släkten De Vere och sedermera 1711-1853 af hufvudmannen för släkten Harley (se d. o.). Oxforddownrasen [å'ksfəd-dau'n-], husdjurssk., en fårras i engelska grefsk. Oxford, där den uppstått genom korsning mellan southdowns-, cotswolds- och hampshiredownsraserna (se pl. II till art. Fårsläktet). Till att börja med gick rasen under olika namn; vanligast var benämningen downcotswold. Först 1857 antogs namnet Oxfordshiredown, som sedermera förkortades till Oxforddown. Rasen har exporterats till flera europeiska länder, bl. a. Sverige, samt till Amerika och Australien. I Sverige har den fått stor spridning och passar utmärkt i bördiga trakter. Den är stor, kraftigt byggd, hornlös och kortullig. Till färgen är den hvit med undantag af hufvudet och benen, som äro mörkbruna. Ullafkastningen är omkr. 3 kg. pr djur och år. Nacken är väl täckt med ull och prydd med en tofs. H. F. Oxfordlera [å'ksfəd-], geol. Se Tertiärsystemet. Oxford marbles [å'ksfəd mā'bls], detsamma som Arundel marbles (se d. o.). Oxfordprovisionerna [å'ksfəd-] kallas den reformstadga (af mlat. provisiones, "stadga", "föreskrifter") af 11 juni 1258, som stormännen inom engelska parlamentet aftvingade konung Henrik III. Enligt denna skulle arbetet med statens reformering utföras af 24 rådgifvare, 12 valda af konungen och 12 af rikets earler och baroner. En inom dessa 24 personer vald kommitté om 4 personer skulle utse ett 15-mannaråd, och ämbetstiden för sheriffer och de tre högste riksämbetsmännen inskränktes till ett år. Reformstadgan blef i själfva verket en form för baronernas allenavälde på konungamaktens bekostnad. Henrik III kungjorde 18 okt. s. å. sin anslutning till Oxfordprovisionerna, men fritogs 1261 af påfven från sin ed att iakttaga dem. Då baronerna likväl vidhöllo giltigheten af konungens förpliktelse, underställdes tvisten härom konung Ludvig den heliges af Frankrike skiljedom. Genom utslag af 23 jan. 1264 (Mise of Amiens) förklarade denne Oxfordprovisionerna annullerade, samtidigt dock betonande, att därmed intet intrång vore gjordt i engelska rikets privilegier, fri- och rättigheter, sådana de voro före Oxfordprovisionernas utfärdande. Dessa stadganden ha till vår tid bevarats endast i ett sannolikt ofullständigt utdrag. Jfr W. Stubbs, "Constitutional history of England", och Ch. Bémont, "Simon de Montfort" (1884). Oxfordrörelsen [å'ksfəd-]. Se Episkopalkyrkan, sp. 713. Oxfordshiredown [å'ksfədʃiə-dau'n-], en fårras. Se Oxforddownrasen. Oxford university press [å'ksfəd jōnivə'siti pre's], eng. Se Clarendon press. Oxgalla. Se Galla, sp. 606. Oxgrodan, Rana mugiens s. catesbiana, zool., hör till fam. vattengrodor (Ranidæ) inom de stjärtlösa amfibiernas ordning och amfibiernas klass. Den är ofvan olivgrön, med stora, mörkbruna eller svarta, molnlika fläckar och en gul strimma längs ryggraden, undertill hvit. Arten är hemma i östra delen af Nord-Amerikas förenta stater, talrikast söder ut, samt uppehåller sig i kärr och källor äfvensom strömmar med buskbeskuggade stränder. Den har starkare stämma än alla andra grodor, och det bölande läte, som gett anledning till dess namn, höres vida omkring samt är mycket obehagligt. Oxgrodan lefver af insekter samt land- och sötvattenssnäckor, men förtär äfven smärre ryggradsdjur. Den lefver parvis; endast under parningstiden samlas den i större antal. Enär den blir 20 - 22 cm. lång och har bakben af 25 cm. längd, kan den taga språng på 2 till 3 m. och hoppa öfver höga häckar. För sitt fina och hvita kött är oxgrodan, som hinner en vikt af 0,5 kg., ett omtyckt födoämne. Också fångas den på krok, i not och fällor samt skjutes äfven. Oxhare. Se Filé. Oxhufvud, plur. äfven oxhöfden (ty. oxhoft, lty. oxhoofd), fordom brukligt svenskt rymdmått för våta varor (vin och spirituosa), = 1/2 pipa = 90 kannor = 2,35 hl. Jfr Hogshead. Oxhyfvel, en tung golfhyfvel med två handtag, manövrerad af två man, som skjuta den fram och tillbaka emellan sig. G. H-r. Oxialdehyder, kem. Se Kolhydrat. Oxiantrakinoner 1. Oxantrakinoner, kem., derivat af antracen (se d. o.) resp. dess oxidations- produkt, C6 H4 H4, antrakinon; från det sistnämnda ämnet härleda de sig därigenom, att en (mono-antrakinoner) eller flera väteatomer äro ersatta med hydroxylgrupper. Viktigast äro di-antrakinonerna, som innehålla 2 hydroxylgrupper och utgöra värdefulla färgämnen. Här skall närmast framhållas alisarin (se d. o.). De andra dioxiantrakinonerna skilja sig från alisarin genom de båda hydroxylionernas inbördes ställning; bland dem förtjäna nämnas: kinisarin (se d. o.), pur-puroxantin och hystazarin. Som färgämne användes vidare trioxiantrakinoner, bland hvilka pur-purin (se d. o.) är mest användt. Oxiantrakinoner bildas hufvudsakligen genom två reaktioner: 1) Upphettning af sulfonsyre- eller halogenderivat af an-trakinon med alkalihydrat; på detta sätt framstäl-les alisarin (se d. o.). 2) Upphettning af ftal-syreanhydrid (se F t a l s y r a) med fenoler enligt formeln: CeH4 \^Q/ ° ~t~ CeH6 . OH - CeH4 Xco^ °6H3 ' OH ~^~ H3°' H. E. Oxiazobensol [-sal], kem., uppstår genom inverkan af fenol på ett diazoniumsalt enligt formeln: C6H5.N2.C1 + Diazoniumklorid H . C6 H4 . OH = C6 H5 . N :N . C6 H4 OH + HC1. fenol oxiazobensol Från oxiazobensol härleda sig viktiga färgämnen (se A z of ä r g ä m ne n). H. E. Oxicellulösa, kem. Se Cellulosa, sp. 1404. Oxid (af syrets latiniserade benämning: oxyge1-nium), kem., en förening af en atom eller radikal med syre. Syret kan förena sig med alla grundämnen, med undantag af ädelgaserna och fluor. Oxiderna ha indelats i negativa oxider, som äro anhydrider till syror, positiva 1. basiska oxider, som äro anhydrider till baser, och indifferenta oxider, som icke ha motsvarande hydrat eller salter. Numera kallas de negativa oxiderna syreanhy-drider. Ofta benämnas de negativa oxiderna "syror" och de positiva oxiderna "baser", hvilka be-