regeringen var O. den ledande mannen. Det torde ej varit utan hans tillstyrkan, som konungen då för första gången ställde vid hans sida i denna regering hans broder Gabriel och hans kusin Gabriel Bengtsson O. Ett speciellt åliggande för rikskansleren var emellertid anskaffande af alla krigets förnödenheter, både manskap, penningar och varor för såväl armé som flotta. -- Hans utomordentliga skicklighet i denna senare befattning föranledde Gustaf Adolf att till 1622 års fälttåg medtaga O. till Livland, hvarest denne fick sitt residens i Riga med uppgift att sörja för denna viktiga orts försvar på samma gång som för arméns behof. Att Gustaf Adolf nu kunde räkna på O:s vaksamma omsorger med Rigas hjälpkällor till sitt förfogande blef en väsentlig orsak till, att det denna gång blef honom möjligt att sträcka sina eröfringar djupt in i fiendens land. Till belöning för sina tjänster fick O. 16 aug. 1622 i förläning hela biskopsdömet Wenden tillika med 4 däri belägna befästa slott. Freds- och stilleståndsunderhandlingar med Polen jämte öfriga angelägenheter kvarhöllo honom i Livland till början af 1623. Emellertid togo tvistigheterna med Danmark åter en hotande vändning, men åter lyckades O. på ett nytt möte i Sjöared (1624), stödd på sin fullmakt att i värsta fall förklara krig, tvinga Danmark till eftergift i nästan alla punkter. Under 1625 års fälttåg blef hans verksamhet för organisationen af provianteringsväsendet och krigskommissariatet i Livland måhända ännu mer betydelsefull än förut. Konungens bref äro rika på beröm. När Gustaf Adolf 1626 stod i begrepp att öfvergå till Preussen, sände han O. till Finland att där samla penningar och trupper, för att med dessa möta på andra sidan Östersjön. O. fullgjorde som vanligt till konungens högsta belåtenhet sitt åliggande; och från det ögonblick, då han med sitt samlade folk i aug. åter förenat sig med hufvudhären, spelade han åter samma roll i Preussen som förut i Livland, blott med mera växande uppdrag, i samma mån uppgifterna i det hela blefvo större. Det finnes öfver hufvud taget icke någonting, hvarom Gustaf Adolf icke rådslog med O. och med afseende hvarpå han icke gaf honom uppdrag. Tullar, kontributioner, uppbördsväsen, ja t. o. m. fästningsbyggnader ställdes under O:s uppsikt, utom det att konungen knappast tog ett steg på diplomatiens område, utan att inhämta O:s betänkande. I okt. 1626 öfverlämnades åt O. vid fälttågets slut dels den civila förvaltningen i egenskap af generalguvernör öfver Preussen, dels uppsikten öfver den militära förvaltningen som legat vid armén, dels ledningen af underhandlingen med Polen. O:s grundliga insikter i statsekonomien voro sannolikt en orsak till, att konungen önskade just i hans händer lämna Preussens förvaltning, som i första rummet blef af finansiell natur, ett skäl, som sedermera i dec. 1630 äfven föranledde honom att med oinskränkt fullmakt åt O. öfverlämna ledningen af kronans hela spannmålshandel samt i sammanhang därmed i mars 1631 direktionen af alla tullar och licenser i Sveriges Östersjöländer. De af O. högt uppdrifna tullarna i Preussen blefvo också en hufvudtillgång för betäckande af krigskostnaderna i Tyskland, liksom äfven armén där till väsentlig del försågs med sitt behof af bröd och säd från de af O. anskaffade förråden. Beträffande den polska underhandlingen lyckades O. genom öfverlägsen skicklighet efter upprepade afbrott ändtligen förmå de oefterrättliga polska myndigheterna till det för Sverige fördelaktiga stilleståndet i Altmark, 1629. Blott en kort tid hade hans vistelse i Preussen afbrutits, genom en beskickning till Stralsund och Danmark aug.--sept. 1628, då han där träffade öfverenskommelse om staden Stralsunds besättande med svenska trupper. Efter det tyska krigets början fortfor O. en tid att från Preussen stå i den lifligaste förbindelse med konungen och att i utförliga skrifvelser meddela honom sina råd i yttre och inre angelägenheter. Efter slaget vid Breitenfeld (sept. 1631) kallades O. att, dock med bibehållande af sin egenskap af generalguvernör i Preussen, personligen inställa sig på krigsskådeplatsen. I dec. 1631 sammanträffade han med konungen i Frankfurt am Main. För bevarandet och befästandet af det svenska väldet i de eröfrade länderna fick nu O. genast en liknande betydelse, som han haft i Riga under de livländska och i Elbing under de preussiska fälttågen, ehuru allt i utvidgad skala. Vid konungens aftåg till Franken och Bajern i början af 1632 utnämndes O. till legat i Rhenländerna med högsta befäl öfver furstar och generaler i svensk tjänst. Ehuru han personligen ej levererade någon batalj, förstod han genom kloka anordningar hålla spanjorerna stången. Stor militärisk skicklighet utvecklade O. emellertid äfven, då han på sommaren 1632 tillförde konungen vid Nürnberg de högst betydande förstärkningar såväl af trupper som lifsmedel, som han samlat i Rhenländerna. Vid uppbrottet från Nürnberg kvarlämnade Gustaf Adolf åter O. som sin ställföreträdare på dessa orter, hvarest han förblef till i okt., då han vände åter till Rhentrakterna med, som han själf skref, "amplere fullmakt än honom ljuft var". Sysselsatt med förberedelserna till ett tillämnadt möte med de evangeliska ständerna i Ulm, mottog han underrättelsen om Gustaf Adolfs död. Det visade sig emellertid nu tydligen, att verket i Tyskland ej uppburits af konungen allena. O:s egen storhet trädde nu först rätt i dagen. Han måste ingjuta nytt mod hos de modlöse både i Sverige och Tyskland, han måste organisera styrelsen både här hemma och därute, och själf måste han ge lif åt de nya formerna. Kort efter det han hemsändt den af honom ursprungligen med egen hand skrifna (1634 års) regeringsformen, lyckades han förena de fyra s. k. Öfre kretsarnas ständer till ett förbund (april 1633), till hvars "direktor" han, trots Sachsens afundsjuka motstånd, valdes. Genom fullmakt 12 jan. 1633 hade han då redan utnämnts till Sveriges fullmyndige legat i Tyskland och var som sådan oinskränkt härskare öfver det betydande område, som Sveriges härar eröfrat i Tyskland. Ingen enskild svensk har förr eller senare egt en sådan makt. Med full kunglig makt och myndighet affärdade han sändebud, utnämnde ämbetsmän och utdelade förläningar. Tysklands arkiv innehålla sålunda en mängd förläningsbref, undertecknade med O:s blotta namn. Det märkligaste af dessa är det, som åt hertig Bernhard af Weimar förlänade hela hertigdömet Franken. Ej underligt att åt honom själf på fullt allvar erbjöds mainzska kurfurstevärdigheten, ett förslag, som, efter att ha