den Kellgrenska kulturkampen", i Göteborgs högskolas "Årsskrift", 1897.) C. M. St-k. 1. P. S. 2. (C. H. H.) 3. (K. W-g.) Paillegul [pajgul; af fr. paille, halm], halmgul. Pailleron [pajrl'], Édouard Jules Henri, fransk dramatiker, f. 1834 i Paris, d. där 1899, framträdde först med den satiriska diktsamlingen Les parasites (1860) och enaktspjäsen Le parasite (s. å.). Bland hans öfriga teaterstycken märkas de fina verskomedierna Le mur mitoyen (1861) och Le dernier quartier (1863), enakts-komedien Le monde où l'on s'amuse (1868), dramen Les faux ménages (1869, på vers) samt lustspelen L'age ingrat (1878), L'étincelle (1819', "Gnistan", s. å.) och Le monde où l'on s'ennuie (1881; "Sällskap där man har tråkigt", s. å.). Den sistnämnda komedien, som vann en hart när exempellös framgång, är en förträfflig satir på det förkonstlade societetslifvets intelligenssnobberi. Till P:s senaste lustspel hörde La souris (1887) och Cabotins! (1894). Han utgaf dessutom diktsamlingarna Amours et haines (1869; ny uppl. 1888) och La poupée (1884; ny uppl. 1890) samt skref flitigt i "Revue des deux mondes". P. invaldes 1882 i Franska akad. Ett monument öfver den spirituelle satirikern och moralisten (P:s byst, hvars piedestal bekransas af komediens sånggudinna) restes 1905 i Parc Monceau i Paris. Paimboeuf [päbö'ff], stad i franska dep. Loire-inférieure, på södra stranden af Loire, 12 km. från dess mynning. 2,314 inv. (1911). P. var förr betydande, men har numera som uthamn till Nantes fått vika för S:t Nazaire. J. F. N. Pa'imio [-å], finsk namnform för Pemar (se d. o.). Paimpol [päpå'l], hamnstad i franska dep. Côtes-du-Nord (Bretagne), vid S:t Brieuc-viken. 2,340 inv. (1906). Staden deltar med en stor flotta i Islandsfisket, idkar skeppsbyggen samt exporterar spannmål och importerar kol och trävaror. Paine [pei'n], Thomas, engelsk-amerikansk politisk och filosofisk skriftställare, f. 29 jan. 1737 i grefskapet Norfolk, England, d. 8 juni 1809 i New York, var son till en kväkare och i sina yngre mannaår omväxlande snörlifsmakare, tjänsteman vid accisuppbörden, skollärare och tobakshandlande samt gjorde sig i de politiska klubbarna bemärkt som en slagfärdig whig. På inrådan af B. Franklin flyttade han 1774 öfver till Amerika, där frihetskriget då var nära sitt utbrott. P. blef 1775 utgifvare af "Pennsylvanian magazine" och utsände i jan. 1776 anonymt ströskriften Common sense, som fick en ofantlig spridning och i hvilken han med starkt verkande argument häfdade nödvändigheten af att kolonierna lösslete sig från England. Som frivillig i Washingtons armé påbörjade P. en följd patriotiska småskrifter (The crisis, 1776-83), hvilka hade en märkvärdig förmåga att elda soldaterna till mod och uthållighet. Han hedrades af såväl kongressen som enskilda stater med gåfvor (penningsummor och ett landtgods) samt bekläddes med ämbetsuppdrag, men återvände 1787 till England "för att öppna folkets ögon för styrelsens dumhet och vanvett". I arbetet Rights of man (2 bd, 1791-92; "Menniskans rättigheter", 1792) vände han sig med styrka mot Burkes angrepp på franska revolutionens idéer. P. anklagades inför engelsk domstol för högförräderi på grund af denna skrift, men kallades samtidigt till medborgare i Frankrike och invaldes - ehuru ej behärskande franska språket - i nationalkonventet. Där röstade han med girondisterna, men yrkade, att Ludvig XVI ej måtte afrättas, utan kvarhållas i fängelse, så länge kriget pågick, och sedan förvisas till Amerika. Robespierre lät i dec. 1793 arrestera P., hvilken endast af en slump undgick giljotinen. Han kvarhölls emellertid 11 månader i fängelse. Där författade han delvis sitt beryktade arbete The age of reason (2 bd, 1794-96), på en gång riktadt mot kristendomen och ateismen, hvilket både i England och Amerika beröfvade honom en dryg del af hans forna popularitet. Efter sin af amerikanska sändebudet J. Monroe utverkade frigifning var P. ånyo medlem af national-konventet till dess upplösning 1795. 1802 bosatte han sig åter i Amerika, men mottogs där med köld, hvartill äfven bidrog ett bittert och våldsamt angrepp, som han 1796 riktat mot Washington. Han hemföll sina sista år åt dryckenskap och dog i djupt armod. - P. förstod att framställa sina åsikter i en fantasirik, kvick och åskådlig stil samt med orädd uppriktighet. Mycken oförtjänt fördömelse har uttalats öfver hans bok "The age of reason", i hvilken 1700-talets deism förkunnas af en lidelsefull polemiker, som än framfusigt gycklar med hvad han anser vara vidskepelse, än i upphöjda ordalag framställer den naturliga religionens grundsatser. Å andra sidan ha hans arbeten på sina håll måttlöst öfverskattats. P:s Works ha senast utgetts af M. D. Conway (4 bd, 1894-96). Jfr biografier öfver P. af M. D. Conway (2 bd, 1882) och E Sedgwick (1900). (V. S-g.) Paine [pei'n], John Knowles, nordamerikansk tonsättare, f. 1839 i Portland, Maine, d. 1906 i Cambridge, Massachusetts, studerade musik i Berlin 1858-61 för M. Haupt m. fl. och erhöll 1862 i sitt hemland en lärarplats i musik vid Harvard-universitetet samt utnämndes där till professor i ämnet 1875. Hans lärjungeskara blef mycket talrik. I sina tidigare kompositioner röjde P. starkt inflytande af klassiker som Bach och Mendelssohn, af Handel än mer i oratoriet S:t Peter (1874), det bästa oratorium, som hittills skrifvits i Amerika. Sedermera präglades hans harmonik af dristiga och fullt moderna tag, och instrumentationen tedde sig ofta praktfull. Af god verkan blef