1103 Otto 1104 hvarifrån dock Kärnten afsöndrats (Henrik var fader till kejsar Henrik II, se d. o.). Styrelsen öfvertogs af en förmyndarregering under ledning af den unge konungens moder Theofano och efter hennes död Kejsar Otto III tronande och omgifven af 2 andliga och 2 världsliga dignitärer. (Dedikationsbild i O:s evange- liarium, nu i Munchens k. bibliotek.) (991) hans farmoder Adelheid. Förmyndarregeringens politik blef ett fullföljande af 0. l:s; 0. ILs imperialistiska "medelhafspolitik", för hvilken Theofano förut synes ha lifligt intresserat sig, skrinlades. - 0. öfvertog själf regeringen 994. Han hade under ledning af biskop Bernward af Hildesheim fått en omsorgsfull uppfostran, i hvilken romersk och grekisk bildning spelade hufvud-rollen. 996 drog 0. till Italien, lät där välja sin frände Bruno till påfve, under namn af Gregorius V (se d. o.), och mottog sedan ur dennes hand kejsarkronan. I Italien kom 0. under indy tände af de kyrkliga riktningar, som åsyftade icke blott reformer inom kyrkan, utan också dennas absoluta herravälde öfver staten, och han försummade att gentemot påfvestolens alltmer framträdande hierarkiska och universella sträfvanden med styrka häfda den kejserliga suprematien. - Redan 0:s uppfostran hade hos honom grundlagt en viss ringaktning för allt tyskt. Tyskland blef för honom ett biland vid sidan af Italien. Afgörande inflytande på den unge kejsaren fingo utlänningar, i synnerhet den högt bildade, sluge och maktlystne franske prelaten Gerbert, medan representanterna för det tyska episkopatet, som varit faderns och farfaderns förnämsta stöd, trängdes tillbaka. Efter Gregorius V:s död (999) utnämnde 0. af egen maktfullkomlighet Gerbert till påfve under namn af Sylvester II (se d. o.). Besjälad af en hänsynslös maktkänsla och på samma gång djupt gripen af tidens asketiska och mystiska rörelser, "munk och kejsare på en gång" (Manitius), ville 0. återupprätta ej blott Karl den stores välde, utan t. o. m. det romerska världsväldet. Rom skulle bli dess hufvudstad. I förvaltning och hofceremoniel upptogos romerska och bysantinska element. Men styrelsen skulle ha en teokratisk karaktär; utan blick för motsättningen mellan kyrka och stat tänkte han sig, att kejsaren och påfven som en enhetlig makt skulle utöfva världsherraväldet; så skulle Guds rike förverkligas på jorden. För dessa fantasterier förlorade de närmare liggande politiska uppgifterna, särskildt i Tyskland, i intresse; Ungern, Böhmen och Polen emanciperade sig h. o. h. från det tyska riket, det sistnämnda särskildt genom ärke-biskopsdömet Gnesens upprättande (1000). I Tyskland vaknade missnöjet, icke minst från kyrkans sida, öfver 0:s politik; det var en medvetet nationell opposition mot kejsarens imperialism. Uppror hade redan utbrutit, då 0. dog. Litt.: Wilmans, "Jahrbiicher des Deutschen reiches unter Otto III" (1840), samt för 0. 1-3: Giesebrecht, "Geschichte der deutschen kaiserzeit", och Manitius, "Deutsche geschichte unter den sächsischen und salischen kaisem" (1889). 4. 0. IV, son till Henrik Lejonet (se Henrik, sp. 429-430) och Matilda af England, f. sannolikt 1182, d. 19 maj 1218 (begrafd i domkyrkan i Braunschweig), tillhörde welfernås ätt, växte upp vid sin morbroder Rikard Lejonhjärtas (se d. o.) hof och uppfostrades genom deltagande i dennes fejder till en tapper krigare. Genom arf redan hertig af Braunschweig, gjordes han af morbrodern också till hertig af Akvitanien. Efter Otto IV: s kejsarsigill. Henrik VI:s (se d. o.) död valdes han af ärkebiskop Adolf af Köln och dennes anhängare till tysk konung (9 juni 1198), sedan det hohenstau-fenska partiet kort förut utkorat Filip af Schwaben (se d. o.). Detta dubbla konungaval gaf uppslag till ett långvarigt och för Tyskland ödesdigert inbördes krig. 0. fick till en början hjälp af sin morbroder, men sedan Rikard dött (1199), upphörde hjälpen, och 0:s läge skulle ha varit hopplöst, om ej påfven Innocentius III tagit parti för honom och l mars 1201 erkänt honom som konung och blifvande kejsare; efter några år hade han med påfvens hjälp och genom energisk politik och krigföring vunnit större delen af Tyskland på sin sida. Men lyckan vände sig, och efter slaget vid Wassenberg (1206) hade 0. endast Braunschweig kvar; också påfven tog sin hand ifrån honom. Efter mordet på Filip (1208) af stod 0. från att med vapenmakt genomdrifva ett erkännande på grund af valet 1198; genom att i stället underkasta