Asturien (se d. o.). 10,895 kvkm. 685,131 inv. (1910). O. är ett vildt berglandskap, uppfylldt af Kantabriska bergen och förgreningar af dem. Mellan bergstopparna, som i synnerhet i östra och södra delen af prov. äro höga, sträcka sig djupa, romantiska, odlade dalar, vattnade af en mängd bergsströmmar. Spannmålsafkastningen fyller ej behofvet, men boskapsskötseln, som bedrifves på samma sätt som i Schweiz, lämnar icke obetydligt öfverskott. Kusten är brant och klippig samt har ingen rymlig och säker hamn, men flera ankarplatser, bl. a. Gijon och Aviles, de förnämsta hamnorterna. Invånarna, asturierna, äro ättlingar af goterna och stolta öfver att ha förblifvit fria från blandning med judar och araber. De ha enkla seder, äro tappra, men mindre arbetsamma än galicierna. Deras dialekt (lengua bable) betraktas som moder till den nuv. kastilianskan. Handeln är icke obetydlig, men afser nästan endast råvaror, enär den inhemska industrien är obetydlig. Från Gijon utgå en järnväg söderut till O. med bibana till Labiana och en annan till Aviles. -- 2. Hufvudstad i nämnda provins och säte för en biskop, vid järnvägen mellan Gijon och Leon. 53,269 inv. (1910). Märkligaste byggnaderna äro den 1388 påbörjade gotiska katedralen, på platsen för en äldre byggnad, af hvilken endast återstår Camara santa med en mängd reliker och dyrbarheter, det 1604 stiftade universitetet, som haft endast en juridisk fakultet, tills de sista årtiondena ett par andra smärre fakulteter bildats; de likaledes från medeltiden härstammande kyrkorna S. Pelayo och S. Maria la Real, men betydligt förändrade genom ombyggnader, samt de utanför staden, på Sierra de Naranco, belägna intressanta Santa Maria de Naranco och S. Miguel de Lino (båda från 800-talet). F. ö. har staden ett väl ordnadt skolväsen, lärarseminarium, teknisk skola, konstskola, arkeologiskt museum och flera offentliga bibliotek. Stadens industri omfattar hatt- och lädertillverkning; mera betydande är den kungliga vapenfabriken. -- O., grundlagdt af Fruela på 760-talet, var 792--924 de asturiske konungarnas residens. Sedan Gamla Kastilien återtagits från morerna, flyttades residenset från O. till Leon af konung Ordoño II (909--924). 1--2. (J. F. N.) Oviedo de Valdés [åvie'då -de's], Gonzalo Hernández, spansk historieskrifvare och natur- vetenskapsmaii, f. 1478 i Madrid, d. 1557 i Valla-dolid, skref på kuuglig befallning Historia natural y general de las Indias (I, 1535; de öfriga delarna först 1851-55), en viktig urkund för kännedom om Västindiens historia samt på samma gång det första naturvetenskapliga arbetet om dessa trakter, rikt illustreradt med kartor och bilder från växt- och djurvärlden i koppargravyr. Arbetet föregicks af en Sumario (1526), af mycket intresse för kännedom om Amerikas geografi, geologi, flora och fauna, som 0. flitigt studerat under tolf resor, som han företog öfver oceanen. 0:s El libro de la ca-mara Real del principe don Juan y oficios de su casa y servicios ordinaries, i manuskript i Escorial, publicerades först i slutet af 1800-talet. 0. är intagen i "Catålogo de autoridades de la lengua". Se f. ö. Rivadeneiras "Biblioteca de autores espanoles", bd XXII o. XXVI. Ad. H-n. Oviken. 1. Socken i Jämtlands län, Ovikens tingslag. 81,820 har. 2,207 inv. (1913). O. bildar med Myssjö ett pastorat i Härnösands stift, Jämtlands västra kontrakt. Kyrkan, efter G. Hermansons ritning uppförd 1903--05 i moderniserad gotisk stil, har karakteriserats som den vackraste i Jämtlands län. -- 2. Tingslag i Jämtlands län, ingår i Jämtlands västra domsaga och fögderi samt omfattar socknarna Oviken och Myssjö. 97,140 har. 3,359 inv. (1913). Oviksfjällen, ett af kvartsit och andra hårda bergarter, antagligen af kambrisk-silurisk ålder, bestående fjällparti i Ovikens och Hallens tingslag i Jämtland, v. om Storsjöns södra del, begränsadt i n. af Vålån och i ö. af Dammån och dess tillflöde Dörrsån. Det har en nästan cirkelrund form liksom Åreskutan, men är många gånger vidsträcktare och i sin byggnad helt olika. Åreskutan är ett fjäll med högsta punkten ungefär i midten; i O. ligga de högsta partierna i utkanterna, och det inre är afdeladt genom flera strömdrag, störst bland dem Dammåns öfre del, kallad Storån, som

Nordligare delarna af Oviksfjällen, sedda från Frösön. T. v. Drommen, därnäst Västerfjället.

samlar i sin dalgång vattendragen från fjällpartiets inre och strömmar mot n. ö. tvärs igenom nästan hela fjällpartiet. De mest kända delarna af detta äro Sällsjö- l. Västerfjället (1,160 m.), Drommen (se d. o.), Falkfångarfjället (1,190 m.), Österfjället (1,172 m.) och Hundshögen, det högsta af alla (1,372 m.). Tämligen lätt tillgängliga från olika ställen på Storsjöns västra strand och