Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pahr ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den Kellgrenska kulturkampen", i Göteborgs högskolas
"Årsskrift", 1897.)
C. M. St-k. 1. P. S. 2. (C. H. H.) 3. (K. W-g.)
Paillegul [pajgul; af fr. paille, halm],
halmgul.
Pailleron [pajrl’], Édouard Jules Henri,
fransk dramatiker, f. 1834 i Paris, d. där 1899,
framträdde först med den satiriska diktsamlingen
Les parasites (1860) och enaktspjäsen Le parasite
(s. å.). Bland hans öfriga teaterstycken märkas de
fina verskomedierna Le mur mitoyen (1861) och Le
dernier quartier (1863), enakts-komedien Le monde
où l’on s’amuse (1868), dramen Les faux ménages
(1869, på vers) samt lustspelen L’age ingrat (1878),
L’étincelle (1819’, "Gnistan", s. å.) och Le monde où
l’on s’ennuie (1881; "Sällskap där man har tråkigt",
s. å.). Den sistnämnda komedien, som vann en
hart när exempellös framgång, är en förträfflig
satir på det förkonstlade societetslifvets
intelligenssnobberi. Till P:s senaste lustspel hörde
La souris (1887) och Cabotins! (1894). Han utgaf
dessutom diktsamlingarna Amours et haines (1869; ny
uppl. 1888) och La poupée (1884; ny uppl. 1890) samt
skref flitigt i "Revue des deux mondes". P. invaldes
1882 i Franska akad. Ett monument öfver den
spirituelle satirikern och moralisten (P:s byst,
hvars piedestal bekransas af komediens sånggudinna)
restes 1905 i Parc Monceau i Paris.
Paimboeuf [päbö’ff], stad i franska
dep. Loire-inférieure, på södra stranden af Loire, 12
km. från dess mynning. 2,314 inv. (1911). P. var förr
betydande, men har numera som uthamn till Nantes fått
vika för S:t Nazaire. J. F. N.
Pa’imio [-å], finsk namnform för Pemar (se d. o.).
Paimpol [päpå’l], hamnstad i franska
dep. Côtes-du-Nord (Bretagne), vid S:t
Brieuc-viken. 2,340 inv. (1906). Staden deltar med en
stor flotta i Islandsfisket, idkar skeppsbyggen samt
exporterar spannmål och importerar kol och trävaror.
Paine [pei’n], Thomas, engelsk-amerikansk politisk
och filosofisk skriftställare, f. 29 jan. 1737
i grefskapet Norfolk, England, d. 8 juni 1809 i
New York, var son till en kväkare och i sina yngre
mannaår omväxlande snörlifsmakare, tjänsteman vid
accisuppbörden, skollärare och tobakshandlande samt
gjorde sig i de politiska klubbarna bemärkt som en
slagfärdig whig. På inrådan af B. Franklin flyttade
han 1774 öfver till Amerika, där
frihetskriget då var nära sitt utbrott. P. blef
1775 utgifvare af "Pennsylvanian magazine"
och utsände i jan. 1776 anonymt ströskriften
Common sense, som fick en ofantlig spridning och
i hvilken han med starkt verkande argument häfdade
nödvändigheten af att kolonierna lösslete sig från
England. Som frivillig i Washingtons armé påbörjade
P. en följd patriotiska småskrifter (The crisis,
1776-83), hvilka hade en märkvärdig förmåga att elda
soldaterna till mod och uthållighet. Han hedrades
af såväl kongressen som enskilda stater med gåfvor
(penningsummor och ett landtgods) samt bekläddes
med ämbetsuppdrag, men återvände 1787 till England
"för att öppna folkets ögon för styrelsens dumhet
och vanvett". I arbetet Rights of man (2 bd,
1791-92; "Menniskans rättigheter", 1792) vände
han sig med styrka mot Burkes angrepp på franska
revolutionens idéer. P. anklagades inför engelsk
domstol för högförräderi på grund af denna skrift,
men kallades samtidigt till medborgare i Frankrike och
invaldes - ehuru ej behärskande franska språket - i
nationalkonventet. Där röstade han med girondisterna,
men yrkade, att Ludvig XVI ej måtte afrättas, utan
kvarhållas i fängelse, så länge kriget pågick,
och sedan förvisas till Amerika. Robespierre lät i
dec. 1793 arrestera P., hvilken endast af en slump
undgick giljotinen. Han kvarhölls emellertid 11
månader i fängelse. Där författade han delvis sitt
beryktade arbete The age of reason (2 bd, 1794-96),
på en gång riktadt mot kristendomen och ateismen,
hvilket både i England och Amerika beröfvade honom
en dryg del af hans forna popularitet. Efter sin af
amerikanska sändebudet J. Monroe utverkade frigifning
var P. ånyo medlem af national-konventet till dess
upplösning 1795. 1802 bosatte han sig åter i Amerika,
men mottogs där med köld, hvartill äfven bidrog ett
bittert och våldsamt angrepp, som han 1796 riktat mot
Washington. Han hemföll sina sista år åt dryckenskap
och dog i djupt armod. - P. förstod att framställa
sina åsikter i en fantasirik, kvick och åskådlig
stil samt med orädd uppriktighet. Mycken oförtjänt
fördömelse har uttalats öfver hans bok "The age of
reason", i hvilken 1700-talets deism förkunnas af en
lidelsefull polemiker, som än framfusigt gycklar med
hvad han anser vara vidskepelse, än i upphöjda ordalag
framställer den naturliga religionens grundsatser. Å
andra sidan ha hans arbeten på sina håll måttlöst
öfverskattats. P:s Works ha senast utgetts af
M. D. Conway (4 bd, 1894-96). Jfr biografier öfver
P. af M. D. Conway (2 bd, 1882) och E Sedgwick (1900).
(V. S-g.)
Paine [pei’n], John Knowles, nordamerikansk tonsättare,
f. 1839 i Portland, Maine, d. 1906 i Cambridge,
Massachusetts, studerade musik i Berlin 1858-61 för
M. Haupt m. fl. och erhöll 1862 i sitt hemland en
lärarplats i musik vid Harvard-universitetet samt
utnämndes där till professor i ämnet 1875. Hans
lärjungeskara blef mycket talrik. I sina tidigare
kompositioner röjde P. starkt inflytande af klassiker
som Bach och Mendelssohn, af Handel än mer i
oratoriet S:t Peter (1874), det bästa oratorium, som
hittills skrifvits i Amerika. Sedermera präglades
hans harmonik af dristiga och fullt moderna tag,
och instrumentationen tedde sig ofta praktfull. Af
god verkan blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
