vid Tysklands sydöstra gräns. -- Redan under Ludolfs
och Konrads uppror hade O. börjat söka ett stöd för
sin makt i en nära förbindelse med kyrkan, för hvilken
han äfven hyste starkt personligt intresse. Det tyska
prästerskapet utbildades under ledning af O. tillgifna
biskopar, såsom hans egen broder Bruno (se d. o.),
till ett slags ämbetsmannastånd, som var ett vida
lydigare redskap för hans sträfvanden än de världsliga
krafter, hvilkas opålitlighet klart ådagalagts genom
Ludolfs och Konrads uppror. O. ställde visserligen
stora anspråk på kyrkan (äfven ekonomiskt), men försåg
den också rikligt med kronogods, som bortförlänades
med vidsträckta rättigheter. Kyrkan blef en viktig
häfstång för Tysklands kulturella, politiska och
ekonomiska utveckling. Kronan på verket satte O. genom
sitt andra tåg till Italien. Förhållandena där hade
ännu icke vunnit stadga, och påfven Johannes XII såg
sig nödsakad att anropa O. om hjälp mot Berengar,
som ånyo sökte göra sig själfständig. Efter att
(961) ha låtit hylla sin son Otto (se O. 2) som sin
efterträdare och därigenom tryggat sin ätts besittning
af den tyska kronan, infann sig O. 962 i Italien, och
2 febr. s. å. lät han i Rom kröna sig till romersk
kejsare; genom det s. k. "ottoniska privilegiet"
och genom öfverenskommelse med staden Rom stadfästes
kejsarens inflytande öfver påfvevalen. Under de
följande åren af- och tillsatte han påfvar efter behag
(se
Johannes XII,
Leo VIII och
Benedikt V). Efter
Berengars död (966) var O. obestridd härskare i hela
norra och mellersta Italien. Äfven några furstar i
södra Italien erkände hans öfverhöghet. -- O. är en af
den tyska historiens största härskargestalter. Hans
verksamhet karakteriseras af en ofta hänsynslös
energi, men på samma gång vittnar den om en ovanlig
politisk klokhet: genom diplomatisk skicklighet vann
han oftare framgång än med svärdet. Hans främsta verk
är skapandet af "det heliga romerska riket af tyska
nationen". Förbindelsen mellan kejsarvärdigheten
och det tyska konungadömet egde bestånd till 1806,
och huru stark än striden stått om "kejsarpolitikens"
betydelse för Tyskland, torde numera enighet råda om
nyttan icke blott för detta land, utan för hela den
västerländska kulturen, af den supremati öfver kyrkan,
som O. förvärfvade och i hvilken kejsarkröningen är
blott den naturliga slutstenen. Att "kejsarpolitiken"
icke hos O. medförde ett förbiseende af de rent
nationella uppgifterna framgår af hans arbete för
en starkare konungamakt inom Tyskland äfvensom af
kolonisationsarbetet i ö. Genom sitt intresse för
kyrka och bildning bidrog O. kraftigt till den andliga
kulturens uppryckning ur det förfall, hvari den
förut befann sig; särskildt i påfvedömets historia
bildar hans ingripande epok. Litt.: Köpke-Dönniges,
"Jahrbücher des Deutschen reiches unter Otto dem
grossen" (1838), och Köpke-Dümmler, "Kaiser Otto
der grosse" (1876). Se ock under O. 3.
2.
O. II, den föregåendes son med Adelheid, f. 955, d. 7
dec. 983 i Rom (begrafd i Peterskyrkan), kröntes
redan under faderns lifstid till tysk konung (961)
och romersk kejsare (967) och öfvertog vid dennes
död (973) utan motstånd regeringen. O. sökte liksom
fadern sitt förnämsta stöd i kyrkan och fullföljde
äfven i öfrigt hans politik. Den partikularism,
som denne bekämpat, var ännu ganska
fast rotad i Bajern, hvars hertig Henrik visserligen
var O:s kusin (son till O. I:s broder Henrik, se
ofvan), men genom sin moder befryndad med landets
gamla hertigätt. Henrik bildade en
Otto II:s kejsarsigill.
sammansvärjning med biskopen af Freising samt hertigarna
Boleslav af Böhmen och Mieszko af Polen. 975 lät
O. en herredag förklara Henrik förlustig sitt
hertigdöme, som denne trots upprepade försök
icke lyckades återvinna under O:s lifstid. Medan
O. var upptagen af dessa och andra svårigheter
inom Tyskland, begagnade Danmarks konung Harald
Blåtand tillfället att härjande rycka öfver gränsen
(974), men O. lät en stor här rycka in i Jylland
(dock näppeligen ända till Limfjorden, som Adam
af Bremen berättar). Konung Lothar af Frankrike
gjorde 978 ett försök att återvinna Lothringen,
men äfven detta angrepp afvisades; O. trängde
med en tysk här ända till Paris, och vid freden
(980) förblef Lothringen i O:s händer. 980 begaf
sig O. till Italien. Öfver Rom drog han till södra
Italien i afsikt att utvidga sitt herravälde öfver
hela halfön, en afsikt, som till gemensamt försvar
förenade Öst-Rom och araberna. O. var nära att 15 juli
982 besegra sarasenerna nära Cotrone i Kalabrien,
men segern vändes i ett förkrossande nederlag och
O. själf måste fly på ett grekiskt skepp. Budskapet
om nederlaget hade i norden svåra följder. Konung
Sven af Danmark härjade vid Elbe, slaverna reste
sig allmänt, och Hamburg plundrades. Genom detta
uppror omintetgjordes de väsentliga frukterna af
det missions- och kolonisationsarbete, som O. I
inledt. O. uppgaf emellertid ej sina syditalienska
planer, men midt under förberedelserna till ett
nytt fälttåg afled han plötsligt. O. var rikt
begåfvad. I bildning öfverträffade han sin fader,
men saknade dennes mogna försiktighet. O. var
förmäld med grekiska prinsessan Theofano och
hade med henne sonen Otto. Litt.: Giesebrecht,
"Jahrbücher des Deutschen reiches unter Otto II",
Uhlirz, "Jahrbücher des Deutschen reiches unter
Otto II und Otto III", I. (Otto II, 1902). Se ock
under O. 3.
3.
O. III, den föregåendes son, f. 980,
d. 24 jan. 1002 i Paterno (begrafd i Aachen), under
faderns lifstid 983 på en allmän riksdag för Tyskland
och Italien i Verona hyllad som dennes efterträdare,
kröntes 25 dec. s. å. till Tysklands och Italiens
konung. Hertig Henrik, som O. II fördrifvit från
Bajern, gjorde anspråk på förmynderskapet. Han vann
till en början stort anhang och lät t. o. m. hylla
sig som konung, men måste 985 nöja sig med att återfå
sitt gamla hertigdöme,
