1185 Oxidaser-Oxidum 1186 näinningar enligt den nyare kemiens principer äro oegentliga, alldenstund de böra tillkomma hydra-ten. Alltefter det antal syreatomer, som förena sig med en resp. två atomer af ett grundämne, skiljer man mellan dioxider, trioxider, tetroxider och pentoxider samt seskvioxider. Vidare skiljer man hos grundämnen, som kunna förekomma med växlande valens, mellan egentliga oxider och oxiduler (se d. o.). Föreningar, som innehålla mer syre än den normala oxiden, kallas peroxider 1. superoxider (se d. o.), mindre vanligt äfven hyperoxider, föreningar med mindre syre suboxider. Oxiderna äro till sina egenskaper i högsta grad olika: vid vanlig temperatur gasformiga, såsom koldioxiden (s. k. kolsyra), flytande, såsom väteoxid (vatten), fasta och flyktiga eller eldfasta, färglösa, hvita eller annorlunda färgade, lösliga i vatten och syror eller däri olösliga. Många oxider bildas genom direkt förening af grundämnen med syre eller genom inverkan på dem af ämnen, som lätt afge syre ("oxidationsmedel") genom upphettning af hydrat, salter m. fl. Oxiderna kunna desoxideras 1. reduceras, kvicksilfveroxid och de ädla metallernas oxider genom blott upphettning, andra genom upphettning med ämnen, som ur oxiderna upptaga syre, reduktionsmedel, t. ex. kol, vätgas, aluminium. P. T. C. (H. E.) Oxidaser, kem., kallas ämnen, hvilka i lefvande celler och väfnader påskynda oxidationsprocesser. De måste enligt denna definition anses som katalysatorer 'se d. o.). Med afseende på den kemiska sammansättningen torde de enskilda oxidaserna i hög grad afvika från hvarandra. Somliga förhålla sig med afseende på sin känslighet mot uppvärmning o. s. v. som enzym (se d. o.), andra äro i alla afseenden beständigare, t. ex. de s. k. lakkaserna (se L a k k a s). Genom många teorier har man försökt framställa oxidasernas verkningssätt. Så ha t. ex. Bach och Chodat yttrat den uppfattningen, att oxidaserna bestå af två delar: s. k. oxi-genaser, som uppta luftens syre under bildning af peroxider, och s. k. peroxidaser, som öfverföra syret från dessa peroxider till de ämnen, som slutligen oxideras. Emellertid har hvarken denna eller andra teorier för oxidasverkningar kunnat helt genomföras. Bland oxidaser må nämnas särskildt alkoholaser, hvilka möjliggöra oxidationen af alkohol till ättiksyra genom vissa bakterier, vidare tyrosinaser, som oxidera tyrosin och derivat däraf till mörkt färdade produkter, s. k. melaniner (se d. o.). Oxidaserna förmå i regel ej genomföra mera ingripande oxidationsprocesser, såsom oxidationen af kolhydrater och fetter. H. E. Oxidation, kem., syrsättning, urspr, endast ett ämnes förening med syre. Numera tages ordet, åtminstone vetenskapligt, i en allmännare betydelse, nämligen af öfverförandet af en atom eller radikal till en högre oxidationsgrad. Detta kan nämligen ske ej blott genom upptagande af syre, utan äfven genom förlust af väte eller genom upptagande af halogen eller andra negativa radikaler. Med oxidation förstås således ej endast en reaktion som S02 + O = S0a, utan äfven följande reaktionstyper: samt S + C12 = S C12 Tryckt den 24/4 14 Oxidationer försiggå med mycket olika hastighet, dels mycket snabbt och energiskt, stundom explo-sionsartadt, såsom vid många substansers förbränning (se d. o.), dels mycket långsamt, såsom vid anlöpning af koppar. Oxidationer spela en mycket stor roll i det organiska lifvet, i det att andning (se d. o.) hos växter och djur (se d. o., sp. 561) är en utaf de viktigaste lifsprocesserna. U- E- Oxidationskammare. Se K v ä f v e, sp. 430. Oxidationsmedel, kem. med., äro ämnen, som lätt afge "aktivt syre", d. v. s. enstaka syrgas-atomer (O) i motsats mot de i atmosfären förekommande syrgasmolekylerna (02), i hvilka 2 syrgas-atomer ömsesidigt binda hvarandra och därigenom i hög grad minska syrets aktivitet, d. v. s. förmåga att oxidera. Syreatomerna förbli emellertid fria blott momentant, i frigöringsögonblicket ("in statu nascendi"), och det är då de utöfva sin kraftiga oxiderande verkan. Denna användes för förstörande af mikroorganismer, i antiseptiskt eller des-inficierande syfte, samt för att borttaga dålig lukt, alltså som desodoriseringsmedel - detta genom att oxidera och förstöra illaluktande ämnen. Som oxidationsmedel användas kaliumpermanganat 1. öf-vermangansyradt kali (se M a n g a n s a 11 e r) samt vätesuperoxid (se d. o.), och preparat, som afge sådan. Klorsyradt kali är i torrt tillstånd vid upphettning ett starkt oxidationsmedel, verkar däremot i lösning på organismen ej alls oxiderande. Ozon (se d. o.) af ger synnerligen lätt "aktivt syre", men låter sig svårligen anbringa i medicinskt syfte. Den prisade "ozonrika luften" vid vissa kurorter innehåller alltför litet ozon för att något betyda. Om det s. k. "ozonvattnet" se Ozonbehandling. Om ozon utvecklas i en lämplig apparat och en person inandas den rikligare ozonhaltiga luften, verkar denna retande på luftvägarnas slemhinna. Om inandning af ozon-haltig luft i kurativt syfte se Ozonbehandling. C. G. S. Oxidera, kem., syrsätta, öfverföra ett ämne till en högre oxidationssrad. Oxiderande jäsning, kem. Se Jäsning, sp. 472. Oxiderivat, kem. Se Hydroxylderivat. Oxidikolchicin, farm. med. Se Kolchicin. Oxidsalter, kem., metallsalter, som härleda sig från oxider (se d. o.), i motsats till oxidulsalter (se d. o.). H. E. Oxidö1, kem., kallas sådana föreningar mellan syre och en med växlande värdighet uppträdande metall, i hvilka metallen har den lägre värdigheten. Den syreförening, som motsvarar den högre värdigheten, kallas däremot oxid (se d. o.). Så benämnes t. ex. den envärda kopparatomens förening med syre, Cu2 O, kopparoxidul, föreningen Cu O däremot kopparoxid. H. E. Oxidulsalter, kem., salter, som härleda sig från cxiduler, d. v. s. sådana, i hvilka metallatomen uppträder med lägre värdighet än i motsvarande oxidsalter. H. E. O'xidum, 0. c a'l c i c u m, kem. Se Kalk, sp. 635. - 0. f e'r r i c u m albuminätum, med. farm. Se J ä r n a l b u m i n a t. - 0. f e'r r i-cum saccharätum, med. farm. Se Järn-socker. - 0. hydrargy'ricum praeci-p i t ä t u m, med. Se Kvicksilfvermedel. 20 b. 38