1191 Oxylikvit-Oyama 1192 Oxylijcvit. Se Flytande luft, sp. 677. Oxylit, på elektrokemisk väg framställd natrium-superoxid i fast form. Vid beröring med vatten utvecklas syre, som ger oxyliten användning som medel att på enkelt sätt framställa syrgas i mindre kvantiteter. G. H-r. O'xylos (grek. "OlfuAos), forntida konung i Etolien, under hvilkens ledning herakliderna enligt sagan gingo öfver till Peloponnesos, hvarefter 0. tog i besittning Elis och blef stamfader för dess konungahus. A. M. A. ^ O'xymel (af grek. oxyfs, sur, och me'li, honung), Ättikhonung, med., kallas en blandning af 8 dlr ättiksyra och 100 dlr renad honung, hvilken blandning har en angenämt sötsyrlig smak och begagnas att blanda i vatten till en törstsläckande, svalkande dryck under febrar. Detta preparat är numera uteslutet ur Svenska farmakopén. - 0. stilla, sjölökshonung, beredes af l d. sjölök, 2 dlr ättiksyra, 8 dlr destilleradt vatten och 30 dlr renad honung. Sjölöken macereras med ättiksyran och vattnet i 3 dygn, hvarefter lökresterna frånsilas och utpressas. Vätskan blandas därpå med honungen. Blandningen afdunstas sedan på vattenbad, tills 30 dlr återstå. Sjölökshonungen är en klar, gulbrun, tjockflytande vätska med egendomlig, sötsur smak och sur reaktion. Preparatet användes som tillsats till bröstsafter och urindrif-vande mixturer samt utspädt med 5-6 dlr vatten till gurgling vid halsfluss. (C. G. S.) Oxymirus, zool Se Lepturinse. Oxymöron (grek. oxy'moron, af oxy's, skarpsinnig, och moro's, dum, således spetsig dumhet), ret., en retorisk figur, som består däri, att hvarandra motsatta begrepp förbindas antingen så, att det ena helt enkelt upphäfver det andra, eller - och vanligen - så, att båda tillsammans ge en viss mening. Ex.: dum tacent, clamant (då de tiga, ropa de; Cicero); Rättstaf ning ens högsta lag är laglöshet, dess ordning oordning. Contradictio in adjecto (se Contradictio) är ett specialfall af oxymoron. Se K. M. Meyer, "Deutsche stilistik" (1906). Lll.* Oxy'poda, zool. Se Brachelytra. Suppl. Oxyrhy'nchos, grekiskt namn på en fornegyp-tisk stad (Pima't), som ännu i de första kristna årh. var betydande. Enligt Rufinus egde staden i slutet af 300-talet 10,000 munkar och 20,000 nunnor. Den låg v. om Nilen, vid Josefskanalen, ungefär 28° 40' n. br., där det nuv. Behnesa ligger. I ruinerna har arkeologen Grenfell (1897) funnit stora mängder papyrusurkunder på grekiska, koptiska och arabiska språket. - 0. är äfven namnet på en fisk, som fordom dyrkades i denna stad, hvilken förmodligen fått sitt namn efter fisken och ej tvärtom. Fisken af bildas på monumenten med spetsig nos, hvilket motsvarar betydelsen af det grekiska ordet. K. P.* Oxyria Hill, Fjällsyra, löt., ett örtsläkte inom fam. Polygonacece, underfam. Rumicoidece. Blommorna äro samkönade; blomkalken består af 2 utstående och 2 upprätta, foderlika blad, som äro mycket kortare än den vingade nöten. Ståndarna äro 6, röda. Stiften äro 2, hvarigenom 0. skiljer sig från Rumex, som har 3 stift. Den i fjälltrakter på fuktiga ställen allmänna O. digyna är en lågväxt, glatt ört med njurlika, långskaftade rosett- ställda blad, som ha en rent sur smak och användas på samma sätt som syra (se Rumex), hvarför en storbladig varietet odlas. O. T. S. (G. L-m.) Oxyris, bot. Se Sandelträ. Oxysyror, kem. Se O x i s y r o r. Oxythyrea, zool. Se Guldbaggar. Oxy'tonon (grek., af oxy's, skarp, gäll, och tofnos, ton) kallas i (den grekiska) grammatiken ett ord, som på slutstafvelsen (ultima) har hög ton (acutus), till skillnad från b a r y't o n o n, hvilket på denna stafvelse har låg ton (gravis), och från p e r i s p 0'm e n o n, som på samma stafvelse har en bruten eller af hög och låg sammansatt ton (circumflexus). Jfr A c c e n t. A. M. A. Oxy'tropis DC., K lo är t, bot., ett släkte af öfver 150, hufvudsakligen asiatiska, lägre örter eller buskar hörande till fam. Leguminosce, afd. Papi-lionatce. Släktet skiljer sig från Astragalus genom kronkölen, som är förlängd med en spröt- eller klolik udd (hvaraf namnet "klo-ärt"). Baljan är mer eller mindre 2-rummig. Blommorna äro hos O. pilosa och O. campestris gula, men hos den i fjälltrakterna förekommande O. lapponica violetta. Alla tre arterna äro sällsynta; de två förstnämnda träffas sparsamt på torra ställen i Småland samt på Öland och Gottland. O. T. S. (G. L-m.) Oxyura, zool. Se Proctotrupidse. Oxyuris vermiculäris, zool. Se Ängersläk-tet. Oxö. Se O k so. Oxöga. 1. Bygnk., öfversättning af det franska oeil-de-boeuf (se d. o.), som betecknar en rund eller oval ljusöppning i allmänhet, särskildt sådan den förekommer i den franska renässansens och därifrån härledda stilriktningars yttre och inre arkitektur. Det svenska ordet nyttjas dock endast om de i en teater befintliga ovala eller runda öppningar, som pläga anbringas å de närmast scenen belägna slutna logerna (jfr A vant-scen). - 2. Se Glasfabrikation. - 3. Miner. Se Labrador. Oxögon, bot. Se Agrostemma. Oyama [åjama], Iwao, furst, japansk fältherre, f 1842 i prov. Satsuma, utmärkte sig som ung officer redan under "den kejserliga restaurationen" 1868 på de kejserliges sida. Under 1870-71 års krig mellan Tyskland och Frankrike var han militärattaché på tyska sidan, men hade redan dessförinnan någon tid studerat taktik i Europa. Under Sat-suma-upproret förde han med utmärkelse en brigad. 1878 blef han utnämnd till generallöjtnant och två år senare till krigsminister, hvilken med hänsyn till arméns nydaning maTttpåliggande befattning han innehade till 1895. Under tiden hade han 1883 ånyo företagit en resa till Europa, denna gång för att studera vissa staters härordningar. 1884 blef han grefve och utnämndes 1891 till general I kriget mot Kina 1894-95 förde