förändrad betydelse it. paese, sp. pais, port. paiz, fr. pays. R. Tdh.* Pahajoki. Se Lappo 4. Pahakurkkio [pa'hakorkiå], staten tillhörig fors i Kalix älf, belägen 30 km. ofvanför Tärendö, i Tärendö socken, har en längd af 2,1 km. och en fallhöjd af omkr. 22 m. Den löper till hela sin längd mellan berg samt bildar på en sträcka af 800 m. fall på fall. Älfven sammandrar sig mellan de branta bergväggarna här och där till en bredd af endast 100 m. Ingen del af den till 4,860 hkr beräknade vattenkraften är använd. Den industriella medelvattenmängden beräknas till 22,2 kbm. per sek. och vattenområdet till 6,354 kvkm., hvaraf 2,7 proc. sjöar. Wbg. Pahang [paha'ŋ], Pahan, Pakang, muhammedansk malajstat på östra kusten af halfön Malakka, genom ett fördrag af 1887 hörande till de under engelskt skydd stående Malajiska skyddsstaterna (se d. o.). 36,200 kvkm. 118,708 inv. (1911). Sultanens residensstad är Pekan, nära mynningen af floden Pahang. J. F. N. Paharias, etnogr. Se Malto. Pahlavi. Se Pehlevi. Pahlen, von der, gammal livländsk adelssläkt. Sex bröder v. d. P. blefvo 1679 friherrar och introducerades såsom sådana å svenska riddarhuset (en af dem hade dock dött redan 1677 af blessyrer, erhållna i slaget vid Landskrona). Denna friherrliga ätt utdog i Sverige (Finland) på svärdssidan 1772, men fortlefver i östersjöprovinserna under det ryska väldet. Genom Peter Ludwig v. d. P. (se P. 1) afskildes 1799 ur densamma en greflig ättgren. - 1. Peter Ludwig v. d. P. (hans ryska namn var Peter Alexejevitj), grefve, f. 28 april 1745, d. 25 febr. 1826, utmärkte sig 1788, såsom generalmajor, vid stormningen af Otjakov, var närvarande vid fredsunderhandlingarna i Värälä, vistades 1790-91 i Stockholm såsom ryskt sändebud samt blef 1792 viceguvernör i Livland. 1795-97 var han guvernör i Kurland, blef 1797 generalguvernör öfver Ingermanland och Viborgs län och sedermera generalinspektör för kavalleriet, polisminister, president i utrikeskollegiet, generalguvernör öfver Estland, Livland och Kurland samt generaldirektör för postväsendet. P. var nu herre öfver alla stats- och privathemligheter och stod högt i gunst hos kejsar Paul, men fruktade dennes nyckfullhet och trädde i spetsen för en sammansvärjning mot honom. Han vann tronföljaren för palatsrevolutionen, höll vakt, under det att Paul stryptes (natten till 24 mars 1801), hälsade Alexander I som kejsare och tycktes med cynisk likgiltighet betrakta det skedda. Tillsammans med furst Zubov och Bennigsen ämnade han behärska Ryssland, men Alexander fråntog honom redan i april 1801 styrelsen öfver postväsendet, tillbakavisade hans anspråk på en premiärministers ställning och gaf i juli s. å. ett hastigt bifall till P:s anhållan att få draga sig tillbaka till privatlifvet. - 2. Peter Petrovitj v. d. P., grefve, den föregåendes son, f. 1777, d. 1864, var generallöjtnant under det sista stora koalitionskriget mot Napoleon, tog afsked 1823, men inträdde efter Nikolaus' tronbestigning åter i hären samt blef 1827 general af kavalleriet, generaladjutant och medlem af krigsrådet. I febr. 1829 utsågs han till öfverbefälhafvare för ockupationsarmén i Donaufurstendömena och utmärkte sig 1831 vid kufvandet af upproret i Polen. 1835 blef han ryskt sändebud i Paris, hemkallades 1841 till följd af spänningen mellan Nikolaus och Ludvig Filip, men innehade fortfarande till namnet sin ministerpost till 1847, då han blef generalinspektör för kavalleriet. Först 1862 drog han sig helt tillbaka ur det offentliga lifvet. - 3. Feodor Petrovitj (Friedrich) v. d. P., den föregåendes broder, f. omkr. 1779, d. 1863, blef 1826 generalguvernör öfver Nya Ryssland och Bessarabien och i maj 1828 chef för den provisoriska centralförvaltningen öfver Moldau och Valakiet samt var 1829 tillsammans med Orlov rysk förhandlare vid fredsslutet med Turkiet i Adrianopel. - 4. Matvej Ivanovitj (Karl Magnus) v. d. P., baron, den föregåendes kusin, f. 1779, d. l juni 1863, deltog i Alexander I:s krig mot Napoleon, Sverige och Turkiet, men egnade sig äfven åt den civila förvaltningen. 1830 blef han generallöjtnant och generalguvernör i östersjöprovinserna samt höll 1831 den polska upprorsrörelsen borta från Kurland, men entledigades 1845 till följd af sin obenägenhet att medverka vid de baltiska provinsernas förryskning. - 5. Konstantin v. d. P., grefve, ämbetsman, f. 1833, var 1867-78 rysk justitieminister och statssekreterare. Han aflägsnades 1878 från justitieministerposten därför, att han hänvisat målet mot Vera Sassulitj (för attentat mot polisministern Trepov) i vanlig ordning till jurydomstol i stället för att låta det afdömas af en utomordentlig domstol för statsförbrytelser. P. erhöll då i stället en plats i riksrådet, där äfven flera andra medlemmar af släkten haft säte. 1-5. G. V. G.* Pahouins, folkstam. Se Fan. Pahr (Paar), tre af Johan III från Mecklenburg till Sverige inkallade bröder, tillhörande en från Milano först till Schlesien utvandrad konstnärsfamilj, af hvilken en medlem, Jacob P., som sannolikt var dessa bröders fader, redan 1547 blef hofbyggmästare hos hertig Georg af Liegnitz och Brieg samt dog 1575. Bröderna P., som 1558 af den italienske byggmästaren Francesco a Bornau medtagits från Schlesien till Schwerin, spelade sedermera en betydande roll särskildt vid tre af konung Johans många byggnadsföretag. - 1. Johannes (Giovanni) Baptista P., som troligen var den äldste brodern, hade i Schlesien varit verksam vid uppförandet af hertigliga slottet i Brieg och 1558 efter ankomsten till Mecklenburg som murarmästare biträdt vid restaurerandet af slottet i Schwerin samt i början af 1560-talet blifvit hofbyggmästare och sedan verkat som sådan i nämnda stad och i Fürstenberg till 1572, då han i april öfver Wismar for till Kalmar, enär konung Johan redan l jan, s. å. för honom utfärdat byggmästar-beställning. Året förut hade han haft i uppdrag att till Sverige införskaffa en del handtverkare. Han befullmäktigades sedan, 9 maj 1572, att vara byggmästare på Borgholms slott, men sändes strax därefter tillbaka till Mecklenburg för ytterligare värfning af handtverkare. När han några veckor senare återkom till Kalmar, medförde han bl. a. sina båda bröder Franciscus och Dominicus (se nedan), af hvilka den senare på Borgholm aflöste Johannes Baptista, som 17 juni 1572 transporterades till Kal-