med sin lärjunge och svärson Velasquez och lefde sin sista tid i Sevilla, högt ansedd och sysselsatt med litterär verksamhet. Som konstnär tillhörde han den nyktert italianiserande riktningen, hvars stelhet han förgäfves sökte uppfriska med studium af Tizians verk i Madrid. Hans arbeten karakteriseras som hårda och torra i linjer och färg, svaga i form och uttryck. Man finner dem företrädesvis i Sevillas kyrkor. Det förnämsta bland dem är Yttersta domen (1612, i S. Isabel). Hans hufvudbetydelse ligger i hans bok Arte de la pintura (utg. 1639), som länge egde klassiskt anseende. P. uttalar där jämte många sanningar pedantiska föreskrifter af ärkekatolsk skolvisdom (t. ex. om de färger, i hvilka hvarje helgon skall vara klädt, o. s. v.). P. innehade en inflytelserik ställning som inkvisitionens fullmäktige i öfvervakandet af de inom Spanien utförda målningarnas ortodoxi. -- 2. Maria P. Se Padilla, Juan de. 1. ^{C. R. N.}* Pacheco [patʃe'kå], Gregorio, president 1884--88 i Bolivia (se d. o., sp. 1011). Pachelbel, Johann, tysk organist, f. 1653 i Nürnberg, d. där 1706, blef hoforganist 1675 i Eisenach, 1678 i Erfurt, 1690 i Stuttgart och 1692 i Gotha samt organist vid Sebalduskyrkan i Nürnberg 1695. Emedan han egde grundlig kännedom om såväl nord- som sydtysk orgelstil, lyckades han som tonsättare för orgel sammansmälta båda och kan anses i sina toccator, chaconner och koralbearbetningar ha varit omedelbar föregångare till J. Seb. Bach. Af P:s orgel-, klaver- och sångkompositioner utgåfvos åtskilliga i originaltryck, som jämte en mängd andra i handskrift nyligen utgifvits i "Denkmäler der tonkunst in Bayern" (II: 1, 1901) och "Denkmäler der tonkunst in Österreich" (VIII: 2, 1901), hvarjämte orgelstycken af P. finnas i samlingsverk af Commer, Winterfeld m. fl. ^{A. L.}* Pacher, Michael, tysk träsnidare och målare, f. på 1430-talet i Bruneck i Pustertal, Tyrolen, d. 1498, var en af Syd-Tysklands mest betydande konstnärer på sin tid. Han utförde stora praktaltaren med statyer och målningar. Hans verk utmärka sig i främsta rummet genom sin monumentala hållning, genom kraftig och energisk naturkänsla och plastisk formkaraktär och som personliga uttryck för ett lidelsefullt temperament. P. hade säkerligen studerat i Nord-Italien, men den påverkan därifrån, som konstateras i hans arbeten, försvagar ej i minsta mån deras äkta germanska karaktär. I hans målningar är studiet af Mantegna uppenbart; han placerar sina mycket uttrycksfulla figurer i en invecklad dekoration af stor rymdverkan och med förträffligt studeradt perspektiv. Man ser ut genom hvalfbågar och portaler, utmed murar och utefter gator, som gå långt bort i fjärran. Figurbehandlingen visar intryck äfven från nederländskt måleri, men målaren förblir alltid tysk och fasthåller sin individualitet, som gör sig gällande i såväl figurkarakteristik som naturuppfattning och kolorit. Hans främsta verk är ett altarskåp, till alla delar bevaradt, i S:t Wolfgang nära Ischl (1477--81). Midtpartiet framställer i träskulptur Marias kröning; på båda sidor stå utsökt smakfulla helgonstatyer, och flyglarna upptaga målningar ur Jesus' och Marias lefnad samt den helige Wolfgangs mirakler. Ett äldre verkstadsarbete är altarskåpet för en kyrka i Gries vid Bozen (1471, delvis styckadt). I Münchens och Augsburgs museer bevaras flyglarna af ett altarskåp från domkyrkan i Brixen med bilder af kyrkofäder och på baksidorna skildringar ur helgonlegender (fullbordade 1490). Af P:s sista arbete, påbörjadt 1495, för en kyrka i Salzburg, finnes endast en madonnagrupp i behåll. Jfr H. Sampe, "Die Brixener malerschule und ihr verhältnis zu M. P." (1891). ^{G--g N.} Pachino [p<over>a</over>kinå], stad i italienska prov. Siracusa (Sicilien), 6 km. n. v. om Kap Passero, vid öns sydöstra spets. 10,941 inv. (1901; som kommun 12,376). Ringmur med många torn. Vin- och olivodling. ^{J. F. N.} Pachmann, Vladimir von, rysk pianist, f. 1848 i Odessa, studerade 1865--67 vid konservatoriet i Wien och började konsertera, men drog sig tillbaka, sedan han hört Tausig och Bülow samt märkt, huru mycket fattades honom, och studerade sedan i tio år på egen hand. När han 1879 uppträdde på en gewandhauskonsert i Leipzig, erkändes han genast som en af samtidens främsta virtuoser, och sedan har han gjort vidsträckta konsertresor i England, Tyskland, Österrike, Frankrike och Skandinavien (1885, 1887). P. är företrädesvis Chopinspelare: hans specialitet är ett fjäderlätt anslag och ett underbart, hviskande pianissimo. ^{A. L.}* Pacho [pa'tʃå], stad i sydamerikanska staten Colombia, n. v. om Bogotá, 1,810 m. ö. h., med stenkolsgrufvor. Omkr. 7,000 inv. ^{J. F. N.} Pachomius, det egentliga munklifvets och klosterväsendets grundläggare, föddes i mellersta Egypten af fellaher, inskrefs som rekryt under Konstantin (314?), blef efter frigifvandet kristen och lockades af den helige Antonius' exempel ut i öknen som eremit. Här tillförde han munklifvets utveckling ett viktigt moment, i det han förmådde flera eremiter flytta tillsammans och alltså utbyta eremitlifvet mot det gemensamma cenobitlifvet (grek. koino's bi'os, hvarifrån beteckningen cænobium, lat. claustrum, "kloster", för bostadskomplexen; se Kloster, sp. 341). Då klostret vid Tabennisi, nära Tebe, blef för litet, uppstod ett andra större kloster, Phboû, som blef centralklostret för Egypten, när snart eremitkolonierna flerstädes följde P:s uppslag. Redan under hans lifstid funnos 11 kloster, hvaraf två af hans syster Maria grundlagda kvinnokloster. P. gjorde äfven alla dessa kloster till en sorts orden, en stor kooperativ förening, och skref på koptiska en klosterregel, som inskränkte eremiternas individualism och fordrade obetingad lydnad under abbas (föreståndaren, abboten) i Phbou. Vid intagandet i klostret förekom pröfning, men intet noviciat och inga bindande löften. -- P. var Athanasius' vän. En pestepidemi bortryckte den rastlöst verksamme mannen 346. -- Se E. Amélineau, "Histoire de S. Pakhôme" (1889), G. Grützmacher, "P. und das älteste klosterleben" (1896), P. Ladeuze, "Étude sur le cénobitisme pakhomien" (1898), och S. Schiewitz, "Das morgenländische mönchtum" (I, 1904). ^{Hj. H--t.} Pachtler, Georg Michael, jesuit, pedagog, f. 1825 i Mergentheim, d. 1889, vardt präst 1848 och inträdde 1856 i jesuitorden, inom hvilken han