1077 Ostuni-Ostvax 1078 sommaren, då den bäst mjölkar. Osten tillverkades under tiden från vårfrudagen till midsommar, då kronofogden kom för att mottaga och väga den sockenvis samt fördela den så, som ofvan är nämndt. Sedan vid tiondesättning i öfverhogdals socken på 1820-talet en bestämd skattegrund vunnits, näml. en mjölkko för hvarje "trög" med en afkastning af l */2 kanna mjölk, motsvarande */2 skalp, ost, hvaraf kronans andel I/G skalp., har vid efter hand skeende skatteregleringar ostskatten blifvit beräknad i penningar och inlagd i mantalsräntan. Kbg. Ostuni [åstöni], stad i södra Italien, prov. Lecce (Apulien), vid järnvägen Ancona-Brindisi. 5,440 inv. (1901; som kommun 18,576). Gymnasium, seminarium, bibliotek. Det är en gammal stad med antika grafvar, domkyrka från 1435 och 13 torn på den medeltida stadsmuren. Oljefabrikation och kalkbränning. 0. var biskopssäte, tills stiftet 1818 sammanslogs med ärkestiftet Brindisi. J- C. Ostwald [å'st-], Wilhelm, tysk fysiker och kemist, f. 1853 i Riga, student i Dorpat 1872, amanuens hos fysiske professorn där v. Gettingen 1875 och docent 1877, blef 1881 professor i kemi vid polyteknikum i Riga och 1887 professor i fysikalisk kemi i Leipzig. Redan i Dorpat utmärkte 0. sig genom af flit och originalitet präglade undersökningar, särskildt Volumchemi-sche studien (1878) och Studien zur che-mischen dynamik (1883-85). Genom Arrhenius fästes hans uppmärksamhet på det nära sambandet mellan syrors ledningsförmåga f or elektricitet och deras förmåga att åstadkomma kemiska reaktioner. Hans arbeten riktades en lång tid nära nog uteslutande åt detta håll. Hit höra Elektro-chemische studien (1885-87), Affinitätsgrössen or-ganischer säuren (1889) och Die farbe der jonen (1892). Nära detta område ligga äfven hans Studien zur kontaktelektricität (1887) och andra arbeten ang. "droppelektroder". Sedan 1892 har han framträdt som målsman för den s. k. "energetiska skolan" (se Energetik), hvars främste förkämpe han blef, särskildt efter det vid naturforskarmötet i Lybeck (1895) hållna föredraget "Ueberwindung des wissenschaftlichen materialismus". Ännu mer än genom sina vetenskapliga undersökningar har 0. blifvit känd genom Lehrbuch der allgemeinen che-mie (l:a uppl. 1885-88; 2:a uppl. 1891) och den af honom 1887 under (nominell) medredaktion af van't Hoff uppsatta "Zeitschrift fur physikalische chemie". I sin lärobok, som nära nog alldeles saknade föregångare, samlade och bearbetade han kritiskt dåtidens material inom den fysikaliska kemien, i tidskriften samlade han de förut kringspridda alstren af forskningen på detta fält till ett mäktigt helt. En gnistrande och fruktad kritik i tidskriftens referatafdelning, härstammande från 0:s fint skurna penna, höll den lärda världen i ständig spänning. 0. hade den stora lyckan att få i tidskriften från dess första band föra fram teorierna om utspädda lösningar och den elektrolyti-ska dissociationen, hvilka revolutionerade den fysikaliska kemien. Genom denna verksamhet har 0. inlagt ovärderliga förtjänster om den oerhördt snabba utbredning, som de nya åsikterna vunnit. Äfven genom mindre läroböcker, såsom Grundriss der allgemeinen chemie (4:e uppl. 1908), Thermo-dynamische studien (1892), Hand- und hilfsbuch zur ausfiihrung physiko-chemischer messungen (1893; 2:a uppl. 1902), Grundlinien der anorgani-schen chemie (1900; 3:e uppl. 1912) och Wissen-schaftliche grundlagen der analytischen chemie (1901; 5:e uppl. 1910) samt Schule der chemie (1903-04; 2:a uppl. 1910) har 0. i vidsträcktaste grad utbredt de nya lärorna. Hans intresse för den historiska utvecklingen af vetenskapen föranledde honom att (från 1889) utge "Klassiker der exakten wissenschaften" (nytryck af viktiga arbeten). Äfven hans stora Elektrochemie (1894-95; 1910) behandlar materialet hufvudsakligen från historisk synpunkt. 1894 stiftade 0. "Deutsche elektroche-mische gesellschaft", hvars ordf. han var till 1898. För sina förtjänster om kemiens utveckling erhöll 0. 1909 Nobelpriset i kemi. Han är medlem af ett stort antal vetenskapliga sällskap, bl. a. af Fysiogr. sällsk. i Lund (1900), af Vet. soc. i Uppsala (1907) och af Yet. akad. i Stockholm (1909). 1901 öfver-raskade 0. genom att uppsätta tidskr. "Annalen der naturphilosophie". 1902 utgaf han sina Vorlesun-gen der naturphilosophie (3:e uppl. 1905), som följdes af ett stort antal populär-filosofiska arbeten. Han uppfann också 1904 en metod att oxidera ammoniak till salpetersyra medelst katalys, på hvilken äfvensom på andra tekniska arbeten (katatypi) han nedlade mycket arbete. 1904 ut-kommo hans Malerbriefe. Han föranleddes af alla dessa omständigheter, som ledde honom bort från hans förra verksamhet, att 1906 afsäga sig sitt undervisningsarbete i Leipzig, hvarefter han slog sig ned i Gross-Bothen några mil s. om denna stad. Han har där utvecklat en ytterst produktiv litterär verksamhet, omfattande bl. a. Der werdegang einer wissenschaft (1907), Prinzipien der chemie (s. å.), Grundriss der naturphilosophie (1908; 2:a uppl. 1912), Die energie (s. å.), Erfinder und entdecker (1909), Grosse männer (s. å.), Energetische grundlagen (s. å.), Wider das schulelend (s. å.), Die jorderung des tages (1910), Monistische sonntags-predigten (1911 ff.), Der energetische imperativ (1912) och Die philosophie der werte (s. å.). Sedan 1911 är han efter Hseckel ledare af tyska Monisten-bund, riktadt mot de tyska statskyrkorna, och har i denna egenskap utöfvat en storartad propagandistisk verksamhet, som nog torde sätta djupa spår i kulturhistorien. En del af 0:s arbeten har öfversatts till sv.: "I kemiens förgårdar" (1904-05, öfv. af "Schule der chemie"), "Energi" (1910) och "Uppfinnare och upptäckare" (1912). S. A-s. Ostvax. Under lagringen angripes ostens yta af mögel, or och andra parasiter, som förorsaka förlust af ost samt ökadt arbete med ostens skötsel. För att förekomma detta och tillika minska ostens uttorkning har man börjat neddoppa den färdigberedda osten i en smält blandning, ostvax eller paraffin, som