uteslutande under de senare tre perioderna, har gett anledning till en uppdelning af paleoliticum i två hufvudskeden: ett yngre och ett äldre. Att märka är äfven, att den äldre paleoliticums kulturer rikligast förekomma i Nord-Frankrike och Belgien, under det att de yngre paleoliticums kulturer ha sitt utstrålningscentrum kring Pyrenéerna. Chelléenperiodens verktygsskatt är mycket formfattig och primitiv. Det är knappast annat än stora klumpigt formade "handkilar" af en viss mandelform, tillslagna å båda sidor, ofta endast i sin främre del. Djurvärlden under denna tid förutsätter ett varmt klimat. Flodhäst, syd- och gammalelefanten (Elephas meridionalis och antiquus), Mercks noshörning, sobelkatten, talrika hjortarter, hästar och bufflar. Däraf att denna fauna afgjordt pekar hän på Afrika, har man velat draga den slutsatsen, att också den tidens människa (Heidelbergrasen; möjligen också sedan neanderthalrasen, jfr Människan 3) invandrat från Afrika. Under acheuléen (fig. 5--7) blir mandelkilen alltmera tillspetsad, ofta synnerligen tunn, alltid mycket väl bearbetad. Under yngre acheuléen göres basen ofta mycket bred, så att triangelformiga typer uppkomma. De smärre verktygstyper, som redan under chelléen uppträda vid sidan om hufvudverktyget, mandelkilen, äro under acheuléen något formrikare. Sålunda förekomma verktyg, som man tolkat som primitiva knifvar, prylar, skrapor, hålskrapor etc. Af chelléenperiodens varma djurvärld ha nu flera slag af de mest karakteristiska formerna försvunnit, såsom flodhästen, Elephas antiquus och den merckska noshörningen, och i deras ställe uppträda former, som karakterisera ett mera kallt klimat, såsom mammuten och den ullhåriga noshörningen. Nu liksom under chelléen lefde människan som fritt kringströfvande nomad; det är först under följande period i och med temperaturens stadiga sjunkande, som hon tvingas söka sitt skydd i klippornas grottor, hvarvid hon endast tog i bruk sådana, som hade sina ingångar riktade mot söder, eller under utskjutande klippsprång. Under moustérienperioden spelar handkilen i motsats mot förr en underordnad roll. Den blir ganska sällsynt, är af medelstorlek och saknar den förra noggranna tillslagningen. Däremot utmärker sig den öfriga serien af moustérienredskap för en anmärkningsvärdt stor formrikedom och tillika för ett ytterst noggrant utförande af tillhuggningen, som dock endast utförts på den ena sidan. Bland dessa småformer märkas moustérien-handspetsen, dubbelspetsen, en stor serie olikformade skrapare, borr och prylar. Nyligen har man dessutom anträffat slungstenar. Under hela äldre paleoliticum var redan eldens bruk kändt. Redan vid slutet af acheuléenperioden måste den klimatförsämring inträdt, som ledde till uppträdandet af moustérienperiodens istid. Stäpper och tundror bilda denna kulturepoks yttre ram. Grottlejon, grotthyena, mammut, vildhäst, uroxe, bison, ren, myskoxe, stenget, hjort etc. sammansätta epokens utpräglade köldfauna. Under moustérienperioden slutligen uppträder för första gången en regelrätt begrafning af den döde. Mot slutet af moustérienperioden har man (t. ex. i La Quina) anträffat små benbitar, som uppenbarligen användts som något slags redskap. Den fullständiga förändring af kultur och industri, som utmärker inbrottet af den yngre paleolitiska perioden och speciellt af aurignacien, sammanhänger möjligen med invandring af en ny ras, den s. k. aurignacienrasen. I och med uppträdandet af denna nya ras iakttages i redskapsinventariet ett rikligt utnyttjande af ben och horn vid sidan om sten och flinta. Karakteristisk är också en rasens sträfvan efter elegans i redskapernas form, ett utprägladt sinne för skönhet och regelmässighet. Klimatet är ett utprägladt kontinentalt stäppklimat. Djurvärlden är alltjämt glacial, liknande moustérienperiodens. Äfven denna tids människor föredraga klippgrottorna som bostäder. I stället för de numera fullständigt försvunna handkilsformerna liksom ock i stället för vissa af de öfriga gröfre moustérientyperna uppträda under aurignacien utomordentligt väl, nästan undantagslöst blott på ena sidan, bearbetade typer, af hvilka långsmala prismatiska knifvar äro mest karakteristiska. Verktyg och vapen utförda af horn, ben och elfenben uppträda i stort antal och för mycket växlande ändamål. Prydnader och smycken af snäckor, tänder, horn och ben ha användts och anbragts som hufvudnät (diadem? mössor?), halsband, bröstprydnader, arm-, handleds- och knäband. Begrafning, tro på ett lif efter döden, och vissa till mystiken hörande handlingar (användning af rödockra vid begrafning) förekomma äfven. Under aurignacien framträda för första gången i mänsklighetens historia yttringar af skön konst. Gravyren (geometrisk ornamentik) och friskulpturen (mänskliga, hufvudsakligast kvinnofigurer) äro dess väsentligaste yttringar under denna period (jfr Paleolitisk konst). Solutréenperioden (fig. 8--27) utmärker sig hufvudsakligast genom en ändring i tillslagningstekniken af flintredskapen (yt-retusch och ej kant-retusch). De lagerbladsformade flintspetsarna samt de ensidigt skaftade flint(spjut)spetsarna äro för periodens flintinventarium mest karakteristiska. Benredskapen äro mycket talrika och af mycket olika slag (bl. a. för första gången sirligt utförda synålar). Stora gräsbevuxna prärier samt ett mildare klimat än under aurignacien ha bildat den geografiska ramen till solutréen. Inom djurvärlden dominerar hästen, därjämte förekomma grottlejon, grotthyena och grottbjörn, murmeldjur, mammut, ren, kanadisk hjort, älg och saiga-antilop. Inom yttringarna af skön konst tillkomma under denna tid lågrelief och figurala (konturutskurna) gravyrer i elfenben, ben och sten, konturgraverade hällristningar (figurala motiv) samt rikare geometrisk ornamentik, där också cirklar och spiraler tagits i bruk. Magdalénienperioden (fig. 28--35), som utgör den yngre paleolitiska periodens afslutning, bildar på samma gång också dess glanspunkt. Den sammanfaller geologiskt med en försämring af klimatet. I samband därmed blir inom djurvärlden framför allt renen och därnäst (möjligen mera under yngsta afdelningen af magdalénien) bison utmärkande. Därjämte vildhäst, saiga-antilop, myskoxe, kanadisk hjort m. fl. Mammuten och den ullhåriga noshörningen förekomma ännu under periodens tidigare del, men sparsammare än förut, och försvinna slutligen under dess yngre skede. Stenredskapen träda under denna period afsevärdt tillbaka för redskap af