öfvertog regeringen. Huru landets öden gestaltade sig under denne personligen obetydlige främlings svaga, ehuru välmenande regering, hvars närmaste omgifning af bajerska rådgifvare (Armansperg, Maurer, Abel m. fl.) såväl efter som före hans eget tillträde till regeringen framkallade svårigheter genom sin försummelse att bygga styrelse och förvaltning på nationellt grekisk grundval, se närmare Grekland, sp. 256-257. Sedan O. genom de revolutionära rörelserna i okt. 1862 blifvit afsatt och tvungits att lämna landet, bosatte han sig i Bamberg, men uppgaf aldrig de åt huset Wittelsbach garanterade anspråken på Greklands tron. Sedan 22 nov. 1836 var han förmäld med Amalia af Oldenburg, f. 21 dec. 1818, d. 20 maj 1875, dotter till storhertig August af Oldenburg. Hans äktenskap var barnlöst. Jfr C. W. P. Mendelsohn-Bartholdy, "Die verwaltung könig O:s von Griechenland und sein sturz" (i "Preussische jahr-biicher", IV), och E. A. Thouvenel, "La Gréce du roi Othon" (1890). (V. S--g.) Otto, hertig af Lolland och Estland, son till danske konungen Kristofer II, gjorde efter sin faders och sin äldre broder Eriks död (1332) ett försök att vinna kronan, men besegrades af grefve Geert af Holstein 7 okt. 1334 på Taphed vid Viborg och hölls sedan fången på Segebergs slott till 1341. Hans yngre broder, Valdemar, hade 1340 blifvit konung, säkerligen genom afsägelse å O:s sida. Denne begaf sig till Tyskland samt inträdde 1347 i Tyska orden, som samtidigt fick Estland mot en stor lösen till Danmark. O:s senare öden äro okända. Ingemann ger en mycket utsmyckad skildring af O. i romanen "Prins O. af Danmark", under det att L. Bruun framställer en fantastisk vrångbild i "Alle synderes konge". E. Ebg. Otto, romerska kejsare. Se Otto, tyska konungar.

Statyer af Otto den store och hans gemål Edit i Magdeburgs domkyrka.

Otto, tyska konungar och romerska kejsare. 1. O. I den store, son af konung Henrik I och hans andra gemål Matilda, f. 912, d. 7 maj 973 i Memleben (be graf d i Magdeburg), kröntes 936 i Aachen till sin faders efterträdare som tysk konung. Emot stamhertigarna, som under faderns regering intagit en mycket själfständig ställning, häfdade O. redan från början med styrka den kungliga myndigheten. Därigenom bragtes han snart i konflikter, särskildt med hertigarna Eberhard af Franken (Konrad I:s broder) och Giselbert af Lothringen. Dessa började i förening med O:s egen broder Henrik uppror, som kufvades. De omkommo båda under striden, men Henrik underkastade sig (941) och blef till sin död (955) ett troget stöd för sin broders politik. O:s sträfvan gick framför allt ut på att bryta den partikularism, som hade sitt förnämsta stöd i de gamla hertigätterna; vid inträffade ledigheter utnämnde han därför utan hänsyn till arfsanspråk män, som stodo honom personligen nära, till hertigar. Lothringen förlänades sålunda (944) åt Konrad den röde (se d. o.), i Franken blef hertigdö-met öfver hufvud taget ej återställdt. Schwaben förlänades åt O:s son Ludolf, Bajern åt den ofvannämnde Henrik. Härmed voro alla stamhertigdömena i händerna på medlemmar af O:s egen familj. Hans eget hertigdöme, Sachsen, förvaltades af hans trogne vän Herman Billung. Samtidigt inskränktes stamhertigarnas befogenheter; genom pfalzgrefvar, som egentligen skulle ha uppsikt öfver de kungliga domänerna, utöfvades ett slags kontroll öfver dem. O. låg i ständiga strider med slaverna (jfr Gero och Billungarna) och eröfrade från dem allt land intill Oder; de nyvunna områdena organiserades i markgrefskap och begynte koloniseras. Polens och Böhmens hertigar erkände den tyske konungens öfverhöghet. I förbindelse härmed drefs missionsverksamhet bland slaverna; medelpunkt för denna blef det nystiftade ärkebiskopsdömet Magdeburg (från 968). För missionsarbetet i Norden inrättades 948 biskopsstiften Ribe, Aarhus och Slesvig. -- Också i Frankrike, Burgund och Italien gjorde O. sitt inflytande gällande. Särskildt i Italien blef hans ingripande af betydelse. Sedan den karolingiska ättens utslocknande där var landet sönderslitet af ständiga strider mellan täflande tronpretendenter. Efter konung Lothar II:s död bönföll hans änka Adelheid O. om bistånd mot Berengar af Ivrea, och O. skyndade att (951) företaga ett tåg till Italien, hvarvid han antog titeln langobardernas konung och tvang Berengar att erkänna hans öfverhöghet. -- O., som 946 förlorat sin första gemål, tog 951 Adelheid till äkta. Det inflytande, som hans drottning nu fick på regeringsärendena, var en af orsakerna till de nya strider, som snart utbröto i Tyskland. Ludolf, som fann sig tillbakasatt, förband sig med Konrad den röde och gjorde 953 uppror. Upproret grep omkring sig inom hela Tyskland, närdt af missnöjet med O:s centraliserande regering, och blef så mycket allvarsammare, som de upproriske knöto förbindelser med ungrarna, hvilka 954 inbröto i Bajern. Men redan s. å. försonade sig Ludolf och Konrad med konungen, hvarvid de dock måste afstå sina hertigdömen; Lothringen delades därvid i två grefskap. De forne upprorsmännen stodo troget på O:s sida, då ungrarna 955 förnyade sitt angrepp. 10 aug. 955 segrade O. i närheten af Augsburg öfver dessa, en seger, som definitivt befriade västerlandet från faran från detta håll. Närmast möjliggjorde den ett kraftigt koloniserings- och missionsarbete äfven