skrifvelser till Dahlbergh, hvari P. genom klagomål öfver dennes vaktåtgärder sökte motivera sin truppkoncentrering. Ett öfverrumplingsförsök 11 febr. 1700, sedan Flemming anländt, misslyckades. När Flemming därpå skred till formligt anfall, medverkade P. vid stormningen af skansen Kobron och intagandet af Dünamünde samt fick efter Flemmings bortresa befälet för den observationskår, som kvarstannade vid Düna, då man af brist på trupper och artilleri ej mäktade skrida till Rigas belägring. Han deltog ock vid den af August själf ledda misslyckade belägringen på Riga sommaren 1700, förde under följande vinter åter interimistiskt befälet i Kurland samt ledde under fältmarskalken Steinau den ena sachsiska flygeln gentemot svenskarna, när Karl XII 9 juli 1701 tilltvang sig öfvergången öfver Düna. Efter de första krigsårens upprepade motgångar lämnade P. för en tid den sachsiska krigstjänsten och vistades på sitt gods, sysslande med alkemistiska experiment. Som han icke hörsammat Karls XII:s öppna bref, att alla i utländsk tjänst anställda livländare vid lifsstraff skulle inställa sig hos de svenska myndigheterna, dömdes han 17 dec. 1702 af Svea hofrätt att mista lif, ära och gods. 1705 trädde han, på Patkuls tillskyndan, ånyo i konung Augusts tjänst, som generallöjtnant. Med 4,000 sachsare samt 6,000 man af polska kronarmén ryckte han, enligt Augusts befallning, mot Warschau för att spränga den där samlade riksdagen, hvilket lyckades. Emellertid hade general Nieroth med 2,000 svenska ryttare skyndat staden till undsättning, och då P., förlitande på sina öfverlägsna krafter, öfvermodigt och skrytsamt 21 juli angrep honom emellan Warschau och Rakowitz, blef han slagen, ryckt med i sina truppers flykt samt tillfångatagen. P. fördes till Stockholm, där hans sak, ehuru han redan var dömd, fick upptagas till ny behandling. Hofrätten fann de af P. uti en inlämnad försvarsskrift åberopade omständigheterna (hvarken han eller hans fader hade svurit svenske konungen trohetsed; han hade långt före krigsutbrottet varit anställd i sachsisk tjänst och redan 1692 tillkännagett för myndigheterna, att han aldrig ämnade återvända till Livland; han hade vid flyttningen som utlänning erlagt 10:e penningen) så mildrande, att den hemställde den slutliga domen till konungens afgörande. Missnöjd däröfver, lät Karl XII i en af O. Hermelin uppsatt resolution förklara, att P. enligt högmålsbalken "förgjort lif och gods", ty han hade fört utländsk här mot sitt fädernesland och burit afvog sköld mot sin rätte herre. Hofrätten dömde honom då 14 nov. 1706 att mista lif, ära och gods. Förgäfves erbjöd P. sig att genom sin guldmakarkonst - på hvilken t. o. m. sådana män som en U. Hiärne trodde - skaffa konungen 100,000 rdr årligen, om han finge behålla lifvet. Förgäfves lade sig konungens farmoder och syster Hedvig Sofia ut för P. Han halshöggs 4 febr. 1707 utanför Norrtull. Litt.: 0. Sjögren, "0. A. P." (i "Hist. tidskr." 1881). 3. Gustaf von P., friherre, vitter författare, zoolog, f. 21 aug. 1757 i Stockholm, d. 28 jan. 1826, inskrefs 1779 i kansliets utrikesexpedition samt blef 1783 protokollssekreterare, 1794 förste expeditionssekreterare och 1796 kansliråd. Sin vittra bana begynte han med några poem i 4:e delen af Utile Dulcis "Vitterhetsnöjen". De följande åren införde han dels original, dels öfversatta skaldestycken i "Svenska Parnassen" (1784, 1785) och samlade kort därpå sina rimmade, lätt utförda tolkningar under titeln Anacreon, Sappho, Bion och Moschus (1787). P. försökte sig äfven som dramatiker, dels med ett par tragedier, Domald (1783), i hvilken han skildrar den fornnordiska sagan om Domald i upplysningstidens anda med toleranstendens - Domald är motståndare till människooffren, en förnuftsenlig deist, som genomskådar afgudaprästernas kloka bedrägeri, men af svaghet ger efter för folkets önskningar och till sist endast kan rädda sin sons lif genom att offra sig själf - samt Virgina (1788, tr. 1795), där han behandlar Virginiaämnet (före Leopold), dels äfven som komediförfattare. Han författade nämligen en vällyckad studie i den Moliéreska komediens stil, Ordensvurmen (1785), ett treaktsstycke på alexandriner, som eger betydelse äfven som tidsskildring, enär det satiriserar det narraktiga ordensvurmeriet och därmed sammanhängande vidskepelse; ämnet är äkta lustspelsartadt och ej oäfvet utfördt. Tendensen blef emellertid ödesdiger för styckets framgång, ty oaktadt författaren försiktigtvis förut uppläst stycket för hertig Karl, lyckades det ordensvurmarna under föregifvande, att det vore ogudligt, få förbud utfärdadt mot dess uppförande. Denna händelse gaf signal till den Kellgrenska kulturkampen mot vidskepelsen under ordensförklädnad. Händelsen skadade äfven P:s befordran. Af P:s Samlade svenska skrifter utkom 1:a delen 1814 (fortsättningen, ämnad att omfatta de dramatiska arbetena, utgafs aldrig). - P. vände sig senare från vitterheten och egnade sig åt studiet af zoologien, som sysselsatt honom från ungdomen; han utgaf en del monografier öfver insektklasser: Monographia Staphylinorum (1789), Monographia Caraborum Snedas (1790), Monographia Curculionum (1792) samt Fauna suecica (3 dlr, 1798-1800). År 1802 företog han en resa, som sträckte sig ända till Medelhafvets kuster och under hvilken han knöt bekantskap med Europas förnämsta naturforskare. I synnerhet efter återkomsten ökade han sitt museum på Vallox-Säby i Uppland, hvilket slutligen blef det på fågel- och insektarter rikaste i Norden. Till följd af sina utländska förbindelser och sin vetenskapliga författarverksamhet blef han medlem af en mängd in- och utländska lärda samfund (af Vet. akad. 1791), och flera nya djur- och insektarter uppkallades efter honom. På ålderdomen skänkte han sin dyrbara samling åt Vetenskapsakademien och blef till lön därför vid Karl XIV Johans kröning 1818 upphöjd i friherrligt stånd (han . hette förut endast P.). Af hans senare skrifter må nämnas Monographia Histeroidum (1811) samt ett par förteckningar öfver hans museum. (Jfr K. Warburg, "Striden om Ordensvurmen. Ett förspel till