om faunan i de olika perioder och dessas underafdelningar, i hvilka jordens utvecklingshistoria brukar indelas, i högst väsentlig mån ökats. Under 1800-talets förra del ansågo geologerna i allmänhet, att hvarje period, ja stundom hvarje underafdelning af en sådan, skildes från såväl föregående som efterföljande genom en hela jorden omfattande revolution, genom hvilken äfven den då lefvande faunan förstördes, hvarefter en helt ny sådan skapades vid hvarje ny periods början. Dessa åsikter funno sitt mest glänsande uttryck i Guviers "Discours sur les révolutions de la surface du globe" (1812). Sir Ch. Lyell (d. 1875) m. fl. hade redan segerrikt bekämpat dessa åsikter; och hufvudsakligen genom inflytande af Darwins läror -- evolution i st. f. revolution -- anser man nu, att efter det organiska lifvets uppträdande på jorden aldrig något fullständigt tillintetgörande af detsamma egt rum, utan att det småningom utvecklat sig till allt större mångfald och i allt rikare former. Under det geologiska arbetets fortgång visade sig alltmer, att de skarpa gränserna mellan de först urskilda geologiska formationerna eller systemen till en väsentlig del bero på luckor i lagerföljden inom de trakter, där samma system först studerades, och att dessa luckor inom andra trakter ersattes af bildningar, hvilkas faunor sammanlänkade de skenbart så skarpt åtskilda leden. I andra fall bero dessa skarpa gränser därpå, att ändrade fysiska förhållanden medfört invandring af en ny fauna, under det att den gamla, alltjämt fortlefvande, drog sig till trakter, som voro mera lämpade för dess lefnadsvillkor. Icke minst genom studiet af dylika mellan- eller öfvergångsbildningar har det visat sig, att det stratigrafisk-geologiska schema, som uppställts på grund af förhållandena i mellersta Europa, i sina detaljer är lokalt och konventionellt, ehuru det i sina stora drag låter tillämpa sig öfverallt och faunans utveckling öfverallt har gått i samma riktning. Just på grund af denna faunans utveckling, så att en en gång utdöd djurgrupp ej ånyo lefvat upp igen, äro de paleontologiska karaktärerna af så utomordentligt stor stratigrafisk-geologisk vikt för åldersbestämningen, i motsats till de petrografiska. Dessa indelningar i geologiska system o. d. ha gjorts hufvudsakligen med hänsyn till faunan, under det att det för visso skulle blifvit annorlunda, om hufvudvikten fästs vid florans förändringar. Faunan i hvarje period utgöres sålunda af de direkta, mer eller mindre förändrade afkomlingarna från den föregåendes djurvärld, hvarför också kännedomen om den nutida faunan måste bli ofullständig, om man ej tar i betraktande äfven närmast föregående och dess sammanhang med denna. Flera djurgruppers nuvarande egendomliga utbredning kan ock förklaras endast ur deras härstamning från äldre typer, hvilka i de flesta fall under förflutna tider haft en vidsträcktare geografisk utbredning än nu. Ur studiet af de fossila djurens utbredning kunna visserligen stundom viktiga slutsatser med afseende på forna klimat dragas, men i detta afseende lämna dock de fossila växterna vida bättre resultat. I Sverige har paleozoologien gamla anor, i det att särskildt Gottlands, men äfven andra provinsers, fossil tidigt ådrogo sig uppmärksamhet. En ammonit från Skåne afbildas i det förut omnämnda "Museum wormianum". Magnus von Bromell (d. 1731) afbildade och beskref ganska många fossil, företrädesvis från Gottland, och Kilian Stobæus hufvudsakligen kritfossil från Skåne, under det att Linné egnade äfven fossilen tillbörlig uppmärksamhet särskildt i "Corallia baltica" och "Museum tessinianum". Gyllenhaal studerade cystidéerna, och A. J. Retzius påvisade sammanhanget mellan den s. k. Nummulus brattenburgensis och det lefvande brachiopodsläktet Crania. 1821 lämnade Wahlenberg en öfversikt öfver då kända svenska fossil och redogjorde för deras utbredning. Dalman författade utmärkta monografier öfver trilobiterna (af honom kallade palæader) och terebratuliderna, Nilsson beskref ett stort antal af de svenska kritbildningarnas mollusker (1827), Höganäsbildningens fauna, kritsystemets vertebrater samt torfmossarnas fossila fauna, under det att Hisinger hufvudsakligen studerade Gottlands fossila djurvärld, men i samlingsverket "Lethæa suecica" (1837--41) upptog alla från Sverige då kända fossil. Angelin påbörjade en storartadt planlagd, men tyvärr ej afslutad, monografi öfver Skandinaviens siluriska krustacéer; hans arbeten öfver crinoidéerna och "Fragmenta silurica" ha efter hans död kompletterats och utgifvits af G. Lindström och S. Lovén. I senare tider ha silursystemets fossil hufvudsakligen bearbetats af Lindström (Gottlands brachiopoder, koraller, gastropoder m. m.), Linnarsson (trilobiter, graptoliter), Tullberg (Skånes graptoliter, ej afslutade), Törnqvist (graptoliter, Dalarnas trilobiter), Moberg (graptoliter, trilobiter) och Holm (graptoliter), Wiman (graptoliter), Hennig (bryozoer), under det att Nathorst utredt den ordningsföljd, i hvilken primordialfaunans trilobiter uppträda. De mesozoiska bildningarnas fauna har behandlats hufvudsakligen af Lundgren (brachiopoder, mollusker), Moberg (cefalopoder, mollusker) och Hennig (echinider, koraller, bryozoer, mollusker). -- Bland danska arbetare inom paleontologiens område må nämnas Brünnich (d. 1827), J. J. S. Steenstrup (d. 1897), som grundligt undersökt torfmossarnas och den med stenålderns människa samtida faunan, samt Ravn, som beskrifvit Danmarks kritfauna. I Norge märkas M. Sars (d. 1869) och C. P. B. Boeck (d. 1877), som beskrifvit flera trilobiter, samt Kjerulf, Brögger och Kjær, hvilka bearbetat Norges silurfauna. Brögger har beskrifvit också Norges kvartära molluskfauna. 2. Paleobotanik, Paleofytologi, Fytopaleontologi (af grek. fyto'n, växt) l. Växtpaleontologi, vetenskapen om forntidens växter, skildes till en början icke från paleozoologien och har först under förra århundradet utvecklat sig till en själfständig vetenskap. Under 1200-talet omnämnes första gången stenvandladt trä af Albertus Magnus. Men märkligt nog beskrifvas bladaftryck först långt senare, då E. Lhuyd 1699 jämförde sådana från Englands stenkolslager med blad af nutida ormbunkar. Vid ingången af 1700-talet sysselsatte sig J. Scheuchzer med fossila växter, och han var på samma gång den förste, som ådagalade, att de s. k. dendriterna (se d. o.), hvilka dittills ansetts för fossila mossor, endast voro oorganiska mineralinfiltrationer. Från den tiden må äfven nämnas G. A.