1273 Paleoasiatiska folk-Paleografi 1274 merendels smyckade med basreliefer och målningar samt öfverdragna med stuck; de påminna om in-dernas buddistiska framställningar. Ruinerna upptäcktes 1750 af spanjorerna, undersöktes efter 1787 genom spanska regeringens försorg och ha beskrifvits af flera resande, såsom Cabrera, Du-paix, Catherwood, lord Kingsborough, Waldeck och Stephens. Jfr Byggnadskonst, sp. 713 och pl. IV. (J- F. N.) Paleoasiatiska folk (af grek. palaiofs, forntida). Under denna benämning sammanfattas ett antal i nordöstra Asien boende folkstammar, som i språkligt afseende icke höra tillsammans med de altaiska (d. v. s. tungusiska, mongoliska och turkiska) eller finsk-ugrisk-samojediska folken och äfven i antro-pologiskt afseende i allmänhet synas vara eller ha varit skilda från dem. Äfven sinsemellan äro de särskildt till språket obesläktade. I kulturellt och kanske också språkligt och antropologiskt afseende synas de nordöstligaste af dem (grupp 5 nedan) bilda en brygga till nordvästra Amerikas folk. Benämningen paleoasiater motiveras därmed, att de sydligare och västligare bland dem torde ha undanträngts från sina tidigare boplatser af de från söder anryckande altaiska folken och sålunda utgöra ett i viss mån äldre befolkningselement än dessa senare. En något äldre benämning på dem är hyperboréer (se d. o. 2). Hit räknas: 1. Jenisej-ostjaker (se Ostjaker 2), 2. Aino (se d. o.), 3. G i l j a k e r (se d. o.), 4. Jukagirer (se d. o.), 5. T j u k t j er (se d. o.) med de med dem besläktade korja-kerna (se d. o.) och kamtjadalerna (se d. o.). K. B. W. Paleobotanik. Se Paleontologi 2. Paleobotäniska museer, museer för fossila växter. Liksom paleobotaniken till en början samman-slogs med paleozoologien och båda ansågos som delar af geologien, ha samlingarna af växtfossil i allmänhet förvarats antingen tillsammans med djur-fossilen eller som integrerade delar af de geologiska museerna. Äfven i de fall, då växtfossilen inom dessa museer erhållit särskilda rum, där de studerats och exponerats, ha de så till vida blifvit styfmoderligt behandlade, som de ej fått bilda särskilda af delningar med egna föreståndare. Den på initiativ af A. E. Nordenskiöld af svenska vetenskapsakademien föreslagna "afdelningen för arke-goniater och fossila växter" af naturhistoriska riksmuseum i Stockholm, hvartill 1884 års riksdag beviljade nödiga medel, torde vara det första museum, som för växtfossilens vård erhållit en särskildt aflönad intendent, medan reformens genomförande i andra länder gått mera långsamt och ännu blott realiserats i ett fåtal. Yäxtfossil böra visserligen icke saknas i ett geologiskt museum, men för ett sådant äro de mest karakteristiska och i stratigrafiskt hänseende viktigaste arterna - de s. k. ledfossilen - tillräckliga. A. G. N. Paleofytologi. Se Paleontologi 2. Paleogeografi (af grek. palaiofs, forntida, ge, jord, och gra'jéin, skrifva), den gren af geologien, som sysslar med utredning af de geografiska förhållandena - fördelning af kontinenter och haf, utbredning af djur och växter, klimatiska förhållanden o. s. v. - under gångna perioder af jordens utveckling. Denna vetenskapsgren har inånga beröringspunkter med paleobotanik och paleozoologi (se Paleontologi) samt med paleoklimatologi (se d. o.). Paleografi (af grek. palaiofs, forntida, och gra'jéin, skrifva) är den till vetenskap utbildade kännedomen om det i forntiden brukliga skrifsättet som medel för fornskrifters läsning och tolkning. Paleografien står således i nära beröring och sammanfaller delvis å ena sidan med epigrafik och å andra sidan med diplomatik. Hufvudsakligen är dock paleografien att betrakta som en filologiens och de historiska forskningarnas hjälpvetenskap för tillgodogörandet af de från medeltiden härrörande handskrifter, i hvilka de forntida författarnas skrifter äro för oss tillgängliga, offentliga handlingar m. m. Denna vetenskap bör så fullständigt som möjligt taga i betraktande alla de omständigheter, hvilka på något sätt medverkat vid dessa handskrifters åstadkommande, såsom skrif materialet, under olika tider brukliga skrifsätt, bokstafs-former, förkortningar och de slutsatser, som från dessa eller andra tecken kunna dragas rörande handskrifternas ålder, deras senare öden, efteråt gjorda ändringar och rättelser i texten o. s. v. Den första vetenskapliga framställningen af paleografien är utgifven af Montfaucon: "Palaeographia grseca" (1708). Bland nyare arbeten må nämnas: Champollion-Figeac och Silvestre, "Paléographie universelle" (4 bd, 1839-41), Wattenbach, "An-leitung zur griechischen palaeographie" (3:e uppl. 1895), "Anleitung zur lateinischen palseographie" (4:e uppl. 1886), "Exempla codicum grsecorum" (1878) och "Das schriftwesen im mittelalter" (3:e uppl. 1896), Zangenmeister och Wattenbach, "Exempla codicum latinorum" (1876,1879), Gardt-hausen, "Griechische palseographie" (1879), slutligen de stora praktverken af Chatelain, "Paléographie des classiques latins" (1884-99) och "Uncialis scriptura codicum latinorum novis exemplis illustrata" (1901). A. M. A. Den egentliga medeltidspaleografien, hvars material icke endast är bokhandskrifter, utan äfven bref och urkunder, har utvecklat sig som en del af diplomatiken, urkundsläran. Den bristfällighet, som i allmänhet utmärkte medeltidens kansliväsen och bokföring, i synnerhet de världsliga myndigheternas, gynnade i hög grad förfalskningar utaf urkunder, och många sådana lyckades vinna tilltro, då medel att pröfva äktheten saknades. Det gällde icke minst, fast ingalunda uteslutande, i fråga om de kyrkliga institutionerna, och mångfaldiga tvister framkallades häraf, då de viktigaste intressen kunde bero på en urkunds äkthet. Humanismens kritik gjorde sig gällande äfven på detta område, men gick ofta, i saknad af nödiga hjälpmedel, till öfverdrifter. Den vetenskapliga diplomatiken grundlades först af maurinemas kongregation. En medlem af densamma, J. Mabillon, utgaf 1681 det epokgörande arbetet "De re diplomatica", enligt kännares utsago "klassiskt för alla tider". Närmast från detta verk var det, som ordet diplomatik i betydelsen af urkundslära kom in i den lärda världen. Hufvud vikten lades äfven här på uppställandet af regler för bedömandet af en urkunds äkthet, men vid sidan däraf måste naturligtvis stor uppmärksamhet egnas åt studiet af själfva skriften och materialet, åt paleografien. Än mer var detta