Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pacheco ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med sin lärjunge och svärson Velasquez och lefde
sin sista tid i Sevilla, högt ansedd och sysselsatt
med litterär verksamhet. Som konstnär tillhörde
han den nyktert italianiserande riktningen,
hvars stelhet han förgäfves sökte uppfriska med
studium af Tizians verk i Madrid. Hans arbeten
karakteriseras som hårda och torra i linjer och
färg, svaga i form och uttryck. Man finner dem
företrädesvis i Sevillas kyrkor. Det förnämsta bland
dem är
Yttersta domen (1612, i S. Isabel).
Hans hufvudbetydelse ligger i hans bok
Arte de la pintura (utg. 1639),
som länge egde klassiskt anseende. P. uttalar där
jämte många sanningar pedantiska föreskrifter af
ärkekatolsk skolvisdom (t. ex. om de färger, i hvilka
hvarje helgon skall vara klädt, o. s. v.). P. innehade
en inflytelserik ställning som inkvisitionens fullmäktige
i öfvervakandet af de inom Spanien utförda målningarnas
ortodoxi. – 2. Maria P. Se Padilla, Juan de.
1. C. R. N.*
Pacheco [patʃe’kå], Gregorio, president 1884–88 i Bolivia (se d. o., sp. 1011).
Pachelbel, Johann, tysk organist, f. 1653 i
Nürnberg, d. där 1706, blef hoforganist 1675 i
Eisenach, 1678 i Erfurt, 1690 i Stuttgart och 1692 i
Gotha samt organist vid Sebalduskyrkan i Nürnberg
1695. Emedan han egde grundlig kännedom om såväl nord-
som sydtysk orgelstil, lyckades han som tonsättare för
orgel sammansmälta båda och kan anses i sina toccator,
chaconner och koralbearbetningar ha varit omedelbar
föregångare till J. Seb. Bach. Af P:s orgel-,
klaver- och sångkompositioner utgåfvos åtskilliga i
originaltryck, som jämte en mängd andra i handskrift
nyligen utgifvits i
"Denkmäler der tonkunst in Bayern" (II: 1, 1901) och
"Denkmäler der tonkunst in Österreich" (VIII: 2, 1901),
hvarjämte orgelstycken af P. finnas i samlingsverk af
Commer, Winterfeld m. fl.
A. L.*
Pacher, Michael, tysk träsnidare och
målare, f. på 1430-talet i Bruneck i Pustertal,
Tyrolen, d. 1498, var en af Syd-Tysklands mest
betydande konstnärer på sin tid. Han utförde stora
praktaltaren med statyer och målningar. Hans verk
utmärka sig i främsta rummet genom sin monumentala
hållning, genom kraftig och energisk naturkänsla
och plastisk formkaraktär och som personliga uttryck
för ett lidelsefullt temperament. P. hade säkerligen
studerat i Nord-Italien, men den påverkan därifrån,
som konstateras i hans arbeten, försvagar ej i minsta
mån deras äkta germanska karaktär. I hans målningar
är studiet af Mantegna uppenbart; han placerar
sina mycket uttrycksfulla figurer i en invecklad
dekoration af stor rymdverkan och med förträffligt
studeradt perspektiv. Man ser ut genom hvalfbågar
och portaler, utmed murar och utefter gator, som
gå långt bort i fjärran. Figurbehandlingen visar
intryck äfven från nederländskt måleri, men målaren
förblir alltid tysk och fasthåller sin individualitet,
som gör sig gällande i såväl figurkarakteristik som
naturuppfattning och kolorit. Hans främsta verk är ett
altarskåp, till alla delar bevaradt, i S:t Wolfgang
nära Ischl (1477–81). Midtpartiet framställer i
träskulptur Marias kröning; på båda sidor stå utsökt
smakfulla helgonstatyer, och flyglarna upptaga
målningar ur Jesus’ och Marias lefnad samt den helige
Wolfgangs mirakler. Ett äldre verkstadsarbete
är altarskåpet för en kyrka i Gries vid Bozen
(1471, delvis styckadt). I Münchens och Augsburgs
museer bevaras flyglarna af ett altarskåp från
domkyrkan i Brixen med bilder af kyrkofäder
och på baksidorna skildringar ur helgonlegender
(fullbordade 1490). Af P:s sista arbete, påbörjadt
1495, för en kyrka i Salzburg, finnes endast en
madonnagrupp i behåll. Jfr
H. Sampe, "Die Brixener malerschule und ihr verhältnis zu M. P." (1891).
G–g N.
Pachino [pakinå], stad i italienska prov. Siracusa
(Sicilien), 6 km. n. v. om Kap Passero, vid öns
sydöstra spets. 10,941 inv. (1901; som kommun
12,376). Ringmur med många torn. Vin- och olivodling.
J. F. N.
Pachmann, Vladimir von, rysk pianist, f. 1848 i
Odessa, studerade 1865–67 vid konservatoriet i Wien
och började konsertera, men drog sig tillbaka, sedan
han hört Tausig och Bülow samt märkt, huru mycket
fattades honom, och studerade sedan i tio år på egen
hand. När han 1879 uppträdde på en gewandhauskonsert
i Leipzig, erkändes han genast som en af samtidens
främsta virtuoser, och sedan har han gjort vidsträckta
konsertresor i England, Tyskland, Österrike, Frankrike
och Skandinavien (1885, 1887). P. är företrädesvis
Chopinspelare: hans specialitet är ett fjäderlätt
anslag och ett underbart, hviskande pianissimo.
A. L.*
Pacho [pa’tʃå], stad i sydamerikanska staten Colombia, n. v. om Bogotá,
1,810 m. ö. h., med stenkolsgrufvor. Omkr. 7,000 inv.
J. F. N.
Pachomius, det egentliga munklifvets och
klosterväsendets grundläggare, föddes i mellersta
Egypten af fellaher, inskrefs som rekryt under
Konstantin (314?), blef efter frigifvandet kristen och
lockades af den helige Antonius’ exempel ut i öknen
som eremit. Här tillförde han munklifvets utveckling
ett viktigt moment, i det han förmådde flera eremiter
flytta tillsammans och alltså utbyta eremitlifvet mot
det gemensamma cenobitlifvet (grek. koino’s bi’os,
hvarifrån beteckningen cænobium, lat. claustrum,
"kloster", för bostadskomplexen; se Kloster,
sp. 341). Då klostret vid Tabennisi, nära Tebe,
blef för litet, uppstod ett andra större kloster,
Phboû, som blef centralklostret för Egypten,
när snart eremitkolonierna flerstädes följde
P:s uppslag. Redan under hans lifstid funnos 11
kloster, hvaraf två af hans syster Maria grundlagda
kvinnokloster. P. gjorde äfven alla dessa kloster
till en sorts orden, en stor kooperativ förening,
och skref på koptiska en klosterregel, som inskränkte
eremiternas individualism och fordrade obetingad
lydnad under abbas (föreståndaren, abboten) i
Phbou. Vid intagandet i klostret förekom pröfning,
men intet noviciat och inga bindande löften. –
P. var Athanasius’ vän. En pestepidemi bortryckte den
rastlöst verksamme mannen 346. – Se
E. Amélineau, "Histoire de S. Pakhôme" (1889),
G. Grützmacher, "P. und das älteste klosterleben" (1896),
P. Ladeuze, "Étude sur le cénobitisme pakhomien" (1898), och
S. Schiewitz, "Das morgenländische mönchtum" (I, 1904).
Hj. H–t.
Pachtler, Georg Michael, jesuit, pedagog,
f. 1825 i Mergentheim, d. 1889, vardt präst 1848 och
inträdde 1856 i jesuitorden, inom hvilken han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
