1275 Paleografi 1276 fallet i ett annat från samma kongregation utgånget verk, "Nouveau traité de diplomatique" (1750 -65). Från Frankrike gick den nya rörelsen öfver till andra länder, och i Tyskland var det i synnerhet juristerna, som togo diplomatiken om hand. Där utarbetade ock arkivarien J. L. Walther sitt berömda "Lexicon diplomaticum" (utgifvet efter hans död, 1751 och 1756). Det innehåller i kopparstick tabeller öfver de flesta under medeltiden brukade förkortningarna samt ett antal skriftprof från olika århundraden och är ännu i dag oöfver-träffadt och oumbärligt. - Efter franska revolutionen, som bortsopade så många kvarlefvor äfven i rättsligt hänseende från medeltiden, miste diplomatiken i det mesta sitt praktiska värde, för så vidt det gällde att på de gamla urkunderna grunda rättsanspråk. Paleografien skilde sig från densamma och framträdde som en egen h j alp vetenskap till historien och arkivväsendet, omfattad alltsedan 1800-talet med växande intresse och studerad vid särskilda institutioner, såsom École des chartes i Paris (sedan 1821), Institut fur österreichische ge-schichtsforschung i Wien (sedan 1854), en Scuola superiore (sedan 1883) i Rom. Ämnet föredrages för öfrigt vid de historiska seminarierna i Tyskland, och i flerfaldiga praktverk belyses mer eller mindre fullständigt skriftens utveckling (det paleo-grafiska sällskapets publikationer i England, "Mu-sée des archives de 1'empire" och "Musée des ar-chives départementales" i Frankrike, "Monumenta graphica medii sevi" i Österrike m. fl.). En framställning af allt, som hör till medeltidens skrift i afseende på material, behandlingssätt, skrifvare o. s. v., ger Wattenbach i sitt ofvan anförda arbete "Das schriftwesen im mittelalter". En förträfflig handledning äfven för studiet af urkunds-skriften lämnar han i ofvan likaledes anförda "An-leitung zur lateinischen palseographie". Jfr äfven M. Prou, "Manuel de paléographie latine et fran-9aise" (l:a uppl. 1892), C. Paoli, "Lateinische palaeographie" (i tysk öfv. af K. Lohmeyer, 1889), B Bretholz, "Lateinische paläographie" (i "Grundriss der geschichtswissenschaft" 1906), Text- och skriftprof för själf studium har W. Arndt utgifvit i "Schrifttafeln zum gebrauch bei vorle-sungen und zum selbstunterricht" (1874; ny tillökad uppl. af M. Tång). Jfr äfven F. Steffens, "Lateinische paläographie" (2:a uppl. 1909), och A. Chroust, "Monumenta palaeographica" (sedan 1899). Ett kortare, ofta användt lexikon öfver förkortningar är fransmannen Chassants "Diction-naire des abbréviations latines et fra^aises" (5:e uppl. 1884), ett annat Cappelli, "Lexicon abbreviaturarum" (1901). - Den egentliga diplomatiken, som dock alltjämt har flerfaldiga beröringspunkter med paleografien, har numera tagit till sin uppgift den kritiska undersökningen af viktigare urkundsgrupper i allt, som på något sätt berör och belyser förfaringssättet vid urkunders utfärdande. Äfven häråt egnas ett omfattande studium, särskildt i Tyskland. I dess intresse förnämligast är det, som det monumentala verket "Kaiserurkunden in abbildungen" utgifvits (1880-91). Såväl i paleografiens som diplomatikens tjänst användes numera företrädesvis ljustrycket, och man har därmed lyckats framställa de förträffligaste afbildningar. Utvecklingen af de västeuropeiska folkens skrift, att börja med på latin, efter hand äfven på modersmålen, är genom den moderna paleografien i allt väsentligt klarlagd. (Jfr illustrationssidorna I 0 II.) Den går tillbaka till den romerska kapi-tälskriften (fig. 1), "urformen för alla medeltidens latinska skrifter", som bestod af s. k. majuskler, 1 regel lika höga, skarpt formade stora bokstäf-ver, skrifna i ett sammanhang utan skillnad mellan orden. Den begagnades längre fram, liksom ännu i dag, ej sällan i rubriker och titlar eller för särskilda ändamål. Den följande utvecklingen bestämdes naturligt nog af det växande behofvet att kunna skrifva fort och utan för stort besvär. Ganska snart, redan ett eller annat årh. e. Kr., framträdde vid sidan af kapitälskriften uncialskriften (fig. 2), utmärkt af mera rundade staplar och med vissa egendomliga bokstafsformer, såsom för A, D, E, H, M, Q, som närmade sig en senare tids små bokstäfver eller minuskler. Den med tiden urartade uncialskriften börjar redan att fyllas med sådana. Dessutom förekom hos romarna en kur sivskrift (fig. 4) med bokstäfverna, kapitäler eller uncialer, på flerfaldigt sätt ändrade och sinsemellan förenade genom trassliga sammanbindningslinjer. (I förbigående må erinras, att romarna äfven kände en stenografisk eller snabbskrift, de s. k. notce tironiance, till hvilkas tolkning U. F. Klopp 1817 lade grund.) En senare utvecklingsform af uncialen kallas halfuncial (fig. 3) och består af en blandning af majuskler och minuskler med en och annan typisk och framtiden påverkande bokstafsform. Hos vissa företrädesvis germanska folk, langobarder, västgöter, irer, ängel-saxar (se fig. 5), f ränker, utvecklade sig ur den romerska uncial- och kursivskriften egna national-skrifter. På Irland och i det angelsaxiska England funnos skrifvarskolor, som vinnlade sig om en verklig, rikt utsmyckad skönskrift, och från dem stammande handskrifter spriddes i mängd öfver Europas fastland. Den franko-galliska eller merovingi-ska skriften åter (fig. 6) förblef en mycket barbarisk, tillkrånglad och svårläst kursivskrift. En epokgörande reform af denna förvildade frankiska skrift företogs nu alltsedan slutet af 700-talet i de karolingiska skrifvarskolorna, särskildt skolan i Tours, som under ett antal år förestods af den berömde angelsaxiske munken A l k u i n (se d. o.). Här utbildades efter hand, särskildt för urkunds-skrifter, den karolingiska 1. frankiska minuskeln, som småningom blef bestämmande för hela Västerlandet. För praktverk åter upplifvades efter klassiska mönster kapital- och uncialformerna. Denna "runda minuskel" utvecklades sedan till allt större regelbundenhet och fulländning fram till 1100-talet (fig. 7-10). Därefter började skriften förändras och äfven urarta. Bokstäfverna fingo kantiga eller spetsiga former, blefvo ej sällan klumpiga och tjocka. Man brukar kalla denna den senare medeltidens skrift för gotisk skrift eller munkskrift (fig. 11). (Några prof på svensk medeltidsskrift finnas återgifna i art. Handskrift, Landskapslagar, Landslag och Munkskrift.) Humanisterna alltifrån 1400-talet återgingo (se fig. 12) till den vackra runda minuskeln från 800-1100-talen, hvilken s. k. humanistskrift blef förebilden för senare tiders s. k.