1193 Oyapok-Ozerov 1194 han befälet öfver 2:a armén, med hvilken han efter dess landstigning på Liau-tung-halfön ryckte mot Port Arthur. Efter en kort belägring togs fästningen med storm 21 nov. 1894, hvarpå 0. i förening med l:a armén framryckte norrut undan-drifvande kineserna, som besegrades i flera mindre strider. På nyåret 1895 fick 0. befälet öfver 3:e armén, med hvilken han i slutet af jan. öfvergick från Kwang-tung-halfön till Schan-tung-udden och framryckte mot den befästa kinesiska örlogshamnen Wei-hai-Wei, hvilken med tillhjälp af flottan efter tre veckors belägring intogs 10 febr. Återkommen från kriget, erhöll 0. som belöning markisvärdighet. 1898 blef han fältmarskalk och chef för generalstaben. Vid utbrottet af kriget mot Ryssland i febr. 1904 blef 0. öfverbefälhafvare för den japanska fälthären. Enligt den - sannolikt af honom - uppgjorda fälttågsplanen skulle, sedan Japan tillförsäkrat sig herraväldet öfver Gula hafvet, dess (till en början tre) arméer landsättas dels på Koreas västkust, dels på Liau-tung-halföns östra kust, hvarefter de borde koncentriskt framrycka mot Liau-jang, där man antog, att ett hufvudslag skulle komma att utkämpas. För att trygga förbindelsen med Japan borde vidare den ryska örlogshamnen Port Arthur tagas och där befintliga sjöstridskrafter oskadliggöras. Planen kom i stort sedt till utförande under 0:s ledning med den skillnad dock, att Port Arthur höll stånd betydligt längre, än man beräknat, och att det slutliga slaget kom att stå icke vid Liau-jang, utan vid Mukden och först sedan kriget varat öfver ett år. 0., som till en början ledde operationerna från Tokyo, förde från midten af juli öfverbefälet från Kai-ping och sedermera från andra orter på själfva krigsskådeplatsen. Förnämligast genom hans skickliga ledning vunno japanerna de tre stora slagen vid Liau-jang, Scha-ho och Mukden, af hvilka det sistnämnda blef afgörande för krigets utgång. Yid återkomsten från kriget, 8 dec. 1905, blef 0. föremål för stora hedersbetygelser. 1906 tog han afsked från aktiv militärtjänst, och 1907 utnämndes han af mikadon till furste. F. n. är han led. af "högsta krigs- och marinrådet" och bär titeln gensui ("fältherrn"). Hans hustru var en af de första unga kvinnor, som skickades att studera i Amerika, graduerades där vid Vassar college (i Poughkeepsie, N. Y.). Som härförare anses 0. ha utmärkt sig mindre för snillrikhet än för ett orubbligt lugn, klok beräkning och stor försiktighet samt ovanligt skarpsinne. H. J-dt. Oyapok, O y a p o c [åjapå'k], sydamerikansk flod, som skiljer Franska Guyana (Cayenne) från det brasilianska (i staten Para). 0. upprinner på Pic Crévaux i Tumuc-Humacbergen och bildar vid sitt utlopp i Atlantiska hafvet 0. - v i k e n. 485 km. Jfr G u y a n a, sp 721. J. F. N. Oyashima [åjajima], "de 8 stora öarna", äldre japanskt namn på ögruppen "Gamla Japan". Se Japan, sp. 1262-63. Oybin, ett 514 m. högt, skogbeklädt kägelformigt sandstensberg i sydligaste delen af sachsiska Ober-lausitz, 8 km. s. s. v. om Zittau. På toppen af berget anlades 1369-84 ett celestinkloster, som 1546 öfvergafs af munkarna och 1577 förstördes af blixten. Vid bergets södra fot ligger byn 0., en af omkr. 2,000 pers. årligen besökt kurort. (J- F. N.) 0-yomei, japansk filosof. Se band XII, sp. 1488. Oyster bay [å!'sto béY], kommun (township) i nordamerikanska staten New York, på Long island, sträckande sig tvärs öfver ön. 21,802 inv. (1910), hvaribland många kväkare och New Yorkbor, som där ha sommarställen. J. F. N. OZ., förkortning för eng. ounce (ounces), uns. Ozéena, lat. (grek. ozäi'na), med., stinknäsa. Se Nässjukdomar. Ozanam [åsana'm], Antoine Frédéric, fransk universitetslärare, f. 1813 i Milano, d. 1853 i Marseille, kallades 1840 till professor i utländsk litteraturhistoria vid högskolan i Paris. 0. var en af stiftarna (1833) af Société de Saint Vincent de Paul, en katolsk välgörenhetsförening. Bland hans vetenskapliga verk må nämnas Dante et la philosophie catholique au XIII:e siécle (1839; 2:a uppl. 1845), Études germaniques pour servir å Vhistoire des francs (1847-49), Documents inédits pour servir å Vhistoire d'Italie depuis le VIII:e jusqu'au XIILe siécle (1850) och Les poétes frän-siscains en Italie au XIII:e siécle (1852). Hans Oeuvres complétes utgåfvos 1855-58 (4:e uppl. 1873). Se biogr, af Faulquier (1903) och Fournier (1906). Ozark mountains [åuṡā'k mau'ntinṡ], en skogbeklädd höjdsträckning, som från sydvästra delen af staten Missouri fortlöper genom staterna Arkansas och Oklahoma till Red river och täcker ett område af öfver 200,000 kvkm. Den består af paleozoiska bildningar och har stora järnmalmslager i Iron mountains och zink- och blymalmsfyndigheter i Neoshos källområde. Äfven stenkol finnas i O. J. F. N. Ozea, nuv. namnet på P a mes (se d. o.). Ozeloten, Panterkatten, Felis pardalis, zool., hör till fam. kattdjur (Felidce) inom rofdju-rens ordning (Ferce) och däggdjurens klass, öronen äro tämligen korta och afrundade, hufvudet tämligen stort och svansen afsmalnande mot spetsen. Fallen är kort, tät, mjuk, ofvan brungrå till rödgul, under hvitaktig, på sidorna försedd med fyra till fem, något böjda, längsgående rader af breda, lifligare än bottenfärgen tecknade, af svart omgifna fläckar; färgtonen varierar betydligt. Kroppens längd utgör 90-95, svansens 35-45 och skulderhöjden 40 cm. Ozeloten finnes i Amerika fr. o. m. Arkansas, Louisiana, Texas och Mexico, i Central-Amerika och i hela Syd-Amerika ö. om Anderna. Den vistas i skogarnas tätaste delar och går ut på rof under dygnets mörkare del. Dess föda utgöres af fåglar och mindre däggdjur. Arten lefver parvis. För människan är ozeloten föga skadlig, ty den undviker gärna mera befolkade trakter. Den jagas med hundar och tages med fällor för skinnets skull. Fångad ung, blir ozeloten mycket tam och tillgifven sin vårdare. C. R. S.* 0'zerov, Vladislav Aleksandrovitj, rysk tragediförfattare, f. 1769, d. 1816, debuterade 1798 med sorgespelet Smrt Olega Drevljan-skago (Den drevljanske Olegs död) och vann stor framgång med tidip v Afinach (Oidipus i Aten; 1804), en efterbildning af Ducis' "(Edipe chez Ad-méte". Hans öfriga dramer i den pseudoklassiska stilen, Fingal (1805), Dimitrij Donskoj (1807) och Poliksena (1809), rönte på sin tid lifligt bifall, men äro numer totalt glömda. Hans samlade skrifter utgåfvos 1818-27, 1846 och 1857. A-d J.