varit föremål för allvarliga öfverläggningar i svenska rådet, dock snart förföll. Öfver hufvud var den lysande tiden i Tyskland förbi efter slaget vid Nördlingen (1634). Förgäfves sökte O. genom sin bekanta resa till Frankrike (mars och april 1635) med denna makts bistånd hålla verket uppe. Det år han efter denna resa ännu tillbragte i Tyskland var sannolikt ett af de bekymmersammaste i hans lif. Under myteri i krigshären och affall bland bundsförvanterna sökte han förgäfves freden på alla håll med Mecklenburgs och Danmarks bemedling, på samma gång som O. till sin outsägliga grämelse såg regeringen hemma af, som han ansåg, otidigt klenmod offra Sveriges bästa inkomstkälla, tullarna i Preussen, genom stilleståndet med Polen 1635. Hans till ordspråk vordna sinneslugn bragtes denna gång alldeles ur jämvikt, och han vårdade sig ej om att dölja sin harm. För att sporra sina kolleger till mera "manliga consilia" återvände han till Sverige i början af juli 1636. 16 juli s. å. aflade han högtidlig räkenskap för sin förvaltning, innan han intog sin plats bland riksförmyndarna. -- Kristinas förmyndarstyrelse kallas ofta Axel Oxenstiernas regering, och detta med skäl. Det inflytande, som Gustaf Adolfs förtroende och hans egen öfverlägsna klokhet beredt honom, var så stort, att ingen kunde undandraga sig detsamma. I utrikesärenden voro hans ord allsmäktiga. Genom en af honom skapad kår af diplomater knöt han förbindelser med alla emot habsburgska huset fientliga makter från Portugal till Turkiet. Sveriges hållning på westfaliska fredskongressen bestämde han genom sonen Johan, som där verkställde hans befallningar. Danmark bekämpade han genom en kedja af åtgärder, som utmynnade i det af honom dock ej påyrkade kriget 1643, för hvilket krig han uppgjorde fälttågsplaner och under hvilket befälhafvarna till lands och sjöss lydde hans befallningar. Hans verk är ock det ärofulla fredsslutet vid Brömsebro 1645, hvilket han, efter ett halft års underhandling, framtvang till en del i strid mot sina egna, af Kristina gifna instruktioner. -- Redan från Tyskland hade han genom "sakrika memorialer, uppfyllda af nya uppslag och vinkar på alla förvaltningens områden", bestämmande ingripit i rikets inre styrelse. Själfva regeringsformen 1634, en grundval för den yttre och inre förvaltningen, på hvilken man vidare byggt intill denna dag, är hans verk. Ett af de märkligaste af nyssnämnda memorial är det af 8 okt. 1633. Det innehåller en fullständig, detaljerad plan för ordnandet af krigsmakten till lands och sjöss, för finansernas upphjälpande, för städernas förkofring, för myntväsendets och kopparverkets nydaning, för gästgifveriväsendets organisation och för kommunikationsledernas utveckling genom kanaler, allt saker, som till väsentlig del sattes i verket efter hans återkomst till fäderneslandet 1636. Det är nämligen först denna senare tid, som utmärkes för de stora reformer på förvaltningens olika områden, som gjort Kristinas förmyndarregering ryktbar. Först genomdref O., att regeringen själf 14 dec. 1636 antog vissa grundregler för sin verksamhet i ekonomiska och politiska ämnen. Därpå följde på O:s förslag en mängd epokgörande författningar för bergverken, för handeln, tullverket (som fortfarande stod under O:s omedelbara uppsikt), för städerna, postväsendet o. s. v. Första förverkligandet af en svensk kolonisation i Amerika, 1638, är i främsta rummet O:s förtjänst, som med egna medel väsentligt bidrog till expeditionen. Undervisningsanstalternas, såväl de högres som de lägres, förbättring låg O. under dessa år synnerligen om hjärtat. "Få statsmän hafva egt en så klar uppfattning af bildningens väsende och ändamål, en så praktisk blick för den sunda uppfostringsmetoden" (Odhner). Den af honom jämte J. Skytte 1637 företagna revisionen af Uppsala universitet blef för detta epokgörande. -- O:s afgjordt aristokratiska hållning (trots den billighet och rättvisa, som eljest hos honom äro så utpräglade drag) i den stora sociala frågan om böndernas förhållande till adeln, som i midten af 1640-talet upprörde samhället, fördunklade under förmyndarstyrelsens sista år något den store mannens anseende. Därtill kom den unga drottningens afundsjuka öfver hans stora inflytande, som räckte handen åt de ofrälse ståndens missnöje. Utnämningen till grefve af Södermöre, 3 sept. 1645, åtföljd af betydliga förläningar (20 nov. s. å.), var därför det sista stora offentliga erkännande O. fick mottaga. Det gick visserligen ej an att aflägsna rikskansleren; men hans inflytande var i märkbart aftagande, och 1646--49 egde en fullständig brytning rum mellan O. och drottningen, föranledd af det förolämpande sätt, hvarpå hon behandlade O:s son Johan som fredskommissarie i Osnabrück. Ej utan sin betecknande betydelse är det, att ett register öfver fullmakter under Kristinas regering ej upptager något annat uppdrag för den förr så mångbetrodde mannen än att reglera gatorna i Västerås. Trots drottningens afvoghet var det emellertid långt ifrån, att O. denna tid saknade allt inflytande. Sitt rikskanslersämbete skötte han fortfarande, och hans ord hade alltjämt stor vikt vid behandlingen af utrikesärendena. Främmande furstar vände sig ännu gärna till honom personligen för att anhålla om hans mäktiga förord, och vid rådsförhandlingarna vägde hans råd stundom tyngre än drottningens mening. På rikets inre förkofran hade han fortfarande sin uppmärksamhet riktad. Äfven under onådens tider skrefvos nämligen förordningar, t. ex. skogsordningen 1647, af hans hand. Efter återvunnen gunst sysselsatte han sig lifligt med finans- och handelslagstiftningen. Kommerskollegiets instruktion 1651 är af honom skrifven, och under Kristinas vildaste slöseri sökte han ännu, ehuru fåfängt, bringa reda i finanserna genom uppgörande af stater för 1651 och 1653. En af hans ålderdomssysselsättningar var jämväl utöfvandet af kanslersämbetet vid Uppsala universitet, som han mottog 1646 efter att redan långt förut ha afböjt anbudet därom. -- Med djup smärta såg O. Kristina nedlägga sin krona. Både offentligt, genom i rådets namn uppsatta skrifvelser, och enskildt sökte han förmå henne ändra beslut. Också vägrade han, ehuru närvarande, vid afsägelseakten i Uppsala 1654 föra ordet å ständernas vägnar. Den utmärkta uppmärksamhet han rönte af den nye konungen Karl X Gustaf torde emellertid i viss mån försonat honom med den skedda förändringen. Länge öfverlefde han icke densamma. Kort efter tronombytet greps han under öfverläggningarna hos konungen af häftigt illamående,