1107 Otto af Nordheim-Otto Ludvig 1108 als geschichtsphilosoph und kirchenpolitiker" (1900), och J. Schmidlin, "Die geschichtsphilo-sophische und kirchenpolitische weltanschauung Ottos von Freising" (1906). Otto af Nordheim [nå^thajm] 1. N or the i m. Se Otto, hertigar af Bajern, sp. 1097. Otto Barnet (ty. Otto das Kind). Se Otto, hertig af Braunschweig och Liineburg, sp. 1098. Ottoboni [åttåbåni], veneziansk adelssläkt, bland hvars medlemmar från 1400-talet och till 1600-talets slut många innehade höga ämbeten i Venezia. Antonio 0. undsatte 1470 Negroponte mot turkarnas angrepp. Kardinal P i e t r o 0. blef 1689 påfve under namnet Alexander VIII (se d. o.). En släkting till denne, Marco 0., befälhafvare för påfliga galärflottan, fick titeln hertig af F i a n o, hvilken titel genom hans dotters giftermål öfver-gick till släkten Boncompagni-Ludovisi (1731), som därvid äfven upptog namnet 0. Sedan den siste hertigen af denna släkt 1909 aflidit, öfvergick titeln till en medlem af släkten Euspoli och utslocknade vid dennes död, 1912. 0'ttokar (O t ak ar), bömiska konungar. 1. Pfemysl 0. I, fjärde son till Vladislav II, d 1230, belånades 1192 af kejsaren med Böhmen, men af sattes 1193. Efter sin kusin och medtäflares biskop Henriks af Prag död (1197) lyckades emellertid 0. sätta sig i besittning af landet. För att vinna 0. gaf Filip af Schwaben honom ärftlig konungavärdighet och vidsträckta rättigheter i landet (1198); Böhmen blef härigenom så godt som oberoende. Genom slug och hänsynslös politik under inbördeskrigen i Tyskland ökade 0. sitt inflytande. Under 0:s tid utdog småningom det fordom rikt förgrenade przemyslidiska huset så när som på 0. själf och hans familj, hvilket i hög grad underlättade det förut splittrade Böhmens konsolidering. Mähren hemföll 1222 under bömiska kronan. 1216 hade 0. fått sin son Venceslav hyllad som sin efterträdare. - En dotter till 0. var den danska drottningen Dagmar (se d. o.). 2. Pfemysl 0. II, den föregåendes sonson, son af Venceslav I, f. omkr. 1230, efterträdde - efter ett misslyckadt upprorsförsök 1248-49 - sin fader på tronen 1253. Sedan det babenbergska huset i Österrike utgått (1246), inkallade den österrikiska adeln 1251 0., som då var markgrefve af Mähren; för att vinna Österrike och Steiermark tvekade han ej att förmäla sig med den siste baben-bergarens syster Margareta, ehuru hon var mer än 20 år äldre än han, men måste genom hårda strider mot ungrare och bajrare försäkra sig om besittningen af dessa länder. Först sedan 0. vunnit en afgörande seger öfver ungerske konungen vid Kroissenbrunn på Marchfältet (1260), förmåddes denne afstå från sina anspråk på det babenbergska arfvet. Efter hertig Ulriks af Kärnten död 1269 erhöll 0. genom testamente detta land jämte en del af Krain. Genom att grundlägga nya städer och befordra den tyska kolonisationen, genom förbättringar i rättsväsendet och förvaltningen, genom intresse för konst och vetenskap och genom strängt handhafvande af lag och rätt inlade 0. stora förtjänster om Böhmens utveckling. Konungamakten utvidgades, stödd på borgarståndet, men i en viss motsättning till adeln, och 0. sträfvade att sammansmälta sina vidsträckta besittningar till ett organiskt helt. De förvirrade förhållandena i Tyskland gynnade hans syften, och i nära förbindelse med påfvestolen utöfvade 0. under det stora interregnum ett stort inflytande. (På påfvens uppmaning företog 0. två korståg mot de hedniske preussarna 1254-55 och 1267-68.) Då Kudolf af Habsburg 1273 valdes till tysk konung, ville 0., som själf eftersträfvat kronan, icke erkänna honom; Rudolf fordrade då, att 0. skulle utlämna de rikslän (Österrike, Steiermark, Kärnten och Krain), som han utan tillåtelse bemäktigat sig. Då 0. vägrade, förklarades han i akt, Rudolf ryckte med en stark rikshär mot Wien (1276) och nödgade 0., som lämnades i sticket af de bömiske stormännen, att afstå de omtvistade länderna samt mottaga Böhmen och Mähren som län af Tyska riket. Nya tvistigheter utbröto snart. Efter att ha slutit ett mot 0. riktadt fördrag med Ungern ryckte Rudolf ånyo an. I slaget vid Diirnkrut vid March 26 aug. 1278 blef 0:s här i grund slagen. Själf omkom 0. under flykten. Med 0:s död gick också planen att skapa en af Tyskland oberoende bömisk stormakt för alltid i graf ven. - Sin första hustru, Margareta, försköt 0. 1261, i sitt andra gifte, med Kuni-gunda af Halisz, hade han bl. a. sonen Venceslav, som efterträdde honom. Litt.: Lorenz, "Geschichte könig Ottokars II von Böhmen und seine zeit" (1866). För 1-2 se ock under Böhmen (Historia) anförd litt. samt bland nyare arbeten Bachmann, "Geschichte Böhmens", I (1899). 1-2. N. H-tz. Otto Ludvig, Wild-undRheingraf ("Rhen-grefven"), protestantisk soldathöfding i Trettioåriga kriget, f. 13 okt. 1597, d. 6 okt. 1634 i Worms, deltog i Kristian IV:s danska krig och kommenderade sista linjen i slaget vid Lutter am Barenberge (1625). Efter att ha ådragit sig grundade misstankar för kärleksförbindelse med Kristian IV:s gemål till vänster, Kirsten Munk, lämnade 0. Danmark och inträdde (1628) i Gustaf II Adolfs tjänst som kommendant öfver det tyska kavalleriet i Preussen. Att han fann en tillflykt hos den svenske grannen införde ett pinsamt personligt moment i det äfven eljest nog ömtåliga förhållandet mellan de båda konungahusen. 0. hade om den danske prinsen Kristian utspridt beskyllningen, att denne skulle ha sökt förgifta honom, och detta gaf prinsen och hans fader anledning att fordra, att han skulle ställas till ansvar (1629). Gustaf Adolf befallde rådet att upptaga saken. Detta förklarade efter att ha hört parternas ombud (5-7 okt. 1630, 31 aug.-31 okt. 1631) den danske prinsen oskyldig och dömde 0. till 40 marks böter. Men då det danska ombudet protesterade mot att rådet genom att förklara Kristian oskyldig tillmätt sig rätt att döma öfver hans herre, upphäfde det (2 nov. 1631) sin dom, hvarpå hela saken fick förfalla (Rättegångsprotokollen i "Svenska riksrådets protokoll", II, 1880). 0. hade