Volkmann, som beskref stenkolsväxter från Schlesien och därvid uttalade den meningen, att en del af dem motsvarade exotiska former, medan däremot andra voro helt och hållet utdöda. Dessa åsikter hade förfäktats äfven af Scheuchzer och Leibniz och omfattades samtidigt äfven af B. de Jussieu. Jämväl Em. Swedenborg beskref vid denna tid några fossila växter från Chartreux nära Liège och tolkade en del af dem riktigt som blad af ormbunkar. Linné egnade relativt liten uppmärksamhet åt fossila växter, men ett par af hans i "Systema naturæ" gifna benämningar (Antholithus och Carpolithus) användas alltjämt. Från midten af århundradet finnas vidare arbeten af C. F. Schulze i Tyskland samt af Mendez da Costa och J. Parsons i England, från århundradets senare hälft af J. E. Walch i Tyskland. Sedan man ändtligen frigjort sig från de dogmatiska meningarna om fossilens samband med "syndafloden", intogs en mera vetenskaplig ståndpunkt af E. v. Schlotheim i ett viktigt arbete öfver fossila växter (1804). Grefve K. M. von Sternberg ("Versuch einer geognostisch-botanischen darstellung der flora der vorwelt", 1820--32) var den förste, som för de fossila växterna följde samma system som för de lefvande, och ett år senare började Ad. Brongniart offentliggöra sina epokgörande studier. Hans största arbete är "Histoire des végétaux fossiles" (1828--44, ofullb.), och med de båda sistnämnde forskarnas arbeten kan paleobotaniken anses ha tagit en mera själfständig och vetenskaplig riktning. Vid denna tid började man sysselsätta sig äfven med de fossila stammarnas mikroskopiska byggnad. Som de förste på detta område må nämnas A. Sprengel, B. v. Cotta, H. Witham, Brongniart och A. J. Corda, vidare H. R. Göppert, F. Unger och E. W. Binney; sedermera framför allt W. C. Williamson och D. H. Scott m. fl. i England, B. Renault och R. Zeiller i Frankrike, A. Schenk, grefve H. zu Solms-Laubach och W. Gothan i Tyskland. 1869--74 utkom W. Ph. Schimpers omfattande arbete "Traité de paléontologie végétale", som innehåller redogörelse för alla dittills beskrifna växtfossil och lämnar en utmärkt öfversikt öfver paleobotanikens dåvarande ställning. Bland senare verk af detta slag må nämnas den af Schimper och Schenk författade afdelningen "Palæophytologie" (1879--90) i K. v. Zittels "Handbuch der palaeontologie", B. Renaults "Cours de botanique fossile" (1881--85), Solms-Laubachs utmärkta "Einleitung in die paläophytologie" (1887), H. Potoniés "Lehrbuch der palaeophytologie" (1899) och R. Zeillers "Éléments de paléobotanique" (1900). På grund af paleobotanikens snabba utveckling äro dock dessa arbeten redan delvis mer eller mindre föråldrade, och Schimpers och Schenks äro de enda, som äfven sysselsätta sig med angiosperma växter, medan de öfriga inskränka sig till kryptogamer och gymnospermer. Ej heller D. H. Scotts fullt moderna, utmärkta "Studies in fossil botany" (1900, 2:a uppl. 1908--09) eller A. C. Sewards "Fossil plants" (I--II, 1898--1910; III ännu ej utkommen) upptaga fossila angiospermer, beroende på de svårigheter, som möta vid vanligen endast på bladaftryck af sådana grundade bestämningar (se nedan). De växtfossil, som utgöra föremål för paleobotanisternas undersökningar, äro af mycket olika natur. Växtlämningar, som förekomma i lösa aflagringar, leror, sand, torf, således företrädesvis de kvartära, kunna oftast på ett eller annat sätt isoleras ur dessa. I äldre formationer är detta däremot undantag; där förekomma växtfossilen, om man frånser de i bärnsten inneslutna (se Bärnsten, sp. 856 ff.), antingen såsom aftryck, kolvandlade eller förstenade. Aftryck uppstå, när den inbäddade växtdelen själf upplösts, men dessförinnan i den omgifvande bergarten gifvit upphof till en afgjutning, ofta så fullständig, att alla yttre detaljer, som t. ex. ett blads nervering, på densamma äro återgifna. Är det härvid fråga om en på kemisk väg kring växtdelen utfälld bergart, hvars partiklar följaktligen äro ytterligt små, kan afgjutningen vara så fullkomlig, att t. o. m. mikroskopiska detaljer, som epidermiscellernas begränsning m. m., äro däri återgifna. Aftryck förekomma i allmänhet i porösa bergarter, som lämnat tillträde för luft och vatten, hvarigenom växtdelens upplösning förmedlats. Stundom har det efter denna uppkomna tomrummet blifvit upptaget af ett mineral, t. ex. svafvelkis e. d. En växtdel, som inbäddats i en för luft och vatten mera ogenomtränglig bergart, t. ex. lera, blir i regel icke fullständigt upplöst, utan, åtminstone hvad de hårdare väfnaderna angår, så småningom kolvandlad, och på dylikt sätt kolvandlade blad kunna framträda utmärkt praktfullt, om den lera eller skifferlera, i hvilken de äro inneslutna, är hvit eller grå. Medan hos aftrycken endast de yttre karaktärerna kunna tjäna till ledning vid fossilets bestämning, föreligger i fråga om kolvandlade växtdelar dessutom möjligheten att genom lämplig kemisk behandling (maceration, se d. o.) erhålla för mikroskopisk undersökning lämpliga preparat af olika slags sporer samt af bladens och stammens kutikulor (se Kutikula), hvilka sistnämnda stundom äro det enda, som återstår af den i öfrigt upplösta växtdelen. Den anatomiska byggnaden hos en kolvandlad växtdel är i öfrigt vanligen förstörd, och man skulle därför ha en mycket ofullständig kännedom om forntidens växter, om icke äfven sådana förekomme, som, ehuru något oegentligt, kallas förstenade. När i en aflagring inbäddade växtdelar genomdränkas af en lösning, ur hvilken ett mineralämne utfälles, bli växtdelarna ofta så fullständigt omslutna och inbäddade i detsamma, att de skyddas för vidare upplösning. De mineralämnen, som härvid hufvudsakligen ifrågakomma, äro å ena sidan karbonater, företrädesvis kalkkarbonat, antingen ensamt eller under form af dolomit, tillsammans med magnesiakarbonat, å andra sidan kiselsyra. De förra äro vanligen utfällda som runda konkretioner -- coal balls, torfdolomiter -- i vissa af stenkolsformationens flötser och innehålla på sina ställen en mångfald af utomordentligt väl bevarade växtlämningar, som i synnerhet i England lämnat material för omfattande och synnerligen betydelsefulla undersökningar öfver den anatomiska byggnaden af stenkolsperiodens växter. Det mineral, som förmedlat försteningen af motsvarande växter i Frankrikes karbonlager, är däremot kiselsyra, som äfven är det vanligaste försteningsmedlet för inom flertalet formationer förekommande stenvandlade trädstammar. Tack vare