O.-sundet, som förenar Adriatiska och Joniska hafven. 1,964 inv. (1901; som kommun 2,295). Ärkebiskopssäte, gymnasium, prästseminarium. Olivodling och fiske. Slutpunkt för järnvägen från Brindisi. Staden var fordom en af de ryktbaraste i södra Italien. Den var sannolikt af grekiskt ursprung och kallades af grekerna Hydrus (lat. Hydruntum). Från 300-talet var den regelbunden öfverfartsort till Apollonia och Dyrrhachium. Till 1000-talet innehades den af bysantinerna, men eröfrades då af normanderna. Efter 1480, då staden stormades och förstördes af turkarna, återfick den aldrig sin forna betydenhet. Från O. utgå två submarina kablar (till Valona och Korfu). (J. F. N.) Otrantosundet. Se Otranto. Otrepiev [atre'-], Gregorij. Se Dimitrij, sp. 436. Otricoli [åtri'kåli], by i italienska prov. Perugia (Umbrien), vid Via Flaminia och ruinerna af den gamla umbriska staden Otriculum (tempelruiner, akvedukt, teatrar, termer m. m.), i närheten af Tiber. Det berömda Zeushufvudet i Sala rotonda i Vatikanen (se pl. II till art. Bildhuggarkonst) och det vackra mosaikgolfvet i denna sal ha anträffats i O. (J. F. N.) Otriculum. Se Otricoli. Otsego [åtsī'gåu], sjö i nordamerikanska staten New York, 364 m. ö. h., 15 km. lång, afflyter genom Susquehanna, som börjar där. J. F. N. Otshi [å'tʃi]. Se Odji. Otsu [å'tso], hufvudstad i japanska länet (ken) Shiga, på ön Hondo, nära södra ändan af Bivasjön. 42,869 inv. (1908). O. är genom järnväg och en segelbar kanal förenadt med Kyoto, hvars förstad det är. J. F. N. Otta. Se Ottesång. Otta [ω'tta], en omkr. 135 km. lång biflod till Gudbrandsdals-Laagen i norra delen af Gudbrandsdalen, Kristians amt, Norge, kommer från Lille Djupvand (1,017 m. ö. h.) på blott 6 km. afstånd från det inre af Geirangerfjorden i Romsdals amt, genomströmmar i östlig och sydöstlig riktning fjälldalarna Skiaak och Lom, löper ut i den omkr. 40 km. långa, smala, 27,64 kvkm. stora sjön Ottavandet (ibland kallad Vaagevandet), genomflyter Vaagebygden och utfaller vid Loftsgaard i Laagen, ej långt från passet Kringen (se d. o.). Bland O:s tillflöden må nämnas i synnerhet älfvarna Bövra och Tessa, som bägge upprinna på Jotunfjeldene; af O:s vattenfall äro Polfossen (30 m.) och Eidsfossen (13,6 m.) störst. Nederbördsdistriktet omfattar 4,150 kvkm. K. V. H. Ottajano [åttajānå], stad i italienska prov. Neapel, vid nordöstra sidan af Vesuvius och järnvägen Caserta--Castellammare samt en bana till Neapel. 4,604 inv. (1901; som kommun 12,588). Vin-, oliv- och silkesodling, bomullsväfveri o. a. industri. O. skadades mycket genom Vesuvius' utbrott i apr. 1906. J. F. N. Ottar, nord. myt., med tillnamnet heimski, den enfaldige, son till Sunstein. Se Hyndla. Ottar, af Snorre Sturlasson kallad Vendelkråka (hvilket binamn i äldre källor tillägges hans fader Egil), sveakonung af Ynglingaätten (så enligt Snorre; enligt Beowulf och Ynglingatal däremot Skilfingaätten), antagligen vid tiden 515--530, var enligt Snorre Sturlasson son af Egil (enligt Beowulf af Ongentheow, d. v. s. Angantyr) samt tog konungadömet efter denne. Emedan han vägrade erlägga den skatt, hvarpå danske konungen Frode den tappre gjorde anspråk för lämnad hjälp åt Egil, härjade Frode hans rike. Under det att Frode en följande sommar var borta på härfärd i österväg, angrep O. Danmark med en flotta och ödelade i synnerhet vendelbornas land (nordligaste delen af Jylland), men stupade under en strid med två Frodes jarlar i Limfjorden. Snorre tillägger, att danskarna lämnade O:s lik till rof för vilddjur och fåglar samt sände svearna en träkråka med hälsning, att mera vore dessas konung icke värd, hvarefter O. fick heta "Vendelkråka". Hela denna historia är uppgjord för att få en förklaring på det O. (af Snorre, men säkerligen med orätt) tillagda binamnet, som sannolikt icke är ett öknamn, utan ett hedersnamn, betydande "Vendels (i Uppland, där konungaätten vid denna tid hade sitt säte) kråka", d. v. s. en likätande fågel liksom korpen och örnen, samt afseende fadern Egil. Man antar med en viss sannolikhet, att O. ligger begrafven i den s. k. Ottars hög i Vendel. Jfr H. Schück, "Studier i Ynglingatal", s. 126 ff., och Ynglingaätten. Ad. N-n. Ottar (angls. Othere), norsk storman och upptäcktsresande i andra hälften af 800-talet, bosatt i Senjen eller Malangen ("ytterst i Haalogaland") i nuv. Tromsö amt, företog mellan 870 och 890 en upptäcktsfärd norr ut längs Norges kuster, blef den förste kände upptäckaren af Nordkap och Norra ishafvet (eller Barents' haf) och kringseglade lapska halfön (Kola-halfön). O. beskref bl. a. lapparnas ("skridfinnarnas") lefnadssätt, vid hval- och hvalrossfångsten i Ishafvet och de geografiska och nautiska förhållanden, som han lärde känna i höga norden. O. gick senare i tjänst hos "sin herre och konung Alfred" (Alfred den store af England, 871--901), hvilken i sin geografiska inledning till den angelsaxiska öfversättning, som han personligen ombesörjde af Orosius' världshistoria, intog O:s reseberättelse jämte berättelsen om en sjöfärd företagen af en viss Ulfsten ("Vulfstan") från Hedeby (Slesvig) till esternas land (Östersjökusten ö. om Weichsel). -- Litt.: R. Rask, "Ottars og Ulfstens korte rejseberetninger med dansk oversættelse" (1816), G. Storm, "Om opdagelsen af Nordkap og veien til det Hvide hav" (i Det norske geogr. selsk:s aarb., V, 1893--94), och F. Nansen, "Nord i taakeheimen", kap. V, VI, XII. K. V. H. Ottar Birting [ω'ttar], norsk storman af låg börd, i förra hälften af 1100-talet, började sin bana som "kertisvein" (se Hird, sp. 742) hos Sigurd Jorsalafare och fick efter hand stor makt öfver den sinnessjuke konungen samt utnämndes till "lendirmand" (se Hird, sp. 743) i Nidaros. Efter Harald Gilles död (1136) äktade han dennes änka, Ingrid (se Orm Ivarsson), och fick som förmyndare för konungarna Sigurd (Mund) och Inge (Krokrygg) andel i riksstyrelsen. Under stridigheterna mellan dem tog han Inges parti. O. lönnmördades i Nidaros 1145, möjligen, som det antogs, på Sigurds anstiftan. K. V. H. Ottarp, socken i Malmöhus län, Luggude härad. 2,920 har. 1,499 inv. (1913). O. utgör ett (intill 1903 patronellt) pastorat i Lunds stift, Luggude kontrakt.