Pär den sextonde bokstafven i det vanliga europeisk-latinska alfabetet. Dess äldsta se-mitisk-moabitiska form är 1, som på grekisk botten i skrift från vänster till höger äldst ger f (från Thera) eller P (från Korint). Bokstafvens vanliga form i grekiska är emellertid ett kantigt P ; därjämte förekommer |~|, hvilket sedermera, t. ex. på Augustus' tid, blef enrådande eller växlade med TT- Ur den sista typen utvecklade sig lätt den vanliga minuskeln TT, i kursiv n. (~| upptogs oförändradt i cyrillisk-slavisk och i koptisk skrift; n återkommer i den nygrekiska, ryska, bulgariska och serbiska kursivskriften. Uti Italien råkas mycket tidigt både f" och P, jämte f^ (i etruskisk och um-brisk, mera sällan i latinsk skrift); senare blef P enrådande. I flertalet af medeltidens växlande kur-si vformer igenkänna vi lätt vårt p eller p (langob., meroving.). I den äldre (germanska) runraden finnes visserligen ett P; men detta tecken, som betyder w, har med den här behandlade bokstafven P blott en tillfällig likhet. Däremot finnes i alfabeten i 14:e rummet, svarande mot lat. P, dels på Char-nayspännet IA] > dels på Kylfverstenen, Thames-knifven och i eng. handskrifter M , i de sistnämnda äfven [J och jf . Intet af dessa tecken förekommer emellertid i inskrifternas texter. Senare brukades £, som ursprungligen betecknade ett b eller #-ljud, äfven för p-ljud och visar sig i denna betydelse på p:s vanliga plats (14:e runan) redan i alfabetet på Yadstena-brakteaten liksom i alla inskrifter med det yngre, nordiska (kortare) alfabetet. I de yngsta runorna utmärkes p-ljud med punkteradt |£. - Tecknet P (p) utmärker i alla språk med latinsk skrift p-ljud, dock att pt i nyisl. betyder ft. Med ph betecknas i många språk, någon gång ännu äfven i svenska, vanligt /-ljud, nämligen i lånord från grekiskan (t. ex. philosophie, physik). Detta ph, motsvarande grek. (f, var ursprungligen afsedt att utmärka en aspi-rata, ungefär p 4- fe, men beteckningen kvarstod oförändrad, sedan ljudet från aspirata öfvergått till frikativa. I nygrek, är n efter /* tecken för b-ljud, t. ex. Åajujzgos [lambros], och i lånord utmärkes b-ljudet ensamt med p.n (sedan fi fått värdet af spanskt v), t. ex. ^nåvxa [bänka], fÅJca^aQL [basar]. Bokstafvens namn är i hebr. pé, i grek. pi, i slaviska språk poköi. Verkligt p-ljud, franskt, ryskt och finskt p-ljud, som förekommer i sv. spå, är en icke tonande medial oral labiolabial explosiv tenuis. Vid dess frambringande är röstspringan vidöppen, så att luften kan fritt passera utan att sätta röstbanden i rörelse. Vägen genom näsan är stängd genom gomseglets höjning och anslutning till bakre svalgväggen. Läpparna slutas fast, och luft pressas in i munhålan, hvarefter denna "exploderar" genom munöppningen. Då läppmusklernas kontraktion upphör, kastar sig nämligen den i munhålan komprimerade luften ut, och ett ljud uppstår. Skola läpparna för det följande ljudets bildning vara slutna (t. ex. i lamp-matta), så öppnas de icke för p-explosionen, utan denna sker genom näsan, i det att gomseglet lös-ryckes från svalgväggen (s. k. velo-faukalt p). Vanligt svenskt p, i post, skåp, läppar o. s. v., är (icke tenuis, utan) aspirata, .d. v. s. efter explosionen fortfar luften en kort, men dock märkbar tid att strömma ut, innan nästa språkljud bildas eller paus inträder. Förhållandet är i danskan och tyskan detsamma som i svenskan. Om ett sådant uttal af p, t, k öfverföres t. ex. till franska, så är detta för inföddas öron ett allvarsamt fel. I slaviska språk förekommer "muljeradt" p, så bildadt, att, under det öfriga organ verka som vid rent (d. v. s. icke aspireradt) p, tungan höjes i i-läge. Ett ovant öra tror sig då före eller efter p höra ett i, t. ex. i piati, fem. P-ljud betecknas i alla språk, som använda latinsk skrift, genom P p *P p; muljeradt p åter i slav. språk på vanligt sätt med muljeringsteckea eller genom användning af ett särskildt (muljering af det föregående p angifvande) följande vokaltecken, i transkription vanligen medelst pf. Det indoeuropeiska p-ljudet, som i grek., lat. och sanskr. m. fl. språk bevarats som p, har i de germanska språken undergått genomgripande förändringar. Oförändradt har det bibehållits blott i förbindelsen sp, t. ex. lat. spuo, ty. spelen, sv. spy; lat. specio, ty. spähen, sv. spå. I alla andra ställningar öfvergick det genom den s. k. Ijudskrid-ningen (se d. o.) till /, t. ex. sanskr. pitdr, grek.