De Geer afgick dock redan 1787. Sedan tog Gustaf själf hand om ärendena, ehuru han -- för namnets skull -- låtsades ha en Oxenstierna som utrikesminister, utan att ens underrätta honom om hvad som rörde ämbetet eller ge honom medel att representera. Själf klagar O. öfver, att Gustaf, sedan han satt honom i den sysslan, haft omsorg att "göra honom alla de chagriner han kunnat genom undvikande af samtal, brist på förtroende och alla de ohöfligheter han kunnat göra åt någon, som med våld hade trugat sig till den befordran som blifvit honom påtvungen". O. åtföljde konungen till Finland 1788. Ett rätt egendomligt ingrepp i händelserna företog O. sensommaren s. å., då konungen funderade på att på ett lysande sätt abdikera. O., som trodde konungens afgång oundviklig, tog för första gången initiativ och deltog med Ruuth, Taube, Armfelt och andra i en plan att tvinga konungen göra fred samt sluta ett familjefördrag och en defensivallians med Danmark och Ryssland, hvarom han ock underhandlade med hertig Karl, hvilken han uppmanade att ej lyda konungens råd, en åtgärd, som får ses i samband med det upplösningstillstånd, i hvilket flottan, hären och hela landet befunno sig, liksom med konungens dåvarande likgiltighet och nedstämda sinnesförfattning. O. ansåg otvifvelaktigt företaget patriotiskt och uppträdde med ett visst moraliskt mod, som bl. a. visade sig i hans bestämda ogillande af hertigens privatunderhandlingar med de upproriske och med ryssarna. Under 1789 års riksdag synes han ha verkat för att förmå konungen modifiera säkerhetsakten, så att den kunde vinna majoritet på riddarhuset. Efter denna riksdag, då rådskammaren upplöstes, blef O. drottningens öfverste marskalk; han kämpade med stora ekonomiska svårigheter; ställningens och namnets glans kunde ej dölja hans misär. 1791 gifte han sig med Kristina Lovisa Wachschlager, dotter till en af rikets förmögnaste män, som dock var likgiltig för mågens ekonomi. Kort före konungens bortgång blef O. riksmarskalk. Efter Gustaf III:s död kom O. i spändt förhållande till de nye maktinnehafvarna, hans forna vänner, helst ett oförsiktigt bref till Armfelt bland dennes beslagtagna papper kom i deras händer. Han föll då i onåd, blef visserligen rehabiliterad efter konungens myndighetsförklaring, men afgick 1801 ånyo från riksmarskalksämbetet och lefde sedan i tillbakadragenhet, undanskjuten från allt inflytande. Han räknades emellertid till de pålitligaste rojalisterna och erhöll kort före revolutionen 1809, som han bestämdt ogillade, af Gustaf IV Adolf uppdrag att skrifva en apologi för kriget. Under det nya statsskickets första riksdag, 1809, var han ordf. i ekonomi- och besvärsutskottet, 1815 ordf. i riddarhusutskottet, men spelade icke vidare någon aktiv roll i svensk politik. Han blef 1798 led. af Mus. akad. och 1804 af Vet. akad. O:s diktning efter hemkomsten från Wien omfattade, som nämndt, en stor del tillfällighetsdikter för hofvet (däribland äfven dramatiska), som förryckte hans mera själfständiga skaldskap, till hvilket han först på 1780-talet återvände. Nu fullbordade han cykeln Dagens stunder (diktad 1785, offentliggjord 1805), för hvilken han h. o. h. omdiktade "Morgonen" (med en inflickad Solhymn) och "Natten" (där nu en återklang af den engelska kyrkogårdspoesien förnimmes och som i sin blida månskensstämning förebådar romantiken) samt nydiktade "Middagen" (med begagnande af partier ur "Skördarnas" första version) och "Aftonen". Därefter återupptog han 1787--94 arbetet på Skördarne, hvarvid Delille tjänade som mönster i st. f. förut Saint Lambert, f. ö. utbytande den mera lekfulla rokokostämningen i den äldre texten mot en mera högtidlig Louis XVI. "Den gustavianska antiken har här funnit sitt litterära uttryck, hvarje gestalt ur det moderna Skenäslifvet uppkallar för skaldens fantasi samtidigt en klassisk motsvarighet" (Lamm). Dikten, som offentliggjordes 1796, alltså före "Dagens stunder", var framför allt en naturbeskrifvande lärodikt med utpräglad tendens, predikande de ekonomiska läror, som häfdades af de franske fysiokraterna och deras svenska lärjungar (bl a. Scheffer, som särskildt i dikten hyllades). Det var åkerbrukets företräden, som prisades; tillika gaf dikten uttryck åt fysiokraternas frihetssympatier och deras välvilja för de bredare lagren, för underhafvandes välstånd. Detta sammanhänger med det drag af rousseauansk förgoticism, hvilket framträder i en följd fornnordiska episoder, där "skyterna" skildras som det svenska jordbrukets grundläggare och rent af det framtida götiska programmet förebådas. Till dessa lärodiktande element sälla sig utförliga naturbeskrifningar, landskapsmålningar och idylliska skildringar, herdescener med starkt mytologiska tillsatser, ofta rätt breda med ett allegoriskt smink, ett grant bildval, som något strider mot diktens idylliska ämne, men som är kännetecknande för diktens efterklassiska smak. En icke ringa del af O:s både tryckta och otryckta diktning föll inom skämtets område; han var en kvick, älskvärd, men ock stundom en smula elak representant för den gustavianska tidens lättare skaldskap, för dess "pièces fugitives", och medan hans naturbeskrifvande diktning och reflexionsdikt voro utvecklade redan under frihetstidens senare år, om ock sedan fortsatta, äro hans skaldebref, epigram, skämtsamma smådikter barn af stämningen vid Gustaf III:s hof; högst bland dessa alster står Disa, urspr. ett skaldebref, hvari O. behandlat den gamla sägnen om Disa, som räddade folket från hungersnöd, på ett sätt, som i sitt älskvärda, lekfulla behag erinrar om den La Fontaineska "conten". Utom sin originaldiktning, som mot slutet af hans lif tillhörde tillfällighetspoesiens område, verkade O. äfven som öfversättare; sålunda har han öfversatt Miltons "Förlorade paradis" (tr. 1815), en tolkning, som vittnar, att han, trots det olikartade skaplynnet, kände sig dragen till Milton, hvilken betydde så mycket för Sveriges litteratur under 1700-talets slut; han återger med mera förståelse diktens idylliska partier än dess dystert sataniska och har mera känsla för diktens klassiska element än för dess orientaliska färgglöd; hans öfversättning eftersträfvar trohet, parafraserar icke, bibehåller originalets meter, men ersätter de manliga verssluten med de lenare kvinnliga; ordvalet är klassicistiskt och utan djärfvare grepp. Efter fullbordandet af Miltons "Paradis" öfversatte O. delvis Tassos "Gerusalemme liberata", där han utbytte ottave rime mot fria strofer. O., som var Leopolds beundrare och böjde sig för hans råd, visade dock under striderna efter 1809 sympatier