för många angrepp. Redan 1737 intogs det af ryssarna, sedan en rysk armé under Münnich utanför O:s murar 12 juni slagit en turkisk armé, men återgafs åt Turkiet 1738. 1788 intogs det efter lång belägring ånyo af ryssarna under Potemkin samt slopades med undantag af citadellet och afträddes till ryssarna i freden 1792. När under Krimkriget Kinburn 17 okt. 1855 föll i de allierade västmakternas händer, sprängde ryssarna 18 okt. de återstående fästningsverken i O. Under 1800-talets sista år befästes O. emellertid på nytt, och särskildt skyddades infarten till limanen genom ett batteri på ön Beresan, 4 pansarbatterier på fastlandet och öfortet Nikolajev i limanens midt. Den inre befästningen vid Bug utgöres af en rad verk längs floden, bl. a. på vänstra stranden forten Semenov och Fedorovka samt Bogojavlenskojebefästningen. Nikolajevs marinetablissemang skyddas närmast af fort Konstantin på en bank i floden och mot land af en tvärs öfver halfön dragen befästningslinje. (J. F. N. L. W:son M.) Otjakovska stäppen. Se Dnjeprstäppen. Otley [å'tli], fabriksstad i engelska grefsk. York (West Riding), vid Wharfe, 14,5 km. n. v. om Leeds. 9,844 inv. (1911). Latinskola, teknisk skola med bibliotek. Tillverkning af papper, kamgarn samt boktryckeriutensilier. J. F. N. Otmän. Se O thm an. Otöbafett, bot. Se Virola. Oto'corys, zool., hornlärksläktet. Se Lärkor. Oto'cyon, zool. Se Hunddjuren. Otpcy'st (af grek. us, gen. oto's, öra, och kyfstis, blåsa), hörselblåsa. Se Hörselorgan, sp. 285. Otofön. Se O t af o n. 0'togyps, zool. Se örongamen. Otokar. Se Ött o k ar. Otoko'nier (af grek. us, gen. oto's, öra, och koni'a, stoft), anat. Se H ö r s e l o r g a n, sp. 285. Oto-laryngologkongresser (af grek. us, gen. otofs, öra, och la'rynx, struphufvud), Nordiska. Oto-rhino-laryngologer - läkare, som ha till specialitet sjukdomar i öron, näsa och hals - från Sverige, Danmark, Norge och Finland ha bildat en förening: Nordisk förening för oto-laryngologi-, denna anordnar hvart tredje år en kongress omväxlande i något af de fyra nordiska länderna. Den första kongressen egde rum 25 och 26 aug. 1911 i Köpenhamn under ledning af professorerna H. Mygind, E. Schmiegelow och docenten Jörgen Möller; den andra är bestämd att ega rum i Stockholm 26 och 27 juni 1914 med professor G. Holmgren som president, doktor C. B. Lagerlöf som vice president och docent E. Stangenberg som sekreterare. E. St-g. Otoli'cnus, zool. Se Gala gös. Otolit (af grek. us, gen. otofs, öra, och lifthos, sten), öronsten, hörselsten. Se Fiskar, sp. 415, Hörselorgan och öronsjukdomar. Otologi (af grek. us, gen. otofs, öra, och lo'gos, lära), med., läran om örat och dess sjukdomar. Otomaker, indianstam i Syd-Amerika i nuv. republiken Venezuela, mellan Orinocos bifloder Apure och Sinaruco. De skildras som vilda och fula och äro allmänt bekanta som jordätare. Otomf, indianfolk. Se H i a i h i u. Otomo Yoshishige, japansk storman. Se bd XII, sp. 1466. Otomycösis aspergillina. Se Aspergillus. Otomykös (af grek. us, gen. otofs, öra, och my'kes, svamp). Se öronsjukdomar. Otorré (af grek. us, gen. oto's, öra, och rhé~i'n, flyta), med., flytning ur örat. Se öronsjukdomar. ötos (grek. rQrog], grek. myt. Se A l o a-de r n a. OtoskleröS (af grek. us} gen. oto's, öra, och sklerofs, hård), med. Se öronsjukdomar. Otoskop [-skåp; af grek. us, gen. oto's, öra, och skopeVn, sej, instrument för undersökning af hörselgången, trumhinnan och trumhålan. Med detta namn betecknas ofta, ehuru oriktigt, en vanlig gummislang, som öronläkaren använder för att därigenom iakttaga de olika ljud, som uppstå vid för olika ändamål företagen luftinblåsning genom örontrumpeten in i mellanörat. E. St-g. Otozamites F. Braun, paleobot., ett fossilt cykadofytsläkte, som förekommer hufvudsakligen inom rätiska periodens och jurans aflagringar. Dess oftast jämbredt lansettlika blad äro parbladigt delade, med regelbundet alternerande, mot rachis ledade småblad. Dessa äro hos olika arter till formen mycket växlande, från jämbredt lansettlika till nästan cirkelrunda, men alltid utmärkta genom en oliksidigt hjärtformad bas, hvars främre sida är bildad som ett mer eller mindre tydligt öra. Hos somliga arter äro småbladen så tätt ställda, att de med kanten täcka hvarandra. Nerverna äro järn-starka och stråla ut från fästpunkten till småbladens kanter. Otozamites är sannolikt bladen af de till klassen Bennettitales (se d. o.) hörande cykado-fyter, hvilkas blommor äro kända som Williamsonia (se d. o.) och Weltrichia (se d. o.). A. G. N. Otr, nord. myt., en son till Reidmar. 0. gick ofta i forsen i en utters gestalt, satt en gång på åstranden och åt en fångad lax, men dödades då af Loke med ett stenkast. Detta dråp var begynnelsen till de händelser, som berättas om volsungar och niflungar. Namnet betyder "utter". Jfr F a f-ner, Gökstenen och Ramsundsberget. Otra [cwtra]. Se Otteraaen. Otrante [åträ't]. Titeln hertig d'0trante (af italienska staden Otranto) gafs 1809 af Napoleon I åt Joseph Fouché (se d. o.). Dennes två yngre söner, Armand Fouché d'0. (f. 1800, d. ogift 1878 i Stockholm) och A t ha n a se Fouché d'0. (f. 1801 i Paris, d. där 1886), öfverflyttade i början af 1820-talet till Sverige. Hertigtiteln öfvergick till äldste brodern, Joseph Fouché d'0. (f. 1797, d. barnlös 1862 i Paris), och från denne först till Armand och efter hans död till Athanase. Den har sedan med sedvanerätt förts af den sistnämndes son Gustaf Armand Fouché d'0. (f. 1840 i Paris, d. 5 aug. 1910 på Stjärnholm) och föres nu af hans sonKarlLudvig Fouché d'0. (f. 1877). Bland släktens egendomar i Sverige märkas Stjärnholm och Älghammar, båda i Södermanland. De svenska släktmedlemmarna ha varit godsegare, officerare och hof-män. Otranto [å'trantå eller åtra'ntå], fr. Otrante, stad i italienska prov. Lecce, vid Adriatiska hafvet (Apulien), 5 km. n. om Kap O., italienska halföns östligaste punkt, vid det 72 km. breda