många minnen kvar i deras folkpoesi. Nu äro ost-jakerna fattiga fiskare och jägare och i n. rennomader (se pl. "Asiatiska folk" till art. Asien). Till namnet kristna, äro de i själfva verket hedningar med väl bevarade schamanistiska föreställningar, en animistisk gudavärld, björndyrkan m. m. Ur litteraturen om dem må särskildt framhållas G. Novitskis år 1715 skrifna "Kratkoje opisanije o narodje ostjatskom" (tr. 1884), A. Ahlqvist, "Unter wogulen und ost j åken" (i "Acta Societatis scientiarum fennicse", XIV, 1880), B. Munkåcsi, "Ältere berichte iiber das heiden-thum der wogulen und ostjaken" (i "Keleti Szemle", III-V, 1902-04), F. R. Martin, "Sibi-rische sammlung" (1895), S. Patkanov, "Die Ir-tysch-ostjaken und ihre volkspoesie" (1897-1900), K. F. Karjalainen, "Ostjakkeja oppimassa" (i "Journal de la Société Finno-Ougrienne", XVII, 1900-02). - Ostjakiska språket bildar jämte voguliskan den s. k. ob-ugriska gruppen af de finsk-ugriska språken (se d. o.) och sönderfaller i sju delvis starkt skilda dialekt grupper: Ob-dorsk-, Beresov-, Kondinsk-, Irtysj- och Konda-, Surgut-, Wach- och Was-jugan-dialekterna. Det är märkligt bl. a. för sina många afljudsliknande vokalväxlingar och sin synnerligen invecklade fone-tik. En dual finnes både vid nomina och verb. Den objektiva konjugationen är starkt utvecklad. Språket har behandlats af M. A. Castrén, "Ver-such einer ostjakischen sprachlehre nebst kurzem wörterverzeichnis" (1858), A. Ahlqvist, "Uber die sprache der nord-ost j åken. I. Sprachtexte und wörtersammlung" (1880), H. Paasonen, "t)ber die tiirkischen lehnwörter im ostjakischen" (i "Fin-nisch-ugrische forschungen", II, 1902), K. F. Karjalainen, "Zur ostjakischen lautgeschichte, I" (1904), S. Patkanov och D. R. Fuchs, "Laut- und formenlehre der siid-ostjakischen dialekte" (i "Keleti Szemle", VII-XII, 1906-11) och S. Patkanov, "Irtisi-osztjåk szöjegyzék" (1902) m. m. Sagor och sånger ha utgifvits af Patkanov (se ofvan) och J. Påpay i "Dritte asiatische for-schungsreise des grafen E. Zichy", V (1905) och i "Nyelvtudomånyi Közlemények", XXXVI- XXXVIII (1906-08). 2. Jenisej-ostjakerna 1. de jenisej- Ostjaktält nära Jenisej. (Efter A. E. Nordenskiöld.) ske ostjakerna äro en ifrån de fullkomligt skild stam med alldeles obesläktadt språk. De äro ett eländigt, i utdöende stadt fiskar- och jägarfolk på omkr. 1,000 personer, som bo spridda på stränderna af Jenisej och dess bifloder (särskildt Sym, Bachta och Jeloguj) mellan Jenisejsk och Turuchansk (se fig.). Till namnet kristna, äro de egentligen animistiska hedningar. I antropologiskt afseende har man bland dem velat urskilja två olika typer, af hvilka den ena närmar sig mongolerna, den andra de nordlige tunguserna. De äro de sista kvarlefvorna af en fordom mera utbredd folkstam, som spridt sig hit från mera sydliga trakter och till hvilken äfven de nu försvunne arinerna, assanerna och k o t-t e r n a i de sa janska bergen hörde; M. A. Castrén träffade 1847 i trakten af Kansk blott fem personer, som ännu kände det kottiska språket. Man har, utan egentlig bevisföring, velat sammanföra dessa folk med några andra svårklassificerade asiatiska folkstammar till en särskild ras, som man gett namnet hyperboréer eller paleoasiater (se d. o.). Jenisej-ostjakernas språk, hvilket sönderfaller i två mycket skilda dialekter, den symska i s. och den imbats-kiska i n., är högst egendomligt med en mängd afljudsliknande vokalväxlingar, prefix, infix och suffix; särskildt är verbalböjningen invecklad, t. ex.: diebier "jag sjunger", kuobier "du sjunger", diebieren "vi sjunga", bierier "jag sjöng", tedier "sjung". Det synes stå fullt isoleradt; gissningsvis har man emellertid sammanfört det med tibetanskan och de öfriga indokinesiska språken. Litt.: M. A. Castrén, "Versuch einer jenissei-ostjaki-schen und kottischen sprachlehre nebst wörterver-zeichnissen" (1858), G. J. Ramstedt, "tlber den ursprung der sög. Jenisej-ostjaken" (i "Journal de la Société Finno-Ougrienne", XXIV, 1907), V. I. Anutjin och N. A. Sinelnikov, "Jenisejskie ost-jaki" (i "Izvjestija obstjestva ljubitelej jest-estvoznanija, antropologi! i etnografii", CXXIV, 1911). -1-2. K. B. W. Ostjakiska språket. Se O s t j a k e r. Ostjak-samojeder. Se Samojeder. Ostkaka, kokk., en maträtt, som lagas af mjölk, ostlöpe, äggulor, något mjöl, smör, grädde, socker och kryddor. Den föres ofta färdig till salu från landet till städerna. Ostkap (ry. Vostotjnij nos, Nordostkap), Asiens östligaste udde, vid Berings sund, under 66° 3' 10" n. br. samt 169° 43' 49" v. lgd. Udden kallas nu K a p D e s j n e v (se D e s j n e v). (J. F. N.) Ostkitt, tekn. Se K i 11, sp. 167. Ostmark [å'st-], i Tyskland öflig sammanfattande benämning på Preussens östliga gränsprovinser mot Polen och Ryssland, nämligen West-preussen, Posen och Oberschlesien. De äro delvis bebodda af polsk befolkning, och regeringens sträf-van att i möjligaste mån germanisera denna befolkning och i dessa gränstrakter befästa riksenheten plägar kallas dess Ostmarkpolitik. Jfr H a k a t i s t och Preussen (Historia). Ostmask, zool. Se Ostflugan. Ostmejeri. Se Mejeri, sp. 1493. Ostmitteldeutsch [åst- -döjtj], ty. Se Forn-högtyska. Ostoret. Se O r e t. Ostpreussen [å;stpröjsen], nordöstligaste provinsen i konungariket Preussen, bildad 1878 af östra delarna af forna prov. Preussen, gränsar i v. till