Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki / 1163-1164 (1914) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oxenstierna ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

för de nyare rörelserna. Hans egen poesi liknar
visserligen efterklassicismens korrekt akademiska
stil, men inom denna stelnade form rymmer den
ett innehåll af jämförelsevis modern art. Han
är en natursvärmare, med starkt subjektivt kynne,
påverkad af Rousseau, mystiker, elegiker, i åtskilligt
förromantiker, liksom i sitt fysiokratiska svärmeri
för forntidens odalmän "för-göt".

O. författade ett Äreminne öfver Gustaf III
(1794) samt ombesörjde utgifningen af Gustaf
III:s skrifter såväl på franska som svenska,
hvarvid han dock af missriktad pietet förfor
något fritt och i något enstaka fall torde
framkonstruerat en text ur konungens utkast och
Kellgrens sångspel. Sina egna arbeten utgaf han
i 4 dlr 1805–15, hvartill 1826 fogades en femte
del (ny uppl. 1836–42). O. efterlämnade ett antal
själfbiografiska meddelanden; ur hans dagbok för
1766–68 (å Tosterup) har O. Eneroth meddelat utdrag
i "Litteratur och konst", II (1876); G. Stjernström
har utgett hans Dagboksanteckningar för åren 1769–71
(i Uppsala); H. Schtick har i "Svenska memoarer och
bref" offentliggjort hans Mitt minne, hufvudsakligen
anteckningar från riksdagen 1786 och under kriget
1788; O. Hjelt ett fragment ur dagboken för 1805
(i "Samlaren", 1882). Jfr
E. Tegnér, "Inträdestal i Svenska akademien" (i "Sv. akad:s handl. efter 1796", IX) och
I. R. Blom, "Minnesteckning öfver O." (i "Samlade skrifter", 1827);
Atterbom, "Svenska siare och skalder" (d. 3),
Malmström, "Grunddragen af sv. vitterhetens hist." (d. 2),
C. D. af Wirsén, "Minne af riksmarskalken grefve J. G. Oxenstierna" ("Sv. akad:s handl. efter 1796", d. 69, 1885) samt i
Wirséns "Lefnadsteckningar" och
Ljunggren, "Sv. vitterhetens häfder efter Gustaf III:s död" (d. 2), och
M. Lamm, "J. G. Oxenstierna, en gustaviansk natursvärmares lif och dikt" (1911).

18. Göran Ludvig O., grefve, den föregåendes
broder, vitter författare, f. 4 juli 1756, d. 1
okt. 1804 i Stockholm, ingick 1774 på den militära
banan, där han avancerade till major vid
Österbottens regemente. Han sårades svårt i 1789 års
fälttåg och erhöll 1793 afsked. O. är bekant genom
Lefvernes-beskrifningar öfver ... M. Stenbock och
... hertigen af Villars, hvilken skrift 1790
vann Svenska akad:s s. k. "Plutarkpris"
(jämförligt med "stora priset") och finnes intagen
i akademiens "Handl. ifrån 1786", d. 3;
han utgaf vidare en öfversättning af K. M.
Roches "Klosterbarnen" (3 dlr, 1802).

C) Grefliga ätten O. af Södermöre.

19. Axel Gustafsson O., grefve af Södermöre,
friherre till Kimito, herre till Fiholm och
Tidö, son till O. 11, rikskansler, Sveriges störste
statsman, föddes 16 juni 1583 på Fånö i Uppland och
dog 28 aug. 1654 i Stockholm.

Axel Oxenstierna. Gravyr af Delff, efter Mierevelts målning.

Efter grundläggande undervisning hemma
skickades han efter faderns
död af sin förmyndare, farbrodern Johan O., 1699
jämte sina bröder för att fullborda studierna vid
den lutherska protestantismens förnämsta
högskolor: Wittenberg, Jena och Rostock. Preceptor
för dem under deras resa var Jonas Rothovius
(sedermera superintendent i Kalmar stift). O.
inhämtade därunder grundlig lärdom, först och
främst i teologi, i hvilken vetenskap han
offentligen försvarade afhandlingar, men
äfven uti profanvetenskaperna, i synnerhet latin.
Helt säkert fick han under denna sin vistelse
i Tyskland blicken öppen för de företräden, som detta
land vid denna tid egde på många samhällslifvets
områden framför Sverige, och hans
iakttagelser buro sedermera frukt i epokgörande
reformer hemma i landet. Hemkommen 1603, utnämndes
O. till kammarjunkare hos konung Karl IX. 1605
bevistade han riksdagen i Stockholm, öfver hvars
rättegångar och blodscener han förde anteckningar, som
ännu finnas i behåll. Redan 1606 anförtroddes honom
en beskickning till Mecklenburg, närmast afseende en
giftermålsunderhandling för Karl IX:s systerdotter,
men troligen förenad med andra uppdrag. Under sin
frånvaro utnämndes han till riksråd, och vid sin
återkomst var han redan, trots sin ungdom, en af de
mest betydande männen i Karl IX:s omgifning. Viktiga
uppdrag följde nu, det ena efter det andra. 1609
sändes han jämte hofkansleren Chesnecopherus till
Reval för att å Karl IX:s vägnar mottaga estländska
ridderskapets och staden Revals hyllning. Genom Karl
IX:s testamente (1611) insattes O. till medlem af
Gustaf II Adolfs förmyndarregering. Redan vid den
i dec. 1611 sammanträdande riksdagen i Nyköping
fungerade han som rikskansler, ehuru den formliga
utnämningen skedde, först sedan Gustaf II Adolf själf
tillträdt regeringen. På grund af den betydande
ställning, som O. inom det vid denna tid fåtaliga
rådet intog, måste man antaga, att han haft sin hand
med vid affattandet af den konungamakten inskränkande
försäkran, som förelades Gustaf Adolf; och man vet,
att han haft det vid uppsättandet af de för adeln
förmånliga privilegier, som vid detta tillfälle
utverkades. Förkärlek för inskränkt konungamakt,
grundad på en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>