0:s diktning, omfattande en tidrymd af omkr. fyrtio år, kan indelas i tre perioder. Tidigast af bevarade arbeten äro hans erotiska och didaktiska elegier (versmåttet är det s. k. elegiska eller distikon (se d. o.), som 0. använde i samtliga bevarade arbeten utom i de på hexameter affattade "Metamorphoses" och "Halieutica", se nedan). Till de förra höra: Amores i 3 böcker, kärlekselegier med Corinna, en fingerad personlighet, som medelpunkt, samt Heroides, en samling (21) fingerade bref på vers, de flesta (15) skrifna af sagans "hjältinnor" till deras bortovarande eller otrogna män eller älskare (t. ex. af Penelope till Ulixes) äfvensom några (3) bref med svar (äktheten af dessa sistnämnda s. k. dubbelbref är omtvistad). Båda diktsamlingarna sakna hjärtats enkla, gripande språk, den äkta lidelsen, en brist, som hvarken den lediga, lekande versbildningen eller de retoriska konstgreppen kunna ersätta. - Till de didaktiska elegierna höra De medicamine faciei, om skönhetsmedel (ofullst. bevarad); Ars amatoria, 3 böcker, från år 2 e. Kr., om huru kärleksförbindelser knytas och underhållas, ett ämne, som författaren på grundvalen af egna iakttagelser af verkligheten behandlar i elegant form och med psykologisk konstskicklighet; dock gör arbetet, hvaraf vissa delar torde höra till det smutsigaste i världslitteraturen, på grund af sin lättsinniga uppfattning af kärleken som blott en krasst sinnlig njutning, ett obehagligt, stundom vidrigt intryck. En känsla af att han gått för långt synes röja sig i hans kort efteråt utkomna Remedia amoris, om botemedel mot kärleken, särskildt hur man skall bli kvitt en besvärlig förbindelse. Till den andra perioden, omkr. 2-8 e. Kr., höra följande arbeten: Fasti i 6 böcker (af urspr, beräknade 12, en för hvarje månad), en poetisk kommentar till den romerska festkalendern (se Fasti), med astronomiska förklaringar, historisk-antikvariska notiser om religiösa fester och historiska minnesdagar med därvid förekommande bruk och sedvänjor samt om deras ursprung - ofta romantiska och idylliska bilder, alltid friska och roande, men utan sinne för det vördnadsbjudande i religion och saga, som behandlas med lekande godtycke. - I sitt mest berömda verk, Metamorphoses (grek., = förvandlingar), har 0. i 15 böcker sammanflätat en mängd grekiska (samt några italisk-romerska) myter och sagor, där en förvandling (t. ex. af människor till djur, växter, stenar o. d.) eger rum, omfattande tiden alltifrån världens uppkomst ur kaos till Julius Caesars förvandling till en stjärnbild. Med förvånansvärd skicklighet att förbinda och gruppera äfven det i och för sig föga samhöriga, fulländad berättartalang, sällsynt förmåga af omväxling, åskådlighet och liffullhet förenar skalden fullkomligt herravälde öfver den språkliga formen samt ledighet och behag i versens byggnad; å andra sidan skönjas äfven här ofvan påpekade brister, särskildt saknaden af djupare etisk och religiös uppfattning. - Elegier eller klagosånger i ordets egentligaste betydelse äro de båda diktsamlingar, som härröra från 0:s senare lefnadsår i Tomi. I de för allmänheten afsedda Tristia (i 5 böcker) ger han enformiga och omanliga, men också vemodiga och gripande skildringar af landsflyktens bitterhet. Af liknande art äro hans poetiska bref till enskilda personer, Epistulæ ex Ponto (i 4 böcker). Äfven en smädedikt, Ibis, samt Halieutica, om fiskar och fiskfångst (ofullst. bevarad), tillhöra denna tid. - Bland förlorade arbeten må nämnas den af antikens smakdomare högt värderade tragedien Medea från den första perioden af 0:s författarskap samt en från hans senare lefnadsår härrörande dikt till den kejserliga familjens ära. Förlusten af denna dikt, som var affattad på getiska språket, är särskildt från filologisk synpunkt att beklaga. 0. representerar en generation, som endast genom hörsagor, ej af egen erfarenhet, lärt känna den romerska republiken. Född det år, då Cicero dog, var han ännu helt späd, då en Vergilius, en Horatius genomgingo lifvets hårda skola. Han är sin tids och på samma gång världsstaden Roms moderne skald. Hans diktning utgör en spegelbild af den förnäma romerska världen under Augustus, af Roms gator och salonger med deras lätta elegans och koketteri. Äfven gudavärlden med dess invånare liksom sagans hjältar och hjältinnor måste afstå från den upphöjda värdighet, som de eljest pläga göra anspråk på: gudar och heroer uppträda, äfven de, hos O. helst som moderna människor, unga, vackra och förälskade. En utomordentlig smidighet och lättrörlighet i tanken såväl som i fråga om versens byggnad och språkets behandling kännetecknar hans diktning. Så får nästan allting under hans penna en ny prägel. Men detta kunde ofta ske endast därigenom, att han lösgjorde sig från sambandet med de grekiska förebilderna, ett samband, som skänkt den romerska poesien värdig kraft och hållning, och såväl härigenom som genom sin virtuosmässiga användning af retorikens alla konstgrepp, ofta blott medel att dölja bristen på allvar och djup, ledde denne Roms fruktbaraste och kanske mest begåfvade skald litteraturutvecklingen in på ödesdigra afvägar. 0. var en af forntidens mest omtyckta författare. Äfven under följande tider har han utöfvat ett vidtgående inflytande i konst och litteratur: från 0. mer än från någon annan antik skald är renässansens klassiska mytologi lånad, ej minst inom den bildande konsten; som skolbok ha vissa af hans arbeten varit flitigt använda alltifrån medeltiden, och om studium af hans skrifter vittna talrika därur hämtade citat, särskildt sentenser, hos nyare tiders författare, t. ex. Linné. Och ännu i dag utgöra särskildt Metamorfoserna med sina fantasirika och liffulla skildringar en angenäm och fängslande läsning. Litt.: H. Schück, "Världslitteraturens historia", I, s. 525 ff., P. J. Österberg, "Ovidii förvisning. En litteraturhistorisk studie" (1887), "Ovidii Metamorphoser", öfv. af Adlerbeth (1862), "Amorum elegias sex relegit et svecice convertit Elias Janzon" (1897), "Ovidius' Metamorfoser, urval för latingymnasiet", af B. Risberg (1910). H. Sgn. Ovidius moralizatus ("sedelärande 0."), titel på en latinsk predikohandbok, som nyttjades mycket under medeltiden, äfven i Sverige, och innehöll de mytiska fablerna ur Ovidius' "Metamorphoses" omstufvade till kristliga allegorier. (Hj. H-t.) Ovidukter (af lat. ovum, ägg, och ductor, ledare). Se Lifmoder, sp. 437. Oviedo [åvieMå]. 1. Provins i norra Spanien, motsvarande det forna landskapet och furstendömet