annat material, de inskränkas till blott hjälpredskap för dessa senare ("stenredskapskulturens förfall"). Redskap af horn och ben användas däremot i största omfattning och nå en precision och finess i utförandet, en rikhaltighet i formerna och en mångfaldighet i användningen, vida öfverträffande de flesta nutida naturfolks. Endast grönländare och eskimåer kunna i detta afseende upptaga täflan med magdalénienkulturen. Lika öfverraskande som detta ofantliga uppsving af redskapskulturen och tekniken är den fullkomning, som konsten under denna period har att uppvisa. Redskap, prydnader, grottornas klippväggar, allt orneras och smyckas i gravyr, skulptur och målning. Bland periodens mest karakteristiska redskap må särskildt framhållas harpunerna, kastträet eller spjutslungan samt de s. k. kommandostafvarna (ett slags pilskaftsräckare). Bland konstens yttringar må här särskildt framhållas de bekanta grottmålningarna från Altamira, Font-de-Gaume etc. Bärare af magdalénienkulturen är en ny paleolitisk människoras, den s. k. Cro-Magnonrasen. Med glaciärernas tillbakagång, med minskningen i djurvärldens formrikedom går hand i hand ett fullständigt förfall, ett utarmande af den högt utvecklade magdalénienkulturen samt ett fullständigt försvinnande af den paleolitiska konsten. Efter magdalénienperioden uppträder intet med dess konstyttringar jämförbart förr än med den klassiska kulturen. De kulturperioder, som följa magdalénien, sammanföras vanligtvis under benämningen mesoliticum och bilda i vissa afseenden en öfvergång till neoliticum eller den yngre stenåldern. Det nutida skogsklimatet med nutidens vildflora och vildfauna är för mesoliticums mest kända och mest karakteristiska period utmärkande. De nordiskt alpina djuren liksom de för stäppen egendomliga ha försvunnit, mammuten och ullhåriga noshörningen äro utdöda. Periodens karakteristiska djur är hjorten. Azylienkulturens hufvudhärd synes Pyrenéertrakten ha varit; särskildt grottan vid Mas-d'Azil har i detta afseende varit rikt gifvande. Azylienkulturens stenredskap öfverensstämma med magdalénienkulturens. Benredskapen äro dock till skillnad från motsvarande under magdalénien stadda i fullständig tillbakagång. Det dominerande redskapet är harpunen, men af hjorthorn och ej af ben, platt och ej rund. Öfriga redskap äro till former och syften ytterst fattiga. Obetydliga smycken bestående af genomborrade tänder af hjort, vildsvin eller björn samt musslor äro de enda, som förekomma. Begrafning af den döde iakttages alltjämt, men synes ha erhållit synnerligen egendomliga former (begrafning af de från bålarna skilda hufvudena med orientering). Äfven användning af ockra för begrafningsbruk förekommer. Öfverraskande och gåtfullt verka de med ockra målade kiselstenarna. Touranien och tardénoisien anser man numera vara lokaltyper af azylienkulturen. Litt.: Hœrnes, "Der diluviale mensch in Europa" (1903), Obermaier, "Der mensch der vorzeit" (1913), och G. Backman, "Människans förhistoria. I. Den äldre stenåldern" (1911). Jfr vidare tidskrifterna "L'anthropologie", "Zeitschrift für ethnologie" och "Journal of the anthropological institute of Great Britain". G. B-n. Paleolitisk konst (jfr Paleolitiska perioden), de konstyttringar, som falla inom tiden för den äldre stenåldern. Närmare bestämdt menar man härunder endast de yttringar af skön konst, hvilka tillhöra den äldre stenåldern inom Europa samt de Medelhafvet kringgärdande kusterna af Afrika och Asien; utomeuropeiska paleolitiska perioder äro vi ännu föga underrättade om. Under paleolitikernas äldsta perioder, de s. k. chelléen (med acheuléen) och moustérien kan man blott med mycken reservation tala om förekomsten af någon konst. Bortsedt från yrkesskickligheten, ligger dock i den utprägladt symmetriska formen hos dessa äldsta perioders vanligaste och viktigaste flintredskap, mandelkilen (coup-de-poing), en yttring af en viss konstnärlig uppfattning. Något, som motsvarar hvad vi i våra dagar förstå med konst, anträffa vi ej förrän under de yngre perioderna af den äldre stenåldern. Dess tidigaste yttringar äro icke figurala, d. v. s. återgifvande i form eller konturer af den yttre omgifningen, af naturens lefvande varelser, utan i stället geometriska, motiv uppbyggda af punkter, streck och linjer. Redan under den moustérienperioden följande aurignacien finner man redskapen af horn och ben utsmyckade med de enklaste geometriska ornament, såsom rutornamentet under mellersta aurignacien och vargtandsornamentet under yngre aurignacien. Äfven andra enkla geometriska orneringar ha användts, radvis anordnade korta streck, gruppvis andrdnade sådana, en rad kryss (upplöst rutornament) m. m. Under samma period uppträder också friskulpturen för första gången: små människostatyetter, där de kvinnliga könskaraktärerna i hög grad öfverdrifvits (måhända ett slags fruktbarhetsgudar; se den till art. hörande illustrationssidan, fig. 1 o. 2). Från vissa fyndplatser känner man små elfenbenssniderier föreställande renar, mammuter o. s. v. Dessa tillhöra dock samtliga aurignacienperiodens yngre och yngsta skeden. Af figuralt graverade föremål har man inom aurignacien funnit blott de mest obetydliga spår. Icke desto mindre är det just denna sistnämnda konstform, som under de följande kulturperioderna mer och mer tar öfverhanden, för att under magdalénien, då friskulpturen öfverges, bli alldeles förhärskande. Under följande epok, solutréen (fig. 3--4), blir konsten ännu rikare. Icke blott de olika benredskapen utsiras genom olika, enkla, lineära geometriska ornament, utan man inristar, möjligen i rent prydnadssyfte, djurfigurer på små, ungefär fyrkantiga benplattor, hvilka försetts med ett litet hål, på sin öfre sida, uppenbarligen för att bäras upphängda på en sena eller rem. Den skulpterande konstens yttringar anträffas under denna period mera sällan än under föregående. Däremot förekomma ganska rikligt skulpturer i låg relief, så rikligt att dessa rent af karakterisera perioden. Häst och ren äro de vanligaste motiven. Cirklar och spiraler samt af dessa element sammansatta figurer förekomma äfven. Den nästföljande s. k. magdalénienperioden (fig. 5--17) eller rentiden är en den sköna konstens tidsålder. Magdalénienkulturen kännetecknas nämligen i alldeles särskild grad genom smaken för ornamentering samt den höga ståndpunkt och fulländning, hvartill konsttekniken hunnit. Ornamenteringen af föremålen