Otte Ulfsson, riksråd. Se Björnram, sp. 584. Ottfjället. Se Ottsjön. Ottilia, astron., en af småplaneterna. Ottilia, Den heliga. Se Odilia. Ottin [åtä~'], Augustin Louis Marie, fransk skulptör, f. 1811 i Paris, d. 1890, studerade i École des beaux-arts och för David d'Angers, erhöll 1836 romerska priset för en relief, Sokrates tömmer giftbägaren, utförde under och efter sin studietid i Italien många verk af ideal halt, såsom Herkules i Hesperidernas trädgård, Amor och Psyche, Polyfem öfverraskar Acis och Galathea (i Luxembourgträdgården, grupp i Fontaine de Medicis -- ditfogad vid dennas restaurering 1845). Senare modellerade han Napoleon III:s och Henrik IV:s stoder samt Drama och Musik i operans gafvelfält. (^{G--g N.}) Ottnaren, sjö i Gästrikland, 68 m. ö. h. Se Gästrikland. Otto den helige, Pommerns apostel, f. omkr. 1063 i Schwaben, d. 30 juni 1139, tillhörde en adlig släkt. Tidigt invigd till det andliga ståndet, blef han, efter att ha varit kaplan hos den fromme hertig Vladislav Herman af Polen, 1102 af kejsar Henrik IV utnämnd till biskop af Bamberg, i hvilken värdighet han sedan af påfven högtidligen insattes. I sitt biskopsstift utvecklade han stor verksamhet med att predika, sörja för de fattige och anlägga kloster. Genom en spansk eremit, som utan framgång predikat kristendomen i Pommern, uppväcktes hos honom ett oemotståndligt begär att gå som missionär till detta land. Han begaf sig dit 1124, verkade med mycken framgång och bildade flera kristna församlingar. Efter ett års förlopp återvände han till Bamberg. Men 1128 gjorde han på den kristne hertig Vratislavs af Pommern ifriga böner sin andra missionsresa till detta land. Omsider återvände han hem, sedan kristendomen kunde anses befäst i Pommern, med hvars församlingar han underhöll oafbruten förbindelse ända till sin död. Klemens III kanoniserade honom 1189. Hans åminnelsedag är 2 juli. ^{J. P.} Otto, hertigar, pfalzgrefve och konung af Bajern. -- 1. O. af Nordheim, d. 1083, en handlingskraftig och hänsynslös sachsisk storman, erhöll 1061 af Tysklands regentinna, kejsar Henrik III:s änka, Agnes, hertigdömet Bajern. Vid statskuppen 1062 (se Henrik IV) tillhörde han ärkebiskop Annos anhängare, och i synnerhet efter 1066 fick han stort inflytande vid hofvet; tre gånger reste han som konungens sändebud till Italien. Men 1070 anklagades han för högförräderi och blef, ehuru angifvaren var en mer än tvetydig person, dömd till fredlöshet och förlust af hertigdömet, sedan han vägrat att utan säker lejd infinna sig och underkasta sig gudsdom. Han tog då med en skara trogna sin tillflykt till Thüringerwald. 1071 befriades han från bannet och återfick sina fädernebesittningar, men återfinnes 1073 som ledare för upproret mot Henrik IV. 1075 råkade han i fångenskap hos konungen, men återvann för en kort tid dennes förtroende. Då de tyske furstarna 1077 valde Rudolf af Schwaben till motkonung mot Henrik IV, uppträdde O. ånyo som deras ledare och vann genom militärisk duglighet stora framgångar. Litt.: Vogeler, "O. von Nordheim in den jahren 1070--1083" (1880). -- 2. O. I, Bajerns förste hertig af det där ännu regerande huset Wittelsbach, f. omkr. 1120, d. 1183, efterträdde 1156 sin fader, Otto, som bajersk pfalzgrefve. Han visade sig städse som en af kejsar Fredrik I:s trognaste män samt vann stor berömmelse för sin krigiska käckhet och sin klokhet i rådslag. 1180 erhöll han hertigdömet Bajern (hvarifrån dock bl. a. Steiermark afsöndrades), sedan kejsar Fredrik förklarat Henrik Lejonet förlustig detsamma. Pfalzgrefskapet öfvergick då till O:s yngre broder, hvilken likaledes hette Otto. -- 3. O., pfalzgrefve af Bajern, vanligen kallad O. af Wittelsbach, den föregåendes brorson, var af naturen en hårdhjärtad och hämndlysten man. 21 juni 1208 mördade han i Bamberg af personliga bevekelsegrunder tyske konungen Filip af Schwaben, ett dåd, som förvarat hans namn i historien. Han förklarades s. å. på riksdagen i Frankfurt a. M. i akt samt dräptes i mars 1209 i närheten af Regensburg af riksmarskalken Heinrich af Pappenheim. Hans hufvud afhöggs och kastades i Donau. -- 4. O. I, konung af Bajern, f. 27 april 1848 i München, yngre son af Maximilian II, inträdde i armén och deltog i krigen 1866 och 1870--71. Han blef snart obotligt sinnessjuk, och då han 13 juni 1886 efter sin broder Ludvig II ärfde kronan, kunde han icke själf föra rikets styrelse, hvilken öfvertogs af farbrodern prins Luitpold (se d. o.). Efter dennes död blef hans son Ludvig 12 dec. 1912 regent, men förklarades 5 nov. 1913 för Bajerns konung, hvarvid O. äfven till namnet upphörde att vara konung. 1--2, 4. ^{N. H--tz.} Otto, hertig af Braunschweig och Lüneburg, vanligen kallad Otto Barnet (ty. Otto das Kind), f. 1204, d. 1252, var sin morbroder konung Valdemar Seiers bundsförvant, tillfångatogs i slaget vid Bornhöved 1227 och återfick först efter 1 1/2 år sin frihet. Se vidare Braunschweig, sp. 43. Otto I (O. Fredrik Ludvig), konung af Grekland, f. 1 juni 1815 i Salzburg, d. 26 juli 1867 i Bamberg, var andre son till kronprinsen af Bajern, sedermera (1825) konung <img r>

Ludvig I, och Teresia af Sachsen-Hildburghausen. Hans fader omfattade med varmt deltagande grekernas frihetskamp ända från dess början (1821). Sedan befrielsekriget i Grekland fullbordats (1829), men den växande anarkien där framkallat de europeiska makternas beslut att sätta en västerländsk prins till den nyskapade grekiska statens öfverhufvud, blef O. omsider, 7 maj 1832, utsedd därtill genom ett fördrag i London, hvarefter grekiska nationalförsamlingen 8 aug. s. å. gaf sitt bifall till valet. O. antog 5 okt. titeln "hellenernas konung", ankom 30 jan. 1833 till Grekland och höll 6 febr. sitt högtidliga intåg i Greklands dåv. hufvudstad, Nauplia. Han ledsagades af ett regentskapsråd, som skötte styrelsen, tills han själf 1 juni 1835